The House with Laughing Windows (1976)

The House with Laughing Windows
Italiensk titel; La casa dalle finestre che ridono
Italien, skräck/giallo, 1976
Distributör: Shameless Ent.
Regissör: Pupi Avati
Skådespelare: Lino Capolicchio, Bob Tonelli, Vanna Busoni, Francesca Marciano m.fl.
Musik: Amedeo Tommasi
Finns på engelsk DVD-import från november 2012

 — — —

The House with Laughing Windows DVDLa casa dalle finestre che ridono eller, The House with Laughing Windows som är den engelska titeln, är regisserad av en man vid namn Pupi Avati som också skrev filmens manus tillsammans med sin bror Antonio Avati. Inspirationen till denna film ska enligt Pupi själv komma från den egna barndomen när han växte upp ute på den italienska landsbygden, närmare bestämt i den isolerade regionen Emilia Romagna. Hans uppväxt var, som det ofta verkar vara på den italienska vischan, präglad av djup religiös tro och i Pupis fall även en skräckblandad fascination för den katolska kyrkans ofta brutala kyrkmålnings-estetik. Speciellt en målning verkar ha bitit sig kvar. Den förställande Sankt Sebastian, en kristen martyr som dödades på 200-talet när romarna gjorde sätt bästa för att utplåna kristendomen. Målningarna av Sankt Sebastian föreställer en ung man som genomborras av pilar och spjut samtidigt som han uppgivet blickar upp mot himlen. Det är i denna typ av Sankt Sebastian-målningar The House with Laughing Windows har sin utgångspunkt.

Filmen börjar med en riktig chockscen. I starkt rött sken visas en man hängande i sina armar med blodet forsande ut ur sin kropp.  Gång på gång sticks mannen med en stor kniv av två små huvförsedda gestalter. Även om denna scen visuellt är mycket stark så är det utan tvekan ljudet som gör den till något extraordinärt. En mansröst uttrycker samtidigt nämligen hur han eggas av att måla av döden och hur han fascineras av plågor. Redan här sätts filmens ton. Konst, masochism och en närmast pervers dödsfascination blandas till ett. Efter denna klart effektiva inledning kastas vi in i handlingen.

house with laughing windows 4
Filmens inledning är en blandning av konst, masochism och en närmast pervers dödsfascination

Vi får följa konst-restauratorn Stefano (Lino Capolicchio) som anländer till ett litet samhälle i Emilia Romagna-regionen. På plats mottas Stefano av samhällets kortväxta borgmästare Solmi (Bob Tonelli) som introducerar honom till det jobb som Stefano anlitats för. Meningen är att han ska snygga till och restaurera en gammal kyrkmålning som till en början ser ut att vara en adaption av Sankt Sebastians sista plågor. Målningen ifråga är gjord av en lokal konstnär vad namn Legnani, en man som tog sitt liv på 1930-talet. Enligt borgmästare Solmi ska konstnären Legnani ha varit en man med mycket mörk själ med en speciell nyck för att måla av människor nära döden. Sak samma verkar Stefano resonera, restaurera målningen borde ju vara ett enkelt jobb, men så blir det naturligtvis inte.  Kort efter att Stefano börjat jobba med målningen börjar konstiga saker hända. Under de lager av smuts som finns på tavlan döljer sig nämligen den mörka hemligheten med huset med de skrattande fönstren. En gåta som någon bokstavligen är beredd att gå över lik för att bevara…

bild
Stefano (Lino Capolicchio) och en kyrkmålning med en hemlighet

Jag ska erkänna att jag var helt obekant med Pupi Avati innan jag såg The House with Laughing Windows. Inte så konstigt kanske då Pupi själv inte velat vara en del av den italienska genrefilmen och länge inte heller velat tala om sin film. Trots att The House with Laughing Windows idag förpackas som vilken giallo som helst så har egentligen inte sett något som liknar den förut, speciell inte i den ofta ganska formstöpta giallo-genren. Ett undantag finns möjligtvis i Lucio Fulcis Dont Torture a Duckling (1972), en film som också blandar in lite landsortsvidskeplighet och svartkonst. Men Fulcis film den är ju och andra sidan inte heller någon typisk giallo. Att Pupi däremot tar avstamp i giallo-genren råder det dock ingen tvekan om. En mordgåta gömt i ett konstverk är ju lite av standard inom genren, men någon knivmördare i svarta handskar blir det inte, och heller faktiskt inte speciellt mycket blod och våld.

house with laughing windows 3
En annan av konstnären Legnanis underliga målningar

Nej, istället för att få se brutala mord genom en mördares ögon så bjuds vi i The House with Laughing Windows på en hel del mystik. Det gamla samhälle som filmens handling utspelar sig i är till ytan väldigt mysig, ändå får man nästan direkt en känsla av att något inte stämmer hos den ganska skumma ortsbefolkningen. Att stans borgmästare är dvärg är väl inte mycket att haka upp sig på, men snart börjar verkligheten bli allt mer skruvad för den arma Stefano. När han börjar få mystiska telefonsamtal till hotellet där han bor så slängs han ut och inkvarteras istället (av en utvecklingsstörd ung präst) i ett gammalt förfallet hus som ägs en föråldrad sängliggande kvinna. Detta hus är naturligtvis av yttersta vikt för hemligheten i kyrkmålningen och dess nergångna inre blir en perfekt fond för den mörka histora som uppdagas. Samtidigt börjar personerna runt Stefano bete sig allt mer surrealistiskt. Han inleder exempelvis tidigt ett förhållande med en medelålders skolfröken (Vanna Busoni), som sedan utan förklaring försvinner? Istället ersätts hon av en yngre kvinna (Francesca Marciano) som Stefano förälskar sig i. Men den som tror att detta är en klassisk manuslösning för att få klämma in lite sleaze tror fel. Filmen saknar nämligen (konstigt nog) detta element helt. Samma sak gäller våld. Några väldigt brutala scener finns, men det rör sig absolut inte om något frossande. Istället jobbar Pupi Avati med att genom små pusselbitar bygga upp filmen mot en oväntad och fullkomligt hårresande final där Pupi Avati har låtit återskapa sin egen barndoms värsta mardröm.

Ortsbefolkningen är allt annat än normal

The House with Laughing Windows en tekniskt välavvägd film med utmärkt scenografi av Pasquale Rachini, en kille som efter sitt första kneg med The House with Laughing Windows kom att få en lång karriär inom den italienska film- och TV-branschen. Miljön är förträfflig och lyckas både vara inbjudande och äcklande när den vackra landsortsidyllen sakta korrumperas av en känsla som närmast kan beskrivas som förruttnelse. Men även filmens ljud- och musiklandskap är en viktig anledning till att The House with Laughing Windows fungerar så bra. Mystiken underbyggs skickligt av ett fantastiskt stämningsfullt stycke signerat Amedeo Tommasi. Dessutom innehåller ljudbilden både sköna giallo-typiska telefonsamtal och en gammal mystisk bandspelare med minst sagt otäcka inspelningar (var du här och norpade Mr. Raimi?).

The House With Laughing Windows1
En mystisk gammal bandspelare med en mystisk gammal röst

Jag är snubblande nära att kalla The House with Laughing Windows ett mästerverk. Och förutom ett visst staplande i intrigen runt filmens mitt, och några narrativa detaljer som jag helt enkelt inte begriper, så tycker jag absolut att denna film når väldigt långt.  Den är väldig personlig och för att fullt ut förstå vad exempelvis den skolfröken som försvann betyder måste man nog gå till Pupi Avati själv, och inte minst hans barndom. Tillfredställande nog gör Shameless åtminstone till viss del detta då deras DVD-utgåva av filmen innehåller en mycket intressant intervju med Avati. Efter att länge inte velat svara på frågor om The House with Laughing Windows, en film som han tidigare verkar ha skämts för, så lyfter han nu lite på locket en smula. Och även om han själv inte verkar var helt övertygad så tycker jag The House with Laughing Windows är ett givet stycke filmkonst för den som gillar italiensk genrefilm. Om inte annat så erbjuder filmen de elakaste italienska systrar jag sett vid sidan om Dario Argentos ”tre mödrar”.

Betyg: 8,5 av 10

— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*