Trap
Genre: Thriller
Land: USA
Regissör: M. Night Shyamalan
Medverkande: Josh Hartnett, Ariel Donoghue, Saleka Shyamalan m.fl.
Längd: 105 min
Betyg: 6 av 10
Svensk biopremiär: 2/8 2024
Det är lite av en happening att gå och se en ny film av M. Night Shyamalan.
Nästan som känslan när man ställer sig i kön till en berg- och dalbana man aldrig tidigare åkt. Upplevelsemässigt och utseendemässigt är den helt ny, fast med bekanta drag och några etapper man räknar med ska inträffa. I en berg- och dalbana är det en långsam raksträcka som inleder för att sedan hamna i den första nerförsbacken, upp för nästa backe och sedan ner i en andra, ännu värre backe än den första, några våldsamma svängar och en kraftig inbromsning innan åkturen är slut. Hos en ny Shyamalan-film väntar man sig en långsam men behaglig start, där vi får träffa en stel huvudrollsinnehavare, följt av en första backe när vi anar att något inte stämmer, sedan blir vi lugnare tills den andra värre backen skickar oss till ett ställe där vi är osäkra på vilka spelregler som egentligen gäller. Innerst inne vill vi bara ligga steget före och försöka hitta ledtrådar och nån logisk lucka som gör att vi ser sluttwisten komma innan den avslöjas. För det är väl det som är själva målet med resan: vad är det för ny twist regissören och manusförfattaren kommer bjuda på?
Trap (2024) utspelas i Philadelphia där familjefadern Cooper (Josh Hartnett från Halloween 20 år senare, 30 Days of Night och senaste säsongen av Black Mirrors längsta avsnitt Beyond the Sea) anländer till en stor inomhusarena tillsammans med sin unga tonårsdotter Riley (Ariel Donoghue). Liksom de andra tusentals som vallfärdar till arenan ska de se konserten med Lady Raven (Saleka Shyamalan, regissörens musicerande dotter som skrivit och framför alla låtarna själv) – en artist som åtminstone jag tolkar som en blandning av Lady Gaga och Taylor Swift. Vad som utmärker detta evenemang, och som även Cooper bekymrat uppmärksammar, är att säkerhetspådraget är något enormt. Det kryllar verkligen av uniformerade poliser och utryckningsfordon… inte riktigt i nivå med insatsen i slutet på The Blues Brothers, men så pass mycket att den ekonomiskt intresserade börjar undra hur mycket detta kommer kosta Pennsylvanias skattebetalare. Det är något som verkligen inte stämmer – inte bara för att vi befinner oss i en M. Night Shyamalan-film.
Innan konserten börjar lämnar Cooper och Riley sina sittplatser för att köpa en turné-t-shirt. Motivet Riley vill ha i storlek S finns det bara ett exemplar kvar av och en annan jämnårig tjej är envis och vill ha den. Cooper ber Riley att låta tjejen få den, vilket imponerar på försäljaren Jamie (en härlig Jonathan Langdon). Det här blir också början på en plötslig bromance mellan Cooper och Jamie som i märkligt naivt förtroende berättar för Cooper att anledningen till att det är så mycket poliser och agenter på plats är för att de vet om att ”Slaktaren” – en bestialisk seriemördare som härjar i staden och som ingen vet utseendet på – är i publiken, men att detta är hemligt. Trots detta har Jamie inga skrupler med att ge Cooper både info om utbildningen alla som jobbar på arenan fått inför detta pass samt vad lösenordet är ifall personalen behöver identifiera sig för polisen. När Cooper sedan går in i ett toalettbås plockar han fram sin mobiltelefon för att titta på en livesändning från ett rum där en ung man sitter fastkedjad och ropar på hjälp. Det verkar inte bättre än att det är Cooper som är ”Slaktaren”, att han hamnat i en fälla och att det nu måste bli en katt och råtta-lek att ligga steget före både polisen, FBI och oss i publiken för att hitta en utväg.
En både upplyst och ljusskygg pappa.
Det här är både oväntat och spännande på det viset att det är en verklighetsförankrad thriller utan något enda övernaturligt inslag. Spelplanen att stora delar av filmen utspelas i en stor arena där alla, inte bara den som ska framträda på scenen, kan råka illa ut kommer aldrig kännas inaktuellt. Hur trygg kan man egentligen känna sig i en sådan här situation trots överflödet av säkerhetspersonal? Det är klaustrofobi på ett enormt utrymme med massor av folk. Är folk verkligen vad de utger sig för att vara? Jag gillar framförallt upplägget att det som polis och FBI arrangerar är så kallat proaktivt polisarbete, där man strategiskt ska locka fram en allt stressigare förövare innan något nytt brott har skett, och det hela leds av en profiler i form av en äldre gråhårig dam (Hayley Mills som spelade tvillingarna i Föräldrafällan, originalet från 1961) som även ger en utförlig gärningsmannaprofil på UNSUB:en de letar efter (förkortning för Unknown Subject, som FBI använder på riktigt).
Josh Hartnett är knappast någon skådespelare jag tänker särskilt ofta på, men han gör bra ifrån sig i huvudrollen som pappa Cooper. Han är stel, men inte på ett tråkigt sätt, och ambivalent i sin utstrålning eftersom Cooper ser ut som en filmstjärna som är för snygg att spela Norman Bates men har samma drag, och lite då och då påminner hans spel om Christian Bales mer flamboyanta infall i American Psycho. Ariel Donoghue är också bra, framförallt för att hon behärskar underspel, hennes roll Riley får vi veta har den senaste tiden utsatts för mobbing i skolan och alla undertryckta känslor
finns där att skåda på ytan, och givetvis inser hon också utan att behöva orda för mycket att det är något som inte står rätt till med sin pappa.
Lagens långa arm var inte särskilt kort på bredden heller.
Filmens sista akt drar ner helhetsintrycket. Dels är filmen för lång, och till skillnad från en berg- och dalbanas plötsliga inbromsning när åkturen är nära sitt slut är Traps broms trögare. Det är ingenting som är dåligt men… slutet hade kunnat kokas ner några minuter. Och sin vana trogen gör Shyamalan det enkelt för sig genom att när andan faller på ignorera logik eftersom man flera gånger finner sig själv sitta och klia sig på huvudet och undra ”Med tanke på alla övervakningskameror som ser allt… De där grejerna som ligger där hade i verkligheten direkt avslöjat vem som är… Hur korkade är…”. Jag vet att det är film, fiktion, men en bra fiktiv film ska inte få tittaren att se det ologiska i samma sekund som det inträffar på duken. Jag menar, hur många som ser slutet på Hajen för första gången tänker ”Även om en syrgastub mot förmodan skulle explodera av ett gevärsskott så skulle en haj aldrig simma omkring med en i munnen”?
Nåja. Det är som det är. Trap är ingen dålig film. Den är sevärd… jag säger att den är crispy och jag lyckades inte riktigt räkna ut hur den skulle sluta. Sitt gärna kvar under eftertexterna. Då serveras ni en kort epilog som är riktigt rolig.
— — —
Roger Möller