Why Don’t You Play in Hell? (2013)

Why Don’t You Play in Hell?
Action, Japan, 2013
Distributör: Njutafilms
Regi: Shion Sono
Medverkande: Fumi Nikaidô, Jun Kunimura, Hiroki Hasegawa m.fl.
Längd: 129 minuter
På svensk DVD från november 2014

— — —

Yakuzabossen Muto (Jun Kunimura) önskar göra en film med sin dotter Mitsuko (Fumi Nikaidô) i huvudrollen men har inte riktigt koll på hur branschen fungerar. Av en slump stöter han på ett sällskap självutnämnda filmskapare ledda av den energiska regissören Hirata (Hiroki Hasegawa) och slår sig samman med dem. 335124Den tänkta filminspelningen kompliceras dock av det faktum att Muto ligger i fejd med en rivaliserande yakuzaklan och det dröjer inte länge förrän saker och ting börjar spåra ur …

Shion Sono brukar ibland beskrivas som någon slags japansk version av Quentin Tarantino, även om det nog är ganska säkert att påstå att han kommer i en betydligt mer bisarr och nihilistisk utgåva.

Han har ofta utmålats som kontroversiell, ett epitet han själv inte verkar ha något emot, och bemötte en gång påståendet om att han stundtals framstår som kvinnofientlig med det krassa svaret ”jag hatar inte bara kvinnor – jag hatar alla”. Det uttalandet i sig beskriver hans typ av filmskapande ganska bra: man kan inte direkt vänta sig några solskenshistorier från denne man.

Why Don’t You Play in Hell? svämmar över av extravaganta yakuzasnubbar, genomgalna filmskapare och blodiga svärdfajter. Sono presenterar en fullkomligt absurd och ultravåldsam värld. Inbitna genrenördar kommer nog älska det sinnessjuka anslaget och den nattsvarta humorn medan en rekorderlig Svensson förmodligen undrar vad tusan hen gett sig in på. För att uppskatta Sion Sono måste man liksom vara lite bekant med den här typen av film. Eller åtminstone vara nyfiken på genren.

Filmen börjar starkt. Snabbt som attan kastas åskådaren in i en virvelvind av vanvett och flippade karaktärer. Scenerna smattrar snabbare än en kulspruta och tempot är så högt att man nästan blir andfådd. Det visuella arbetet är slående snyggt på ett skitigt vis och aldrig har väl ett rum fyllt till bredden av blod sett så läckert ut som det gör här.

Slående snyggt vanvett på ett skitigt vis
Slående snyggt vanvett på ett skitigt vis

Den första akten försvinner i ett rasande tempo men därefter stannar det fartfyllda berättandet av. Filmens mittenparti är betydligt segare och det är stundtals svårt att förbli engagerad i det som sker. Tempoväxlingen framstår som något abrupt och efter en så lovande inledning är det inte konstigt att man känner sig lite dragen vid näsan.

Det hela tar sig dock igen när det är dags för den avslutande finalen och de två yakuzaklanerna drabbar samman i ett trettio minuter långt blodbad. Inte bara är det väldigt underhållande att se på utan också mycket oförutsägbart; vad som helst kan hända.

Yakuzaklanerna drabbar samman i 30 minuter av ultravåld!
Yakuzaklanerna drabbar samman i 30 minuter av ultravåld!

Man måste applådera Shion Sonos aldrig sinande uppfinningsrikedom och hans särpräglade estetik, men personligen anser jag att hans Cold Fish (2010) så väl som Suicide Club (2001) och Guilty of Romance (2011) står sig mycket bättre som helheter.

Bitvis är Why Don´t You Play in Hell? fantastiskt nöjsam, bara finalen i sig gör egentligen mödan värd, men det är tråkigt att inte hela produktionen lever upp till samma nivå. Troligtvis hade filmen blivit mer tillfredsställande om man kortat ner den med några minuter. Shion Sono kan egentligen bättre än så här.

Betyg: 6,5 av 10

— — —

Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*