Welcome to the Jungle
Kannibalskräck, Usa, 2007
Distributör: Nordisk Film
Regi: Jonathan Hensleigh
Längd: 79 min
Finns på svensk dvd från 2009-07-08
— — —
Zombies har ju som bekant hamnat rejält på tapeten de senaste åren. Djungelkannibaler däremot har inte lyckats gnaga speciellt engagerat på våra ögonhålor sedan storhetstiden för runt 30 år sedan. Kanske inte så konstigt då denna exploitationavart, med sitt högsäte i Italien, blev något kontroversiell när det begav sig. Djur-snuff och annat skumt ledde till rättegångar vilket gjorde kannibalgenren så svårhanterlig att den till slut åt upp sig själv. Till saken hör också att framställa naturfolk som människoätandeätande vildar även framstår en smula fördomsfullt oavsedd vad de pysslat med i tidigare generationer. Men moderna filmundantag finns faktiskt. I regi av Jonathan Hensleigh kom 2007 handkamera filmade kannibalskräckisen Welcome to the Jungle.
Två par i 25-årsåldern som semestrar på Nya Guinea får plötsligt en briljant idé. De ska ge sig ut i djungeln och spåra upp vicepresident Rockafellas bortappade son Michael som gick upp i rök i början av 1960-talet. Snilleblixten går ut på att de två paren ska göra en dokumentär om hur de rotar fram gubbstrutten som de sedan ska kunna leva fett på resten av livet. Att det finns ociviliserade kannibalstammar i djungeln ser de mest som en extra krydda på äventyret. Trots att de blir starkt avrådda, och nästan blir ihjälskjutna av både vägpirater och gränsvakter, så fortsätter de allt längre in i den obarmhärtiga djungeln. När paren passerar en uråldrig begravningsplats kan inte en av killarna låta bli att norpa med sig ett gammalt kranium, något som inte direkt uppskattas av den hungriga lokalbefolkningen…
När man ser Hensleighs Welcome to the Jungle är det naturligtvis helt omöjligt att inte göra kopplingar till Ruggero Deodatos ökända mästerverk Cannibal Holocaust (1980). Att kalla filmen för en ”remake” är för mycket, men visst kan man se den som en väldigt tematiskt lik hyllning till det gamla kannibalspektaklet. Hensleighs huvudsyssla är egentligen manusförfattande och på sitt samveta har han bland annat mainstreammonster som Die Hard: With a Vengeance (1995) och Amageddon (1998). Kanske är det inte så konstigt att en gammal manusräv som Hensleigh insett hur smart Gianfranco Clericis Mondoflörtande kannibalmanus är och hur det kan riktas till dagens publik. Kort och gott, att med material från upphittade kameror få följa hur ett filmteam ställer till det för sig i djungeln är klockrent passande i en tid då handkameraskräck är lika vanligt som snor på dagis. Blandar du Blair Witch Projekt (1999) med Cannibal Holocaust så får du alltså Welcome to the Jungle.
Handkameraskräck har jag ärligt talat fått en överdos av. Jag förstår poängen med den ”autentiska känslan” som den skakiga amatörhandkameran tillför, samtidigt som denna lösning är mycket smart om producentplånboken inte är så speciellt fet. Även om det finns lyckade exempel som spanska Rec (2007) och norska Trollhunter (2010) så slås jag ofta av en viss tristess när jag ser på ”handkamerafilmer”. Jag saknar helt enkelt traditionell filmteknik med ljussättning, intressanta kameravinklar, klippning och stämningsmusik och finner därför ofta dessa tekniskt avskalade filmer ganska estetiskt ointressanta. Men nog om det, i Welcome to the Jungle funkar det faktiskt hyfsat bra.
Inledningsvis känns filmen som en glad semestervideo, men när de två paren ger sig ut på djungelexpedition blir allt successivt mer otäckt. De beskjuts av vägpirater och trasslar med gränsvakter och sen bär det via en fors ut i vildmarken. Ganska snart hamnar de två paren i luven på varandra och ska jag vara ärlig så kunde jag inte bry mig mindre. Att se fyra superträiga klichékaraktärer tjafsa är totalt uttråkande men just då så snor kvartettens största idiot en skalle från en gravplats. Plötsligt börjar vitmålade skummissar titta fram bakom träden och även om jag tycker det tog lite för lång tid så bjuds vi på en hyssat motbjudande final. Hensleigh har till och med klämt in en solklar referens till Cannibal Holocaust då ett av paren stöter på en elakt upp-pålad naken kvinna. Gudskelov lyser djurslaktscenerna med sin frånvaro, kannibalerna verkar däremot precis lika primitivt blodtörstiga som vanligt.
Welcome to the Jungle kommer inte i närheten av att vara lika genuint skitig och obehaglig som de gamla italienska förebilderna, men Hensleigh ska ändå ha en rejäl eloge för att våga lyfta fram denna bespottade genre i modern tid. Resultatet blev kanske inte så köttigt som jag hoppats men helt värdelöst är det absolut inte. Gillar (eller fascineras) man av de ökända originalen så tror jag helt klart man kan få en trevlig stund (?) med denna moderna tappning av världens kanske mest kontroversiella exploitationgenre.
Betyg: 5,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör