The Woman (2011)

The Woman
Skräck, USA, 2011
Distributör: Scanbox Entertainment
Regi: Lucky McKee
Skådespelare: Pollyanna McIntosh, Sean Bridgers, Angela Bettis m.fl.
Längd: 101 min
Finns på svensk dvd från 11 januari 2012

— — —

Nuförtiden är det ofta med en viss tveksamhet jag ställer mig då det snack jag hört kring en film är fokuserat på enbart dess chockvärde. Ofta har kontroverserna snarare varit desto mer intressanta än själva filmerna de rört, och av denna anledningen var det med en smula skepticism jag tog mig till att titta på Lucky McKee‘s nya film The Woman. Filmen hade under 2011 fått ett smutsigt rykte om sig efter sin tur på filmfestivaler runtom jordklotet och mest uppmärksamhet av allt fick den nog på Sundance-festivalen där en åskådare blev så upprörd att han i protest kastade saker på publiken, skrek och lämnade lokalen i äckel för vad han fått skåda. Vad jag misstog mig. Överraskande nog fick jag istället för trött chockfilm bevittna en av de bättre skräckfilmerna jag sett från de senaste åren.

The Woman är en adaption av den tredje romanen i skräckförfattaren Jack Ketchums Dead River-trilogi som handlar om en kannibalstam som jagar i skogarna utanför staden Dead River i Maine. Likt boken så handlar The Woman om en kvinna som är den sist överlevande ur denna kannibalstam. När advokaten Chris Cleek (Sean Bridgers) en dag är ute i skogen på en jaktrunda upptäcker han just denna kvinnan som han fångar in och tar hem för att låta ”civilisera”. Chris låter så småningom hela sin familj delta i den förnedrande pryglingen där vissa mer än andra gladeligen vill hjälpa till.

Av en beskrivning som denna tror man sig möjligtvis veta vad man ska förvänta sig. I en mindre talangfull regissörs händer skulle The Woman lätt kunnat bli ännu en i raden av filmer fokuserade på tortyr och förnedring, men Lucky McKee vet precis hur han ska balansera sin film. Han lyckas här med att framställa något djupt mänskligt bland alla de omänskliga handlingarna som sker och McKee gör här en film som fungerar minst lika bra som ett drama som en skräckfilm. Hjälp får han av skådespelarna som överlag gör ifrån sig riktigt bra rollprestationer, och det är särskilt kvinnorna i filmen som mest imponerar. Angela Bettis som tidigare jobbat med McKee vid flera tillfällen gör här bra ifrån sig som den tyglade hustrun som tvingas delta i sin makes tortyr av den okända kvinnan i deras matkällare. Familjens äldsta dotter som spelas av nykomlingen Lauren Ashley Carter framställer nedtonat men övertygande sin karaktärs plågade liv utan att bli en jobbig tonårskarikatyr.

Men om det är en person som måste lyftas fram särskilt så är det Pollyanna McIntosh som spelar den namnlösa kannibalkvinnan. I och med att spela den roll som hon här gör har hon placerat sig själv i en oerhört sårbar position som kräver en hundraprocentig inlevelse för att övertyga – risken finns annars att det snarare känns som att man tittar på kannibalerna i valfri uppföljare till Wrong Turn istället. Hon har här gått in i sin roll totalt och det är aldrig att jag tvivlar på att personen som jag tittar på är denna kannibalkvinna som hittats i vildmarken.

The Woman (McIntosh) är fasttyglad i familjen Cleeks matkällare

Utan att själv hålla med, kan jag på sätt och vis förstå hur The Woman kan skava för vissa åskådare. Utöver den jobbiga förnedringen tar sig filmen till ett säreget stilistiskt uttryck som känns främmande för genren. I och med familjens äldsta dotter presenteras en sidohandling som snarare rör tonårsångest än de mörka handlingarna som sker i källaren där hemma. Denna något annorlunda vinkel förstärks ytterligare av filmens soundtrack som består av elgitarrdrivna popdängor skrivna av Sean Spillane från Sub Pop-bandet Arlo. Tilltag som dessa ger filmen en märklig ton och när eftertexterna väl rullar undrar jag nästan vad jag tittat på. Bitvis är det ondskefullt och blodigt men samtidigt så lämnas jag med en konstig känsla liknande välmående vilket känns avlägset från vad jag brukar lämnas med efter att ha sett en skräckfilm.

Kanske är det dessa besynnerliga känslor som har gjort att The Woman inte kan lämna mina tankar. Jag hoppas på att detta blir en film som folk ser av rätt anledningar. Om du går in med förväntningarna att uppleva en blodig bagatell kommer du nog bli besviken för det är inte vad The Woman är. Vidga istället dina vyer för vad en skräckfilm borde vara och låt dig likt mig imponeras av det unika uttrycket.

Betyg: 7,5 av 10

— — —

Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör

4 Comments on The Woman (2011)

  1. Det är en film som förtjänar att ses enligt mig. Visst är det stundtals jobbigt att titta på och på sina ställen blir det även riktigt blodigt, så jag förstår att detta kanske inte är en film för alla… men samtidigt är det en film som jag inte kan annat än rekommendera. Själv blev jag rejält tagen av den.

  2. Gillade också ”The Woman”, speciellt den nästan feministiska genusdiskussion som finns i filmen. I skräckfilm har ju kvinnor varit en hårt ansatt målgrupp för diverse mördare och otyg och en stor del av anledningen till detta är naturligtvis att det är det ”manliga ögat” som ska tilltalas. Hur det nu är med det så verkar ju skrikande lättklädda flickor som jagas med ett stort fallosliknande föremål vara en fungerande formel. Ja, till och med något som man nästan räknar med i dessa sammanhang. Därför är det kul med en film som dammar på med en titel som ”The Woman” och sedan fäller åskådaren raklång med en total provokation mot det patriarkala samhället. Detta behövs, inte minst inom skräckfilmsgenren. Filmen lämnar också (åtminstone mig) med en tankeställare om hur kvinnor bryts ner och formas om för att tillfredställa manliga behov. Och då menar jag både i och utanför filmmediet.

    Det som jag kanske tycker drar ner intrycket lite är de något överdrivna gore-inslag som faktiskt ger filmen en något komisk ton. Tillsammans med franska ”Martyrs” så tycker nog jag att detta är en av de smartare och mest suggestiva skräckfilmerna på senare år. Att den i huvudsak utspelar sig i klart dagsljus är också ett klart intressant och fungerande grepp. Håller också med om att Pollyanna McIntosh, som i ”The Woman” ser ut som någon form av blandning av en zombie och en orch, gör en helt fantastisk rolltolkning. Snacka om kvinnlig pondus…

    Jag skulle ge denna både smarta och otäcka film 8 av 10.
    — — —
    Kristoffer Pettersson

  3. Jag håller inte med mina redaktörskollegor, utan tycker att The Woman faller flera gånger på väg mot mållinjen. Vissa stunder känner jag att skådespeleriet från vissa befinner sig på amatörnivå, klippningen är riktigt tafflig emellanåt och jag tål inte riktigt hur man valt att lägga musiken till vissa scener. Är man ute efter något chockerande så får man dock sitt med slutet, som är både rått och riktigt obehagligt att åskåda. Skulle ge den 4 av 10.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*