Vamp
Genre: Skräck/Kult, 1986
Land: USA
Distributör: Studio S
Regi: Richard Wenk
Medverkande: Chris Makepeace, Robert Rusler, Billy Drago, Grace Jones m.fl
Längd: 95 min
Betyg: 7.5 av 10
Jag såg aldrig Vamp på den gamla goda VHS-tiden, även om den stod där i hyllan på den lokala videobutiken. Vet inte om det berodde på att jag trodde Grace Jones var huvudrollen och hade väl dömt ut henne som en ganska träig skådis i och med A View To A Kill (J. Glen 1985) eller om det var det ganska upprepande snacket om sexigt hela tiden på baksidestexten och ångande snusk i filmerna jag såg var ointressant. Vad än anledningen var så såg jag den aldrig, men den har med jämna mellanrum dykt upp i diverse reklamer i skräcktidningar och annat så dne har ju funnits med i bakgrunden. Men nu 35 år efter premiären var det så dags för mig att sätta tänderna i Vamp, och ja.. jag har varit dum som väntat.
De två vännerna Keith (Chris Makepeace) och A.J (Robert Rusler) är i startgroparna att gå med i en studentförening, men de uppskattar inte de långa och tråkiga intagningsriterna. För att kringgå det erbjuder de sig att fixa en ordentlig fest som ska fixa biljetten rakt in i föreningen, och det ska bli ett rejält partaj. I sällskap av den rike och vänskapstörstande Duncan (Gedde Watanabe) åker de för att hitta en nakendansös till begivenheterna. Klubben de siktat in sig på är After Dark Club. Billiga drinkar, galanta damer och en suggestiv stämning.. perfekt tror killarna och kan riktigt se studentföreningens medlemskap komma farande deras väg, men varför har klubben bara öppet från mörkrets inbrott för?
Det första som slår mig när jag sett klart filmen är vilken uppställning av folk från filmer jag verkligen nött det är. Vi har Chris Makepeace från Meatballs (I. Reitman 1979), Robert Rusler från Thrashin’ (D. Winters 1986), A Nightmare On Elm Street 2 (J. Sholder 1985) och Weird Science (J. Hughes 1985), Gedde Watanabe från U.H.F (J. Levey 1989), Billy Drago från The Untouchables (B. DePalma 1987) och sen såklart Sandy Baron som vi känner som Jack Klompus i Seinfeld. En riktigt bra uppställning för att kicka igång min nostalgiska ådra bara där. Det känns när man ser filmen som om skådespelarna haft roligt med, för de verkar med på exakt vad det är för slags film och bara åker med på turen. Kanske inga statyer som kommer delas ut för rollprestationerna, men det är charmigt och skoj hela vägen igenom.
Intressant när man ser filmen är att Grace Jones säljs in på omslaget som huvudroll, men typ inte är med alls mycket och framförallt inte säger ett enda ord i hela filmen. Det tonar ju ner hennes träighet jag tycker hon har haft i den andra rullarna jag sett med henne, så hon funkar bra. Hon ser också tuff ut i filmen, så det här med att de satt henne på omslaget känns efter genomkollen ändå rimligt. Men någon huvudroll handlar det inte om.
Vamp låter på pappret som en något tramsigare film än vad det är. Nej, det är såklart ingen superseriös pannan i veck-rulle som kommer bli avhandlingar skrivna om på universiet, men den känns mer seriöst gjord trots skoj. Skämten levereras mer dead pan och jag är ju ett fan av det, plus att det smugit sig in en scen som i en annan sorts film faktiskt hade kunnat bli ganska tung. Den håller sig hela tiden på rätt sida av skämtandet, så den trampar aldrig över och blir ännu en tramsig axelryckning. Detta kombinerat med den underliga, men snygga ljussättningen är något som gör att jag höjer mina händer till en liten applåd. Mycket grönt och rött i olika omöjliga scenarios, alltid godis när det görs rätt. Man vill ju att kloaker ska vara färgglada och dimmiga.
Vamp är en god 80-talare, och jag kan känna mig dum att jag inte kollat upp den innan. Finns många vampyrfilmer som får mer uppmärksamhet än den här, men tycker nog allt att Vamp måste få mer glans. Den är underhållande, rolig, bra effekter och är inte så omtuggad story som andra rullar inom samma skola kan vara. Att den är gjord på 80-talet är ju såklart en säljande punkt för mig, men den har också ett utseende som bara verkar ha funnits under detta gyllende årtionde. Skådespelarna ser ut att ha roligt, men också att de tar sina roller så seriöst att det inte blir pajas. Storyn är enkel, men funkar hela vägen igenom och jag ser framför mig att jag kommer återkomma med jämna mellanrum till Vamp med en rejäl bunke popcorn. Jag är inte helt hundra på att jag hade tyckt om Vamp lika mycket om jag hade sett den som yngling, så kanske var bra att jag väntat till nu. Tack igen Studio S för dessa klassiska släpp, och alla där ute i stugorna.. ge Vamp lite kärlek och gör inte som jag och sov på denna.
Mikael Hammarberg