The Sadness
Skräck, Taiwan
Regi: Robert Jabbaz
Skådespelare: Berant Zhu, Regina Lei, Ying-Ru Chen m.fl.
Distributör: Njuta Films
Längd: 100 minuter
Betyg: 7 av 10
Många gånger har det sagts att skräckfilm speglar vår samtid och vill man så kan man plocka fram historiska exempel från samtliga decennier bak i tiden. Vad är vi rädda för idag då, vi människor på 2020-talet? Det är ju svårt att inte lyfta ett visst pågående krig som pågår halvnära oss, men vi har också ”tagit oss igenom” en pandemi nyligen som inte direkt var ett glädjeämne. Man behöver således inte vara filmvetare för att dra slutsatsen att det troligen kommer skräckfilmer som behandlar någon slags pandemi. Detta är i sig inget nytt, men vi kan nog räkna med en liten boom här i sviterna av covid-19. Charles Band, mannen bakom produktionsbolaget Full Moon, var snabb på bollen med klipp-och-klistra-”verket” Corona Zombies som enligt uppgift ska ha snott friskt från Bruno Matteis Hell of the Living Dead. Intressant, med tanke på hur mycket Mattei själv ”lånat”.
Nåväl, vart vill jag med detta? Till Taiwan, av alla ställen, och den rätt omtalade färska skräckisen The Sadness. Nog kan man med gott samvete kalla detta för en zombiefilm, även om den har mer likt med 28 Days Later. Här är de smittade (av ett influensavirus som i början viftas bort som ett politiskt påhitt!) fortfarande talbara och är mest intresserade av att begå så våldsamma akter som möjligt mot de icke-smittade som de stöter på. Det är alltså inte fokus på att käka upp offren, men nog är grundmallen byggd efter filmer om de levande döda. I detta kaos har vi paret Kat och Jim som skiljs åt och på olika håll möter det inferno av död som uppstått, och frågan är om de kommer lyckas trotsa oddsen och finna varandra igen?
Snacka om kaos i tågtrafiken…
Det jag främst hört och läst kring filmen är hur våldsam den är, så vi kan väl börja där och bekräfta att ryktet stämmer. Det ser dessutom ut som att rätt mycket är praktiska effekter, vilket så klart alltid är att föredra och gör att våldet känns mer. Flera gånger under filmen kommer jag på mig själv med att rygga tillbaka inför det som utspelar sig på min TV och regissören Robert Jabbaz har lyckats att få fram en känsla av kaos i all den blodspillan som skildras. Lata filmrecensenter brukar ofta klanka ner på våld i film och snicksnacka om att ”psykologisk skräck” alltid är bättre, en åsikt som kanske är den tröttaste som finns och som med The Sadness motbevisas med grov beslutsamhet. Här behövs våldet, annars blir det här en betydligt mer anonym berättelse som troligen inte hade fått den uppmärksamhet den fått. Därmed inte sagt att det är något Andreas Schnaas-frossande i det röda guldet, men den kräsmagade bör hålla sig borta.
Ibland blir filmen kanske något over the top och fokuserar väl på att ha gasen i botten för att vi verkligen ska fatta det som pågår. Stundtals är detta ett klokt val, men det hade kanske kunnat varieras något. Jag tycker filmen är som bäst när det inte går 100% in i galenskapen utan också stannar upp och låter oss känna lite för de karaktärer som faktiskt står i centrum. Samtidigt gör det inte jättemycket att storyn inte är filmens starkaste sida och den räcker mer än väl för att man ska engagera sig i mer än lemlästningar och vansinne.
Många är vi som inte springer benen av oss när en ny zombierulle dyker upp, vilket ytterligare stärker alla de rätt som The Sadness gör i att inte vara en typisk zombiefilm. Det är en underhållande, fartfylld och ruskigt blodig historia som bör tillfredsställa de som vill ha en adrenalininjektion i sitt filmtittande. Debutanten Jabbaz blir onekligen ett intressant namn att följa framöver.
David Larsson