Thanksgiving
Genre: Slasher
Land: USA
Regissör: Eli Roth
Medverkande: Patrick Dempsey, Nell Verlaque, Gina Gershon m.fl.
Längd: 106 min
Betyg: 6 av 10
Svensk biopremiär 1/12 2023
Äntligen! Som jag har väntat!
Okej, jag överdriver väl en smula, men jag är en i mängden som alltsedan jag såg fejktrailersarna i Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos Grindhouse – den riktiga versionen, upplevelsen så som den var tänkt att ses, och inte tramset med att dela upp och visa Planet Terror och Death Proof var för sig – haft en liten förhoppning om att Eli Roths bidrag Thanksgiving skulle utvecklas till en långfilm. Rodriguez egna insats Machete låg aldrig på min önskelista, och inte heller Jason Eiseners Hobo With a Shotgun. Och visst, både Rob Zombies Werewolf Women of the SS och Edgar Wrights Don´t hade jag inte heller haft något emot att se i långfilmsformat, men jag är inte riktigt säker på att det skulle bli lyckade resultat… för ska man vara ärlig så känns dessa två bara som lösryckta scener ur ett lika lösryckt sammanhang (Nicolas Cage som Fu Manchu i en nazisploitation… wtf liksom?!). Thanksgiving däremot; här har vi ett anslag som heter duga och slasherpotential om något, och enligt min uppfattning den enda av de dessa tre nämnda trailers som faktiskt verkade ha en befintlig story.
I likhet med Black Christmas, Halloween, New Year’s Evil och My Bloody Valentine, tar Eli Roth en klassisk högtidsdag som fond för en berättelse där, inte oväntat, ett gäng bildsköna karaktärer på ett eller annat sätt blir involverade i en galnings mordvåg. Filmen utspelas i Plymouth, Massachusetts, det är Thanksgiving, en torsdag alltså, och ett varuhus som ägs av Thomas Wright (Rick Hoffman) ska smygstarta Black Friday redan denna kväll. Stämningen i folksamlingen som klungas utanför de stora skyltfönstren och glasdörrarna i väntan på att de ska öppnas är allt annat än gemytlig. Situationen blir inte direkt lugnare när Thomas dotter Jessica (tjusiga Nell Verlaque) med sitt kompisgäng släpps in i butiken före alla andra och botaniserar bland varorna. Eftersom nepotism inte uppskattas i Massachusetts (och förmodligen ingen annanstans heller) och för att glas är ömtåligt stormar den uppretade folkmassan varuhuset och kaos uppstår. Är det konsument- och Black Fridaykritik vi får serverat? Det kan man kanske tro… men alla fattar nog att det här snarare är en känga till stormningen av Kapitolium. Det slutar i alla fall illa för framförallt tre personer.
V för Vendetta eller K som i Kalkon?
Exakt ett år senare är det Thanksgiving igen, och vi får återigen stifta bekantskap med Jessica och hennes kompisgäng. Ingen av dem eller Plymouths övriga invånare har glömt fjolårets tragedi. Mobilupptagningar från händelsen sprids fortfarande på internet, samtidigt som det pågår protester mot att Thomas Wright även detta år tänker hålla Black Friday på sitt varuhus. Men nu börjar det också hända något annat konstigt: Jessica och vännerna blir plötsligt taggade i ett Instagraminlägg i form av ett foto på ett dukat Thanksgivingbord med deras namn på sittplatsernas skyltar. Inlägget är skapat av en John Carver, som har 0 följare och delar namn med en historisk pilgrim på 1600-talet, som var ett skyddshelgon för Plymouth och vars efternamn är lika övertydligt som en annan filmseries Sawyer. Detta leder omedelbart till att en bestialisk mördare – vars klädsel är helsvart med giallodoftande handskar, pilgrimshatt och en blek ansiktsmask som ska föreställa den historiske John Carver, men som för oss som kan sin skräckfilmhistoria ser ut som Vincent Price i Witchfinder General, börjar så att säga plocka ner skylten för några personer som kanske inte är slumpmässigt utvalda. Det är upp till stans helyllesheriff Eric Newlon (Patrick Dempsey – People´s Sexiest Man Alive 2023) och hans poliskollegor att hitta gärningsmannen för en demaskering… men på nåt vis känns det som att filmens protagonist Jessica kommer ha ett stort finger med i det där.
Här snackar vi bokstavligen talat en jump scare!
Vi bjuds på kreativa mord, det är gott om både blodsprut och tarmar som avlägsnas från människokroppen, och som helhet är det här en helt okej slasher. Specialeffekterna är mestadels praktiska, men med en och annan störande CGI-effekt vilket jag tycker är lite synd, för det känns lite slätstruket. Dessutom förekommer subtila blinkningar till andra slashers utan att det blir ett referensmästerskap (ingen av karaktärerna namedroppar en enda skräckfilmstitel) och mobiltelefoner används på ett fyndigt sätt som tillför handlingen. Trots detta, eller kanske tack vare detta, känns Thanksgiving mer som Scream och Jag vet vad du gjorde förra sommaren än Eli Roths kompromisslösa råhet som var så märkbar i Cabin Fever och de båda Hostel-filmerna. Det är mer mainstream än makabert vilket är beklagligt med tanke på hur rå, gräslig och obscen den gamla fejktrailern faktiskt var. Det här är inte riktigt den blodiga biff jag hoppades på – istället är det en skräckfilm för den breda (och påklädda) massan, vilket gör att Eli Roth tyvärr inte skriver något nytt kapitel i skräckfilmshistorien, men Thanksgiving är åtminstone ett kvitto på att han både är en kapabel filmskapare och en trygg skräckfilmsälskare.
Onödigt vetande: Den allra första filmrecension jag skrev för publikation var hösten 2004 för Motvinden, som var (jag vet inte om den existerar längre) Högskolan i Halmstads studenttidning. Jag fick en slant av redaktionen till att hyra en videofilm på Videomix (på Fredriksvallsgatan) och skriva några rader om den och sedan trycktes texten i nummer fem tjugohundrafyra (jo, så står det på omslaget). Filmen jag hyrde? En ny skräckfilm som hette Cabin Fever (filmen är från 2002, men enligt IMDb släpptes den i Sverige 2004 vilket förklarar varför den trängdes bland nyheterna). Jag gillade den skarpt!
– – –
Roger Möller