Vampire ”Unseen”
Författare: Lee McGeorge
Skönlitteratur, Speartip Publishing, 2014
231 sidor
Boken finns att köpa i digitalt format på Amazon.
———
De rumänska byborna hade varnat Paul McGovern för att inte besöka den mystiska gravplatsen djupt inne i de karpatiska skogarna. Enligt den lokala sägnen begravde man nämligen en vampyr där, och tillbringar man för mycket tid i närheten av monstrets sista viloplats finns det risk för att vampyrens ondska snart finner sig en ny boning i din själ. Paul borde ha lyssnat på dem. Efter att våldtagit den enda kvinna han verkligen älskat, och brutalt mördat två av stadens lokala råskinn verkar det inte finnas någon annan utväg för Paul än att fly landet. Polisen kommer ju knappast tro på honom när han försöker förklara att det var strigoien, den rumänska vampyren, som fick honom att göra det. Men medan Paul visserligen hinner att ta sig hem till England innan de rumänska myndigheterna fått nyss om vad han gjort i den lilla bergsbyn innebär det tyvärr inte att han är säker från lagens långa arm. Tack vare de mystiska omständigheterna kring mordet och Pauls landsflykt kopplar man nämligen in det psykopatologiska institutet – en organisation höljd i dunkel som verkar veta mer om vampyrer är de först är villiga att säga. När Lucian Noica, en brilliant forskare, tar hjälp av den avdankade polisen Corneliu Latis för att börja spåra Paul startar en vild katt och råtta-lek, där råttan i det här fallet är vildsint och skoningslös mördare. Medan Latis kommer allt närmare sanningen bakom morden, så sprider sig strigoismittan genom Paul. Och frågan är om han hinner stoppas innan vampyren inom honom tagit över helt?
Lee McGeorge lyckades med det första kapitlet i sitt vampyrepos, Vampire ”Untitled”, både chockera och fascinera. Det var länge sedan en bok inom genren så klart var riktad till en äldre publik och dessutom lyckades leverera såväl kalla kårar som genuint relaterar dramatik. Att så mycket av bokens mytos dessutom var direkt hämtad från rumänsk folklorik gjord att boken på något sätt alltid kändes som att den hade båda fötterna på jorden. Något som bara blir än mer tydligt i uppföljaren.
Unseen ser redan från början till att särskilja sig från vampyrtrilogins första bok, genom att lämna mycket av den gamla världens vampyrlegender bakom sig för att istället fokusera starkt på vetenskap och psykologi. Paul överger nästan all sin rädsla för att faktiskt ha smittats av någon uråldrig ondska, och söker istället sina svar i läkarjournaler och psykologiessäer. Lucian och Corneliu undviker också att se det hela som något övernaturligt, trots att Lucian har en rätt vid kunskap om den mystiska smittokällan bakom Pauls förvandling, utan väljer istället att försöka se honom som en sjuk och mycket störd man. Men läser man genom raderna så märks det likväl att karaktärerna är livrädda för vad Paul faktiskt symboliserar – en uråldrig sociokulturell mardröm som på något sätt blivit levande mitt ibland oss. Den nya vändningen ger berättelsen en helt ny dimension, och gör det faktiskt lättare att sympatisera med den annars så monstruösa Paul. Sättet som många av de mer vetenskapliga förklaringarna dessutom känns som ekon från Pauls obetitlade vampyrroman från tiden i Rumänien gör att den starka kontrasten böckerna emellan nästan bara känns poetisk. Lee McGeorge imponerar verkligen här med sin skickliga och insiktsfulla dekonstruktion av vampyrmytoset.
En av de, rent författarmässigt, mest imponerande aspekterna av boken är sättet som McGeorge utvidgat sitt karaktärsstall i Unseen, Medan de flesta överlevande karaktärerna från Untitled förvisso fortfarande är med i berättelsen till viss del, så har man valt att lyfta över den största fokusen på två helt nya karaktärer, Lucian och Latis Corneliu. Detta skulle kunna ha slutat med ett narrativt harakiri, då den första boken ändå var så fokuserad på just Pauls tankar och leverne allena. Men istället för att berättelsen känns splittrad, så växer sig faktiskt narrativet bara starkare. Något som är ytterst fascinerande i Unseen är sättet som de två huvudpersonerna mer eller mindre speglar varandra, samtidigt som de symboliserar varsin skild ände av det moraliska spektret. Medan det till ytan kanske kan te sig svårt att se likheterna mellan den stoiske Corneliu och den sadistiske McGovern, så blir det genast betydligt klarare när man börjar granskar dem mellan sömmarna. Corneliu drivs nämligen, precis som Paul, av en genuin önskan om att bättra sig och att på ett eller annat sätt sona för sina synder och misstag. Medan Pauls felsteg självfallet är betydligt lättare att förstå tyngden bakom, så är det nog ändå Corneliu som anklagar sig själv mest för sina misslyckanden. Paul må ha tagit människors liv och fullständigt förstört andras, men Cornelius förflutna där han gång på gång misslyckats att rädda människor från brottssyndikat och människosmugglare, gör att han skuldsätter sig nästan tyngre än vad Paul någonsin kunnat drömma om.
Karaktärernas knyts alltså samman i sublimation, vilket snabbt blir ett centralt tema för boken. Hur kan man använda sin sorg och sina största brister till att göra något gott? De båda karaktärerna virvlar sakta närmare varandra i en narrativ spiral under bokens gång, och belyser på ett utmärkt sätt det becksvarta mörker som råder i Pauls sinne sen när han blev infekterad av strigoismittan. Medan Corneliu lyckas använda sig av sina tidigare misstag för att resa sig över sin egen självömkan likt fågel fenix ur askan, tycks snarare Pauls försvar av sitt beteende bara dra honom allt längre bort från chansen att någonsin komma tillfreds med sina synder. Denna dualistiska berättarform gör i slutändan att narrativet blir så mycket större än sina delar, då kontrasten den målar upp bara förstärker det otroliga mörker som råder genom boken.
För mörk, det är den. Jämfört med Untitled är Unseen nämligen en betydligt dunklare bok, något som i sig är imponerande med tanke på de ämnen seriens första kapitel behandlade. Samtidigt är inte den mörk för mörkerheten eller dramats skull, utan fungerar snarare som en naturlig utveckling av Paul McGoverns mentala förfall. Den ständigt närvarande hjärtskärande förtvivlan som den charmigt naive och oskyldige författaren kände över sina förvridna fantasier och bestialiska handlingar var en stor del av behållningen i Untitled, men lyser istället här med sin frånvaro. Istället har Paul snarast börjat försvara och ursäkta sina primala instinkter och sadistiska begär. Och vad värre är, han har dessutom börjat planera sina dåd, där han sakta men säkert bygger upp en scen för sitt inre öga där han mördar, våldför sig och torterar sina offer med en nästintill pervers njutning. Våldet och kanske framförallt morden är betydligt mer sexualiserade i Unseen, och Pauls kvinnosyn har om möjligt sjunkit ännu lägre. Han ser dessa som objekt, nästan som rörliga dockor av kött och blod att förlusta sig med och slita sönder och samman. Den gamla Paul hade spenderat längre inre monologer om hur fel dessa tankar var, och fundera och kommentera över just hur lågt han faktiskt sjunkit. I Unseen finns istället inget annat än den rent ondskefulla njutningen. Och det är just frånvaron av all ångest som gör Unseen till en sån fascinerande och genuint obehaglig läsning. Vampyrens lekar med sina offer går stundtals så långt att det ärligt talat är svårt att inte må fysiskt illa över de nästan för detaljerade beskrivningarna av offrens sönderskurna och vanställda kroppar. McGeorge lämnar inga detaljer till fantasin, utan trycker upp Pauls söndertrasade konstverk i våra ansikten för att vi ska kunna se just hur långt ondskan faktiskt kan sprida sig.
Och kanske är det bra att vi inte tillåts blicka undan – att vi ser vad för monster som kanske rör sig bland oss. McGeorges vampyrserie är nämligen allt annat än traditionell och belyserar snarare det monstruösa i människan än tvärtom. Att följa med i tankarna hos en person som helt saknar moraliska eller sexuella gränser är så väl fascinerande som rent av skrämmande. Att Paul dessutom lägger upp, åtminstone för sig, logiska argument för att försvara sina handlingar gör dessutom att man får en skrämmande inblick i hur många verkliga sadister kanske fungerar. För hur mycket vi än kanske tycker om att drömma oss bort och låta vampyrer, varulvar och allehanda monster agera syndabockar så kan vi nog aldrig undfly den där primala, nästan omedvetna men ytterst verkliga föraningen om att människan själv är kapabel till så mycket värre dåd än vi någonsin kunnat ana.
McGeorges djupdykning i den erotiska mytbildningen kring vampyren är stundtals riktigt omvälvande, och skyggar inte undan från att helt dekonstruera den romantiska ton som anslagits monstret under de senaste århundradena. Istället går han tillbaks till källan, med vampyren som en symbol för sexuell frigörelse – i ordets yttersta mening. Han blottlägger subtilt och träffsäkert de mest primala mänskliga fasorna och rör sig elegant mellan erotiserat våld, sadistisk tortyr och lustfylld blodutgjutning. Medan många kanske skulle kunna debattera om den verkligen bör kallas för just en vampyrroman, så går det inte att förneka att det är ren och skär skräck författaren har präntat ned. Det vilar ett becksvart mörker över trilogin där läsaren ständigt tvingas blicka ned i den mänskliga galenskapens djupaste raviner för att där motta den ena skräckinjagande realisationen om oss själva efter den andra.
Vampire ”Unseen” är utan tvekan en av de mest vuxna berättelserna inom skräckgenren på åratal med sina mogna teman och insiktsfulla kommentarer om så väl manlighet som sexualitet. Lee McGeorge levererar än en gång en genuint fängslande bok med oförfalskade ögonblick av ren fasa, där man nästan känner hur det vänder sig i magen av vämjelse. Medan bokens starka teman kanske kan gå över en del läsares gränser, så kan nog ingen förneka faktumet att Lee McGeorge med sin vampyrtrilogi har fört tillbaka skräcken tills dess allra mest fasansfulla rötter.
Betyg: 9 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör