The Walking Dead, vol 9 – Det som inte dödar

The Walking Dead, vol 9 – Det som inte dödar
Författare: Robert Kirkman
Teckning och tusch: Charlie Adlard
Översättare: Sara Årestedt
Apart Förlag
Finns utgiven på svenska sedam 2014-02-28

— — —

0000056_ny-the-walking-dead-9-det-som-inte-dodar_410Den före detta polisen Ricks Grimes resa har varit lång och prövande, och på många sätt var det en lättnad både för han och läsaren när den lilla skaran överlevande äntligen fann en slags fristad i det övergivna fängelse de skulle komma att kalla sitt hem. Under gruppens flykt undan de levande döda hann radarparet Kirkman och Adlard utforska några av mänsklighetens allra mörkaste sidor, och de monster vi ibland kan bli under extrem press. Väl i säkerhet bakom fängelsets massiva väggar och låsta portar började snart andra, föga smickrande sidor av mänskligheten sippra fram mellan springorna. Serien började istället handla om våra problem att acceptera våra egna misstag, och hur mycket människan faktiskt är villig att blunda för i överlevnadens namn. Men trots Kirksmans briljanta exposé av de politiska maktspel och den korruption som stod i fokus under en längre tid, så går det inte att förneka att handlingen som bäst gått på tomgång på sistone.

Det är nog få serier idag som man kan ösa så pass mycket beröm över som Kirkman och Adlards The Walking Dead. Sättet man lyckats fånga ren skräck, genuin rädsla och framförallt brutalt mörk hopplöshet på har gjort serien till en av de kanske viktigaste i modern tid. Deras sätt att porträttera mänsklighetens förfall, lagar och reglers oundvikliga snedvridningar och de extrema metoder människan kan ta till för att överleva har gjort att serien lyckats med det som ytterst få andra har klarat av; den har blivit ett hushållsnamn. Kanske är det just därför som det är så synd att behöva inse att dess största styrkor också är dess största svagheter ibland.

Tillvaron på fängelset, med den där tryggheten man som läsaren trodde sig vilja att Rick och de andra äntligen skulle få ta del av, visade sig nämligen alldeles för snart vara något av en bromskloss för själva berättandet. Visst var det intressant att se karaktärernas känsloliv utvecklas lite mer, och faktiskt få se hur de kanske skulle kunna ha betett sig om jorden inte hade varit på väg att gå under. Men samtidigt stirrade man sig snart väldigt mätt på fängelsets grå väggar och monotona galler. Fejden med den självuttalade Guvernören från Woodsbury livade upp berättelsen för en stund, men utöver Ricks tragiska förlust av sin arm så kändes det aldrig som att den övergripande historien faktiskt rörde på sig. Kirkman och Adlard verkar äntligen ha blivit medvetna om detta problem, då Det som inte dödar gör en sådan rivstart att det är med hjärtat i halsgropen man vänder på bladen.

Rick och hans son Carl är nu de enda överlevande efter Guvernörens beväpnade attack på fängelset. Alla de känt, kanske de sista vänligt sinnande människorna på jorden, är borta för evigt. Den kanske absolut största förlusten är dock Ricks älskade fru och dotter. Helt ensamma i världen har de inget annat val än att ge sig ut på vägarna i jakt efter en ny fristad undan de levande döda. Efter att en längre tid sökt skydd i ett övergivet villakvarter snubblar dock Rick över några bekanta. De får även snart sällskap av andra överlevande som säger sig veta orsaken bakom zombiepesten – och dessutom ett möjligt botemedel!  Det enda de kräver av Rick och hans gäng är att de eskorterar dem till Washington D.C. Men är främlingarna verkligen att lita på?

I Det som inte dödar går man tillbaks till rötterna, och visar en gång för alla att The Walking Dead sannerligen är som bäst när det handlar om ren överlevnad. Men trots att man återvänt till gamla klassiska teman så lyckas man ändå bryta ny jord i berättelsen. Det är till exempel både rörande och sorgligt att se Rick försöka ta hand om Carl ute i vildmarken och lära honom allt han kan om överlevnad. Med ett tungt hjärta, en saknad arm och en brännande feber så ter sig Rick nästintill ynklig under dessa sidor, vilket i sin tur bara gör det starka yttre han lägger sig an för Carls skull otroligt hjärtskärande. När febern sen tar över och Carl måste överleva på egen hand så har man dessutom lyckats riktigt bra med att fånga den där stolta och lite rebelliska andan som nog fanns inom oss alla som barn. Att se den där flammande lågan gång på gång kvävas inom Carl när han försöker hävda sig själv i en omöjligt mörk värld gör verkligen ont i hjärtat, och står ut som ett av albumets starkaste ögonblick.

Men Carls inspirerande mod är dock ingenting mot vad som nog får hävdas vara det absolut känslosammaste och mest upprivande ögonblicket i hela serien. Rick hör nämligen plötsligt en telefon ringa inne i ett hus, och springer nästan som i en trans för att lyfta på luren. På andra sidan hörs en kvinnoröst som säger sig ha en grupp andra överlevande med sig. Denna fyrbåk av hopp som tänds hos Rick öppnar upp helt nya dimensioner hos karaktären. Dimensioner som bara växer när det där hoppet sedan oundvikligen släcks, som det tyvärr brukar göra i en värld befolkad av de döda. Utan att berätta vem rösten tillhör, så kan det sägas att avslöjandet känns som en knytnäve i mage som lämnar läsaren alldeles tom och kall.

Något som nog dock inte känns lika träffsäkert är återkomsten av några av seriens tidigare karaktärer. Att dessa helt plötsligt dyker upp helt oskadda känns tyvärr lite som en nödlösning för att kunna föra berättelsen framåt, och en lite väl billig sådan till och med. Att denna grupp inte skulle haft några som helst bekymmer att överleva känns helt enkelt lite väl långsökt med tanke på de prövningar och förluster som Rick fått tampas med. Lite underfundigt nog är detta något som faktiskt kommenteras i serien, men svaret som ges gör dessvärre inte situationen något bättre. Man menar att gruppen helt enkelt haft tur och lyckats klara sig undan attacker av en ren slump, vilket i all ärlighets namn känns som en riktigt pinsam förklaring för att komma från en så bra manusförfattare som Kirkland.

Betydligt bättre är då berättelsen om de tre nya karaktärerna som introduceras mot albumets slut. I en värld där inga regler längre gäller och där allting har vänts upp och ned är det alltid tacksamt att få höra andra människors berättelser och drömmar. Att man dessutom lockar med en möjlig lösning på zombieproblemet, och dessutom chansen att få veta allt om hur och varför det ens uppstod är nog för att få de flesta läsare att salivera av förväntan.

 The Walking Dead har förvisso alltid varit bra, även under dess svackor, men Det som inte dödar får nog ändå kallas för en ny guldålder för serien. Plötsligt finns det hopp igen för Rick, och kanske, bara kanske finns det även hopp för världen. Men än så är slutet på The Walking Dead fortfarande långt borta, så vad som helst kan fortfarande hända på Ricks väg mot Washington.  Man brukar ju säga att den som lever får se, men i en värld där döden lurar bakom varje hörn så är det nog lättare sagt än gjort…

Betyg: 8 av 10

— — —

pressaxell
Johan Axell
; Redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*