The Laughing Dead
Genre: Skräck (1990)
Land: USA
Distributör: Vinegar Syndrome
Regi: Somtow Sucharitkul
Medverkande: Tim Sullivan, Somtow Sucharitkul, Billy Silver m.fl
Längd: 90 min
Betyg: 8 av 10
Jag fick ett meddelande för ett tag sedan. Det var min gode vän Årstabaronen som frågade om jag hade sett filmen The Laughing Dead. Han hade blivit tipsad om den av omslagskonstnären till Vinegar Syndromes då kommande utgåva av filmen. Den var tydligen något utöver det vanliga och dessutom något av en bortglömd pärla, så det var ju bara söka sig till internet för att se den. En och en halv timme senare skickar jag ett meddelande tillbaka till den gode Årstabaronen med enbart versaler: KÖP FILMEN OMGÅENDE!
En präst som tappat tron anordnar bussturer för arkeologstudenter och turister i Mexiko. Det är ett diverse gäng som en dag hoppar på bussen för att åka och titta på ruiner av en gammal aztekisk stad. Ibland dem är prästens forna kärlek och hennes odräglige son. Ett av stoppen är en bortglömd liten stad där Dia de Los Muertos just ska firas. På plats blir prästen tillfrågad av en lokal läkare om han kan hjälpa honom då hans dotter verkar ha blivit besatt av något ont. Men.. vill han verkligen ha hjälp eller är det bara ett steg emot att framkalla the Death God?
Det är svårt att veta vilken mumsbit man ska ta först av The Laughing Dead. På en surmulen dag kan man ju få känslan av att det inte finns så mycket kvar att se därute. Att man betat av det som är värt på filmfronten, och nu får man börja gräva i reabacken så att säga. Det stämmer ju såklart inte, för med jämna mellanrum dyker en sådan här rulle upp och skickar hakan rakt ner i backen och klackarna rätt upp i taket. För The Laughing Dead är en rejält underhållande bit ost. Somtow Sucharitkul som står bakom manus, regi, musik, skådespel och även varit producent känns som en sådan som inte riktigt vet vad han gör när det kommer till film, men det blir skoj och funkar på något vis ändå. Det är ju såklart b, men känns ändå inte hafsigt och tråkigt risigt. Kan sakna sådana människor i nutiden, Ed Wood-figurer som kör på av ren passion och det får bli lite som det blir. Är också skönt att företag som Vinegar Syndrome finns och släpper sådana här filmer. The Laughing Dead fick tydligen aldrig någon video-release i USA, så det är fint att se att den får lite upprättelse nu.
Baksidestexten på Vinegar Syndromes utgåva omnämner filmen som en av de konstigare och originella indieskräckisarna som kom i slutet av 80-talet, och det ligger helt klart sanning i det. För det är väldigt konstigt, rörigt och känns off.. på allra bästa sätt. Historien är såklart inte sammanhängande direkt, utan är ganska spretig och det slängs in saker som kanske inte nödvändigtvis varit där från början. Känns lite som det gör i Night Of The Creeps (F. Dekker 1986), att det är så mycket saker i den att en till sak hade kunnat välta hela skutan, men det funkar. Här är det demoner, zombies, styltiga skådespelare, mystiska riter, en präst som tappat tron, en gammal kärlek, en yngling som svär som en borstbindare, en mänsklig basketboll, new age:are och mycket annat. Sprängfyllt är ordet. Måste även ge filmen att effekterna är inte fy skam. De passar bra in i filmens utseende och är faktiskt bra.
The Laughing Dead är svår att göra rättvisa i text, för det är… ja, i brist på bättre ord: bananas. Jag såg den på youtube första gången, och hakan slog i backen av det vansinne som utspelade sig på min tv. Här har hjältarna på Vinegar Syndrome fixat till bild och ljud rätt ordentligt. Man får också med ett kommentatorspår av Sucharitkul och en making of-dokumentär. Under pandemin har jag, liksom alla andra, inte kunnat se filmer tillsammans med mina kompisar, och det smärtar mig. Speciellt när det kommer till filmer som The Laughing Dead, för det är en sådan film man ska se tillsammans med andra som delar samma smak. Den funkar att se själv, vilket ju inte alltid filmer i samma skola gör, men den växer nog ytterligare av att ha ett glatt gäng filmnördar kring sig. Popcorn kommer flyga upp i taket, det kan jag säga er.
The Laughing Dead är en bortglömd b-pärla, så tackar Vinegar Syndrome för att de släppt lös the Death god över världen, paketerad i en snygg bluray-utgåva dessutom. Den ska allra helst avnjutas i sällskap av andra där kärleken till underliga, sladdrigt utförda b-filmer med snurrig story spirar, men funkar absolut i sitt eget sällskap nu när vi fått segla ensamma på filmhaven ett tag. Filmen är såklart dum och virrig, men det är också väldigt underhållande i sann b-filmsanda. Väldigt nöjd över tipset att se denna och att den nu finns i en bra utgåva. Bara hoppa på turistbussen rätt ut i det mexikanska landskapet redan ikväll.
Mikael Hammarberg