Urskog
Skönlitteratur, Sverige
Förlag: Lava Förlag
Författare: Oscar Lind Alexandersson
Antal sidor: 195
Betyg: 5 av 10
Jag har tidigare i recensioner här på sajten hyllat författare när de för in svensk folktro i skräck. 
Det må te sig som ett uppenbart giftermål, men ändå upplever jag att det inte används i den mån det har potential att göra. Nog för att vår skräckmästare John Ajvide Lindqvist behandlade troll i sin novell Gräns redan 2006, och jag kan säkert ha missat något eller några verk, men ändå borde det finnas plats för mer?
Nu tror jag knappast att Oscar Lind Alexandersson tänkt på mina önskemål när han satte sig ner för att författa sin debutroman Urskog, men uppfyller dem, det gör han. Boken handlar om paret Knut och Elise, som tidigt 1930-tal får uppleva den ekonomiska krisen när de tvingas stänga sin kaffeaffär i Stockholm. Istället får de ta sitt pick och pack och återvända till Knuts hemtrakter i Åkersberga, där hans far Nils driver en gård. Till en början är det stel stämning mellan dem, men när de börjar finna sina roller blir också relationerna dem emellan bättre, tills parets tonårsdotter Lilja hittar något som kommer att kasta omkull deras vardag rejält…
Det är alltid spännande med en litterär debutant som valt att ge sig på skräcklitteratur. Man välkomnar med öppen famn en tillökning till vad som för bara 20 år sen var ett knappt existerande litterärt område, men som sedan dess vuxit betydligt. Ett tag tyckte jag att jag hade rätt bra koll på all skräcklitteratur som gavs ut i Sverige, men den tråden har jag tappat sedan länge. Hur står sig då detta debutverk? Jodå, det är en stabil debut som först vaggar in läsaren i små aningar om att något är fel, för att under den sista akten slå på rejält. Från att ha varit mer åt det stämningsfulla hållet går Lind Alexandersson fullt ut med det våldsamma och låter blodet flöda rejält när romanens karaktärer möter det onda som väntar dem inne i skogen. Det ska också sägas att han lyckas äckla mig som läsare, då våldet som presenteras verkligen är motbjudande och bitvis rätt magstarkt.
Om vi tar en titt på det språkliga tycker jag i stort att Lind Alexandersson lyckas klä sin roman i en språkdräkt som passar den tid berättelsen ska skildra. Det slitsamma livet bokens personer uthärdar speglas i meningar och ordval, vilket gör att man som läsare i större grad köper in sig i både miljö och tid. Dock finns det enstaka formuleringar där denna illusion bryts och man tas ut något ur boken, ett exempel jag hajade till på var när karaktärerna beskriver sysslan att dricka kaffe som att de ”pimplade java”. Nu kanske det faktiskt var något man sa i 1930-talets Sverige och jag är helt ute och cyklar, men min magkänsla säger inte att så är fallet. Det här kan låta petigt, men jag tycker att det för att man ska gå in helt i berättelsen så bör språket också hållas konsekvent på det sätt författaren troligen ursprunligen tänkt sig.
Jag hade kanske önskat att boken var något längre, då det blir ett väl högt tempo mot slutet och balansen mellan bokens första hälft och dess andra därför blir lite ojämn. Vissa saker låter författaren ta tid, och det med gott resultat, medan andra skyndas fram mer och därför inte får riktigt samma tyngd. Min önskan, om man får framföra fler önskemål, är att Lind Alexandersson till nästa bok finslipar dessa i sammanhanget rätt små detaljer för att nå ännu längre i sitt författarskap. Då tror jag vi kan ha ännu en pålitlig, spännande och stark röst på den svenska skräckhimlen.
– – –
David Larsson