Twin Peaks – Säsong 3
Crime/mystery/drama, USA, 2017
Distributör: Fox.
Regi: David Lynch.
Medverkande: Kyle Maclachlan, Naomi Watts, David Lynch, Sheryl Lee, Michael Horse m.fl.
Längd: 22 timmar 15 minuter
Ute på svensk DVD och Blu-ray från 2018-04-09
Till att börja med behöver jag varna för att denna text kommer innehålla milda spoilers ifrån de tidigare säsongerna av Twin Peaks samt till viss del den nya. För mig personligen är det nämligen en stor utmaning att recensera denna nya säsong utan att jämföra med de två gamla säsongerna. Det är Twin Peaks, men ändå inte riktigt det gamla Twin Peaks. Men här kommer mitt försök.
För att gå tillbaka till början så handlar Twin Peaks om FBI-agent Dale Cooper (Kyle MacLachlan) som anländer till bergsorten Twin Peaks efter att skolans baldrottning Laura Palmer (Sharyl Lee) hittats mördad. Det tar inte lång tid innan Cooper tillsammans med stadens poliskår (Sheriff Truman (Michael Ontkean), Deputy Hawk (Michael Horse) och Deputy Andy Brennan (Harry Goaz) dyker på mysterier och ledtrådar i det lilla samhället och som leder dem till minst sagt häpnadsväckande hemligheter…
Under seriens gång stötte vi på alla tänkbara märkligheter som en kvinna som pratar med sitt vedträ, dvärgar som dansar baklänges, lamor på polisstationen och inte minst papegojan Waldo som verkar sitta på någon form av svar. När vi till slut får svar på vem som har mördat Laura Palmer, och får vad man först tror är slutet, så börjar det hända otäcka saker på riktigt. Andra dimensioner öppnas och den mörka kraften ”BOB” dyker upp, en figur som än idag skrämmer skiten ur mig varje gång jag ser honom på bild. Det hela har bara börjat och det är här på riktigt Twin Peaks öppnar upp sig fäster sig som min genom tiderna favorit av alla tv-serier.
Säsong 3 börjar med att en snubbe har ett underligt nattjobb. Killen ska sitta och stirra på glaskub som han inte har en susning om vad det är för något eller vad den gör. FBI-Agent Dale Cooper är fast i Black Lodge-dimensionen där han verkar ha suttit i 25 år och Deputy Hawk får märkligt meddelande om just Agent Cooper av ”The Log-lady” som berättar att det saknas någonting.
Samtidigt i en annan stad som heter Buckhorn i South Dakota hittas en dam vid namn Ruth Davenport mördad. Man hittar dock bara hennes huvud då kroppen sägs tillhöra Major Briggs, en karaktär som antas ha varit död sedan de första händelserna i första säsongen. Vi får också veta att Agent Cooper har en elak dubbelgångare som är ute i den riktiga världen. Den gode Agent Cooper hittar dock en portal i Black Lodge som gör att han lyckas ta sig ut och byta plats med en annan dubbelgångare till Agent Cooper, en familjeman som heter Doug ”Dougie” Jones och som arbetar på ett försäkringsbolag.
Vi möter också tidigt FBI Deputy Director Gordon Cole (som spelas av David Lynch själv) och FBI Agent Albert Rosenfield som spelas av den nyligen avlidne Miguel Ferrer (en klar favorit ifrån serien). De har aldrig riktigt har slutat letat efter Agent Cooper och då de får reda på att häktet i South Dakota har Cooper häktad bestämmer de sig givetvis att de måste åka dit och tar med sig den unga FBI agenten Tamara Preston. Väl på plats så blir både Gordon och Albert misstänksamma emot mannen de möter. Är det den verklige Dale Cooper eller vad är det som har hänt? De bestämmer sig snabbt för att leta upp den som kanske känner Dale Cooper, det vill säga Diane. Äntligen kan vi kanske få ett ansikte på den ständigt nämnda Diane ifrån tidigare säsonger. Detta är dock bara början…
Ingen kunde väl gissa när Laura Palmer viskade ”Hello, Agent Cooper. I’ll see you again in 25 years.” i slutet av säsong två att vi just 25 år senare skulle få en fortsättning på denna mytomspunna tv-serie. Jag var alldeles för liten för att se serien när den gick på tv, men efter att ha pratat med föräldrar och andra i rätt ålder så var Twin Peaks ett stort samtalsämne när det gick. Mysteriat om vem det var som mördade Laura Palmer fick sitt svar, men som alltid i David Lynch universum så är det hela inte riktigt så enkelt. Det krävs en hel del av tittaren. Man behöver tänka själv och inte minst utmana sig själv. Flera gånger under den säsong tres 18 avsnitt kommer jag på mig själv att tänka ”Vad är det som händer egentligen?” och ”hur hänger detta ihop?”. Men det är precis detta som är tjusningen med Twin Peaks, detta gör också att man aldrig slutar att vara nyfiken då precis vad som helst faktiskt kan hända. Det var en otroligt banbrytande serie 1990 och är det fortfarande nu nästan 30 år senare.
När säsong tre gick att streama på HBO förra året lades det i vanlig ordning ut ett ut ett avsnitt per vecka. Jag kollade jag fram tills avsnitt 8 (som jag kommer återkomma till), sedan tappade jag intresset. Jag tyckte då att storyn kring Dougie Jones och hur han till synes drogad och bortkommen stapplar runt var alldeles för tråkig. Den åsikten håller jag fast vid efter att ha sett hela säsongen. Det tar bort tempot och solkar ner det som gör att jag är än idag så förälskad i Twin Peaks mystik. Visst är vissa scener hysteriskt roliga, som när Dougie spelar på Jackpott maskiner och skriker ”HALLOOOO” eller när han ska knyta på sig sin slips och äta frukost, men det blir bara roligt på ett sätt som jag inte riktigt tillför något. Jag tycker också att serien har lite för många avsnitt och skulle gärna sett att de klippts om för att vara mer tighta och tempofyllda. Önskar också att mer av avsnitten faktiskt hade utspelats i Twin Peaks och inte på andra platser. För mig är serien Twin Peaks just samhället Twin Peaks och inget annat. Säsong tre blir även lite för rörig på sina ställen, vilket förvisso är ett kännetecken för den gode David Lynch, men här tappas det lite anser jag. Sedan är jag inte riktigt helt tillfreds med slutet. Mer om det vill jag inget säga.
Men över till det som är bra med säsong tre, för det finns betydligt mer att glädjas åt än det som är mindre bra. Framförallt är det flera skådespelare som återvänder och gör sina klassiska roller och förutom redan nämnda så får du återse Kimmy Robertson som Lucy, Mädchen Amick som Shelly, Dana Ashbrook som Bobby Bryggs och James Marshall som James Hurley för att nämna några. Precis som tidigare är skådespelarna perfekta i sina roller vilket är en av de absoluta styrkorna med Twin Peaks. Alla dessa underbara karaktärer som David Lynch och Mark Frost har skapat. Det finns någon för alla att älska och hata. De är väldigt bra skrivna och du hittar nog inte många andra tv-serier där karaktärerna är bättre genomarbetade än i just Twin Peaks. Däremot är det flera skådespelare som har varit med i Twin Peaks som inte lever längre. Du har Harry Dean Stanton som Carl Rodd, Miguel Ferrar som Agent Albert Rosenfield, Catherine E. Coulson som Log Lady, Frank Silva som Bob, David Bowie som Phillip Jeffries för att nämna några. De hyllar också i välvalda avsnitt under säsongen vilket känns varmt. Ja precis lika varmt som karaktärerna.
Jag lovade som sagt återkomma till avsnitt 8 som heter Gotta Light. Detta kan vara bland det bästa och mest intensiva jag någonsin sett i en tv-serie. Vill inte spoila något, men här får se vad BOB har för härkomst och detta avsnitt kommer jag se om många gånger. Det är helt enkelt något utöver det vanliga. Det går samtidigt inte att prata Twin Peaks utan att nämna Angelo Badalamentis extremt fina soundtrack (vilket jag sitter och lyssnar till nu när jag skriver denna text). Det är precis lika mörkt som det är vackert och introt till serien, vilket i sin tur nog måste vara det kanske mest ikoniska introt till en tv-serie någonsin. Du behöver inte oroa dig här, för under säsongen så får du din dos av den klassiska Twin Peaks-soundtrack som du säkert aldrig har fått ur ditt huvud. Det är bara att njuta.
En annan sak att njuta över är hur varje liten detalj i scenografin är genomtänkt och fantastisk. Här har inget lämnats till slumpen. Utan allt ifrån koppar på ett bord till kläderna på karaktärerna känns rätt. Manuset är också helt enastående och både storyn till dialogerna är av högsta klass. Det är helt enkelt smart skrivet, som roligt och intressant. Åter dras man snabbt in i den värld som David Lynch och Mark Frost har skapat och det är en förälskelse som varar en lång tid efteråt. Kanske inte på samma nivå som det var för 25 år sedan, men det stämmer kanske som man säger – det var bättre förr – det stämmer åtminstone en smula när man talar om Twin Peaks.
Det som kan både vara en nackdel och en fördel beroende på vem du frågar är att jag får känslan av att David Lynch lånar hejvilt av sig själv ifrån sina tidigare mästerverk, som t.ex. Mulholland Drive, Lost Highway, Eraserhead och Blue Velvet för att nämna några. När det blandas ner i denna härliga körsbärspaj är det sann njutning för ett fan av David Lynch som jag själv är, men det blir väldigt konstnärligt och surrealistiskt och jag förstår hur det kan fungera avskräckande. David Lynch bevisar liksom med denna säsong av Twin Peaks att alla hans filmer på något sätt hänger ihop. Det är som om att de utspelar sig inte på jorden utan i David Lynch egna fantasivärld. Detta gillar jag starkt. Däremot så kan jag något fördomsfullt tro att för gemeneman så kan allt bli alldeles för mycket och förvirrat. Det kan bli helt enkelt bli svårt att hänga med även om man försöker.
Tidigt lovade jag mig själv att inte försöka jämföra det som hände för 25 år sedan med nya Twin Peaks. Men det är omöjligt. Twin Peaks är och kommer nog förbli den där tv-serien man alltid jämför andra serier med på gott och ont. Från och med att jag hörde att seriens skulle göra comeback har det också kittlat lite extra när man har tänkt på att få träffa sina gamla favoriter igen. Och kanske är det de otroligt stora förväntningarna som gör att betyget inte blir högre. Kanske är det också omöjligt att uppfylla dessa förväntningar.
Däremot är jag säker på att jag kommer återkomma till att se genom hela Twin Peaks från början till slut och då möjligtvis så kommer då även mitt betyg att ändras. Om det blir till det högre eller sämre vet jag inte. Men jag anser helt klart att du måste ha sett de två tidigare säsongerna av Twin Peaks för att ge dig på denna säsong. Så koka dig en kopp kaffe och ta ut din körsbärspaj ur ugnen för du har något magiskt framför dig.
Betyg: 7 av 10
Christoffer Strid