Ur mörkret
Genre: Skräck
Land: Sverige
Regissör: Philip W Da Silva
Medverkande: Rakel Benér, Oscar Skagerberg, Peter Mörlin, Archana Khanna, Amanda Kilpeläinen Arvidsson, Thomas Hedengran m.fl.
Längd: 95 min
Betyg: 7 av 10
Svensk biopremiär 22/3 2024
En kvinna har försvunnit i ett naturreservat, ett gammalt nedlagt gruvområde.
I samma reservat försvann hennes elvaårige son under en skolutflykt några år tidigare. Parkförvaltaren Angelica (Rakel Benér) drar ihop en sökgrupp på fyra personer, olämpligt nog bestående av både hennes ex och hennes nye kille. Exet Viktor, spelad av Oscar Skagerberg (Midnattssol [2016], Draug [2018]), har en del obearbetad skit i bagaget, och ser syner av den försvunne pojken och en skrämmande, svart gestalt. Är det hallucinationer orsakade av hans ständiga pillerknaprande, eller är de gamla legenderna om det ondskefulla gruvrået sanna?
När man sett spökbarnet med det bedrövliga CGI-ansiktet som (miss)pryder filmens affisch, så är det knappast med högt ställda förväntningar man slår sig ner i biofåtöljen. Men jäklar vad fint det är att ha fel ibland. Ur mörkret imponerar. Det här är inte bra för att vara svensk skräckfilm. Det här är bra skräckfilm, punkt. Den isolerade och ofantligt stora skogen används väl, och den isande vinterkylan letar sig ut genom bioduken och känns nästan påträngande. Men framför allt är det mörkret i den bergslagska vinternatten som biter sig fast, skickligt filmad och imponerande ljussatt som den är av Nils Eilif Bremdal-Vinell.
Fenomenet jump scares har nästan blivit ett skällsord på senare år, då lata filmmakare i allt högre grad tyckts tro att överraskningseffekter kan ersätta faktisk skräck. Det kan de inte. Det tycks långfilmsdebuterande regissören Philip W da Silva ha förstått, och varje jump scare är berättigad i filmens narrativ, och bidrar till att bygga upp skräcken, snarare än att bara få oss att hoppa till.
Både musik (Erik Skodvin) och ljuddesign (Gabriel Lundh) hittar precis rätt balans med det vi ser – och framförallt det vi inte ser – för att tillsammans skapa en påtagligt hotfull stämning. Och även om manusförfattaren Jimmy Nivrén Olsson (UFO Sweden [2022]) missat att fylla igen någon enstaka lucka, så är filmen över lag riktigt välskriven, och samtliga i den minimala skaran skådespelare gör bra ifrån sig.
Filmen låter bli att överexponera gruvrået och mytologin kring henne. Vi får inte se henne mer än absolut nödvändigt, och slipper dessutom bli skrivna på näsan med alltför utförliga förklaringar om hur det hela hänger ihop.
Ur mörkret håller hela vägen, och gör det med den äran. Det märks att samtliga inblandade har delat en vision. Om den visionen bara inte innehållit den där strykfula ungen så vore den här sjupoängaren nära en åtta. Inte illa för en svensk indieproduktion!
– – –
Robert Wettersten