André och Vito Gogola är två filmskaparbröder från Sollentuna som nyligen släppt 115, en skräckkortfilm om dejtingappar.
Filmen inledde sin festivalrunda på filmgalan Next Generation Indie Film Awards i Hollywood, och har sedan dess vunnit tre priser för Bästa skräckfilm i Berlin, Toronto och New York.
115 är dock inte Bröderna Gogola första kortfilm. De började sitt filmskapande 2016 med Grabbar som bryter, en kortfilm om ungdomar med invandrarbakgrund bosatta på Malmvägen i Sollentuna. Filmen blev uppmärksammad i Nyhetsmorgon och TV4 Nyheterna, och sedan dess har bröderna hunnit med filmstudier i Los Angeles och internationella festivalturnéer med kortfilmerna Ren och Borders. De håller även i filmskaparpodden Gogola Podcast och den animerade webbserien History on Crack.
Att de nu valt skräckfilmsgenren, där de dessutom nått internationell framgång, tycker vi på FromBeyond är intressant och har därför bytt några ord med bröderna Gogola.
Vad inspirerade er att göra en kortfilm om just dejtingappar?
– Vi ville ta ett ämne som många kan relatera till och korsa det med något mardrömslikt. Sedan tycker vi att det finns en del inneboende rädslor i dejting; rädslan att bli sårad eller såra någon, men i dejtingappars fall även att man skriver till en total främling och aldrig kan vara helt säker på att personen är den som den utger sig för att vara. Vi kände att det var något relaterbart där vi hade mycket att bygga vidare på.
Hur hittade er film ut till internationella filmfestivaler?
– Det var en lång process av att leta bland festivaler och välja de som passade oss. Vi kollade bland såväl nischade skräck- och indiefestivaler till bredare festivaler, gärna med en skräckkategori. Även om filmen utspelar sig i Sverige ville vi göra en film med en internationell prägel och ville därför även sikta på festivaler utanför Sverige. I nuläget har vi faktiskt inte haft en fysisk visning i Sverige än, det hade varit jättekul!
Hur ser er inspiration ut, några speciella filmskapare eller filmer som ligger er extra varmt om hjärtat?
– En film som inspirerat oss är En amerikansk varulv i London som också handlar om en amerikan som kommer i kontakt med det övernaturliga under en resa till Europa. En liten kul grej är att vår huvudkaraktär delar efternamn med huvudkaraktären i den filmen, det vill säga Kessler. En annan film som inspirerat oss är Vittnet måste tystas (engelsk titel Blow Out) som framförallt varit en visuell referens då båda filmer är filmade under hösten och vår karaktär har liknande kläder som John Travoltas karaktär i den filmen. Vi är även inspirerade av den japanska filmen Zeiram, eftersom vi såg en GIF från den filmen på Facebook och tyckte den såg väldigt obehaglig ut. Det gav oss idén att spinna vidare och gestalta något som gav samma känsla. I övrigt är vi inspirerade av Junji Itos skräckmangaserier, samt folktro från Japan och Skandinavien såsom spindelkvinnovarelsen Jorogumo och vårt egna väsen skogsrået.
De digitala effekterna i 115 är imponerande, var det svårt att nå er vision där?
– Tack så mycket, vad kul! Det var en lång process att få effekten gjord, mestadels eftersom vi jobbade länge med att försöka sälja in dess autenticitet. Inledningsvis hade vi en idé om ett slags body horror-liknande monster bestående av slem och massa kroppar från tidigare offer, en idé som vi presenterade till konceptkonstnären Somnath Pal. Efter ett tag insåg vi dock att det skulle bli svårt att få till rent effektmässigt, plus att vi inte var helt övertygade över hur läskigt det var med ett slemproppsliknande monster som jagar någon. Det blir lite ”Jabba the Hutt springer maraton” över det. Vi valde därför att göra om monstret till något mer spindelliknande och gillade även kopplingen till den svarta änkan, det vill säga en typ av spindel där honan i vissa fall dödar och äter upp hanen.
– Vi kontaktade sedan olika VFX-studios men insåg att det skulle bli för dyrt, och valde därför att arbeta med två enskilda VFX-konstnärer. Vi började med att planera scenens ”framing”, det vill säga hur allting ramas in i bild, och filmade därefter skådespelerskans ansikte samt rummet hon befann sig i. Det verkliga rummet användes därefter som utgångspunkt. Den ena VFX-konstnären, Albin Larsson, stod till störst del för närbilderna, medan Albin Thorburn främst stod för scenerna där man ser hela monstret. Vi gjorde därefter några småjusteringar i After Effects, exempelvis lägga på skådespelerskans ansikte i vissa scener. Under arbetets gång var det en hel del funderande och justerande, även vad gäller grading, det vill säga hur färgerna och kontrasten ser ut, samt hur lång varje scen skulle vara. En utgångspunkt var att vi ville använda rött ljus eftersom vi ansåg att det skulle sälja in effekten bättre.
– I filmen Okja noterade vi exempelvis att ”supergrisen” Okja såg som bäst ut i scenerna i tunneln där lamporna lyser en jämn och enskild färg. Detta är något som VFX-experterna på Corridor Crew även nämnt, så vi valde att gå den vägen även i 115. Utöver det kändes det rätt att arbeta mycket med mörker, dels för att det är läskigare men också för att inte visa för mycket. Samma gällde även längd, vi ville inte stanna för länge på en effektscen. Det var viktigt att visa nog för att skapa rädsla, men tillräckligt lite för att bibehålla den.
Efter det positiva mottagande som 115 fått, hur ser framtiden ut? Finns det några nya filmprojekt inplanerade?
– Nu är planen att göra vår allra första långfilm! Vi har skrivit flera olika manus och behöver nu bestämma vilket vi vill satsa på. Högst troligt blir vår debut en skräckis. De som vill hålla sig uppdaterade kan följa oss på YouTube och sociala media, där kommer vi berätta om alltifrån manusbearbetning till finansiering och inspelning. Det kommer bli väldigt kul och lite läskigt, men vi lär ju göra en skräckis så allt är väl som det ska.
Något ni skulle vilja skicka med till andra som har en filmidé som de vill ska bli verklighet?
– Att till viss del ”stick to your guns”, det vill säga att inte tulla på det som är viktigast för dig. Det kommer säkerligen bli väldigt mycket kompromissande längs vägen ändå, så det hjälper att veta vad som inte får ruckas på utan att verket tappar sin form. Sedan är det bra att rusta sig med tålamod. Filmskapande har dessvärre en tendens att följa Hofstadters lag, det vill säga att ”allting tar längre tid än man tror, även om du tar hänsyn till Hofstadters lag”.
Här kan du se André och Vito Gogolas prisbelönta skräckkortfilmen 115
Följ bröderna Gogola på sociala medier
— — —
Intervju – Kristoffer Pettersson