Visions of Suffering
AKA: Visions of Suffering – Final Director’s Cut (2018)
Skräck, Ryssland, 2006
Regi: Andrey Iskanov
Skådespelare: Igor Anikin, Alexandra Batrumova m.fl.
Vi får i Visions of Suffering följa en ung man vid namn Sasha (Aleksandr Shevchenko). Han har avgrundssvarta drömmar och en minst sagt ohälsosam fascination för sex och död. Dumpad av flickvännen söker Sasha hjälp för sitt beteende, men istället för hjälp får han reda på en fruktansvärd hemlighet som nu hotar slita honom I stycken. Det finns vampyrliknande väsen bland oss, och får du reda på detta är du dödsdömd.
Sedan tumlar vi nästan handlöst runt i Sashas värld. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Sadism, paranoia, synd och snedvriden sexualitet tvinnas ihop till en infekterad och oformlig massa av nattsvart misantropi. Ibland får jag känslan att Iskanov leder mig på en resa in i en sjuk människas psyke, men kanske är det en berättelse om vad för mycket flörtande med mörkret inom oss kan leda till. Hur det är med detta spelar egentligen ingen roll. När du satt dig på Iskanovs karusell är det svårt att kliva av. Visions of Suffering är lite som att köra förbi en bilolycka. Man blir illa till mods av det man ser, men att vända bort blicken vore otänkbart.
Detta låter kanske en smula pretentiöst, men Visions of Suffering är också svår att slå ifrån sig som rent effektsökeri. Mycket av detta ligger i filmens utförande. Visst har budgeten varit en kaffeslant, men det är inget som stör nämnvärt. Istället ser vissa effekter imponerande bra ut. Filmens ofta grönblåa/gula foto och hotfulla ljudmatta känns också väl genomarbetat och inte en enda scen är slarvigt utförd.
Klippningen känns också supertight. Skulle jag få gissa så har Iskanov spenderat oändliga timmar med filmens efterproduktion. Men landsmannen Sergei Eisenstein skulle nog varit nöjd. Filmens ofta blixtsnabba klipp gör att man aldrig tillåts släppa uppmärksamheten och börja fundera på något annat. Istället omsluts man av en mörk nästan lockande närvaro. En känsla som är både avskräckande och fascinerande på samma gång. Det rör sig aldrig heller om några komplexa metaforer eller överdrivna metalager. Bara ren och skär psykedelisk blasfemi.
Naturligtvis är detta inte den första gången en film utformats med montageklippning och suggestiv surrealism istället för ett rakt och tydligt narrativ. Visions of Suffering kan nog nämnas i samma mening som Merhiges Begotten (1990) och Tsukamotos Tetsue, the Iron Man (1989), men det innebär inte att den inte klarar stå på egna ben och berätta sin egen historia. En historia som biter sig kvar i mig långt efter filmens sluttexter rullat klart. Visions of Suffering är en rekommendation till dig som vill se något lite provocerade och estetiskt avvikande. Men det är även en rekommendation till dig som är nyfiken på hur det skulle vara att släppa taget och handlöst tumla runt i det okända. Mer tänker jag inte inte säga. Precis som bra konst ska vara är Visions of Suffering en högst personlig upplevelse.
Betyg: 7 av 10
Fotnot: Visions of Sufferings är den andra filmen i Andrey Iskanovs HalluCinoGeNnN-trilogi. I trilogin finner vi även filmerna Nails (2003) och Ingression (2010). Det svenska bolaget Last Exit Entertainment har tidigare gett ut Nails och Iskanovs dokumentär Philosophy of a Knife på svensk DVD. Den version av Visions of Suffering som ligger till underlag för denna recension är den ”Final Director´s Cut” som Andrey Iskanov själv släppt 2018. Det är först denna version som Iskanov själv är nöjd med då han av budgetskäl tidigare fått kompromissa en hel del.