Det pågår just nu en indonesisk skräckfilmsvåg. Att landet producerar en stor mängd genrefilm är egentligen inget nytt. En liknande våg går även att urskilja under det tidiga 1980-talet. En skillnad är dock att då var det lokala produktionsbolag som låg bakom filmerna, och marknaden var de lokala biograferna. Idag ser det lite annorlunda ut. Det är ofta streamingplattformarna som står för finansieringen och publiken finns därför också över hela världen.
Vågens ursprung kan till stor del kopplas till en handfull talangfulla och drivna indonesiska filmskapare. Dessa regissörer tar ett avstamp i landets egna kultklassiker, men är inte rädda att pusha gränserna med några av de mest intensiva skräckfilmsscener som någonsin skapats. Indonesisk skräckfilm har fått ett rykte om sig att vara lite extra brutal, och lokala filmskapare var inte dummare än att de förstod att utnyttja denna hype.
Några som bör nämnas som viktiga för vågems framväxt är Joko Anwar med filmer som The Forbidden Door (2009), Ritual (2012), Satan’s Slaves (2017) och Impetigore (2019) samt The Mo Brothers, bestående av Timo Tjahjanto och Kimo Stamboel, som tillsammans eller på egen hand ligger bakom filmer som Macabre (2009), Killers (2014) och The Night Comes for Us (2018). De sistnämna herrarna blev även namnkända i västvärlden tack vare deras ofta hyllade segment skapade till episodfilmserier som The ABCs of Death och V/H/S. Man får heller inte sticka under stol med hur viktiga Gareth Evans hypervåldsamma The Raid-filmer varit för att omvärlden skulle få upp ögonen för filmlandet Indonesien.
Men vad är då signifikativt för denna nya skräckfilmsvåg? Naturligtvis finns det variationer, men det är inte heller några större problem att lyfta fram gemensamma drag om man analyserar filmer ur genren. De utspelar sig ofta på landsbygden där folktro, traditioner och religion är en självklarhet. Träffar en filmkaraktär exempelvis på en demon direkt ur koranen är detta inget som ifrågasätts. Som åskådare slipper man alltså den där fasen då det övernaturliga måste bevisas, något som ofta får väldigt mycket utrymme i västerländsk film. Och demoner finns det gott om i dessa filmer. Även om Indonesien främst är muslimskt, så har landet en mångfald av lokala andliga övertygelser och traditioner vilket också möjliggör religiösa förklaringsmetoder. Visst finns det också en hel del grovt våld i dessa filmer, men ska man lyfta ut det mest framtränade ur den indonesiska skräckfilmsvågen idag landar man först och främst vid lokal folktro på landsbygden.
Hur som helst, här kommer en sammanställning gällande några färska titlar ur denna nya filmvåg. Dels kan denna sammanställning fungera lite som en temp på vågen ifråga, men läser man lite mellan raderna är det också intressant att se huruvida filmprojekt anpassas och formas för att passa in en kommersiell hype, vilken man ändå får kalla en situation som detta för. Nåväl, det rör sig inte om några svåråtkomliga undergroundsensationer. Gräver man lite så hittar man samtliga av dessa filmer på streamingplattformar tillgängliga i Sverige.
QORIN (Ginanti Rona, 2022)
I Ginanti Ronas Qorin (2022) vänds livet upp och ner på en internatskola för flickor efter att en lärare lurat sina elever att utföra en förbjuden ritual. En Djinn-demon har tillkallats och när onda dubbelgångare dyker upp förvandlas snart de stillsamma koranstudierna till ett rent helvete.
Indonesien har som sagt utformat sin egen skräckfilmsvariant där religiösa föreställningar ofta ligger som utgångspunkt. Detta gäller i högsta grad Qorin, en film där lantlig avskildhet blandas med demoner hämtade ur koranen. Ginanti Rona, som är denna sammanställnings enda kvinnliga regissör, verkar ha mycket god hand med sina unga skådespelerskor. Tjejerna känns helt enkelt väldigt trovärdiga och naturliga i sina roller. Dessutom är de rätt obehagliga som dubbelgångare eller när de blivit demonbesatta.
Qurin är en snygg och välspelad film, men ärligt talat blev jag mer intresserad av filmens karaktärer och deras livsöden än av själva Djinn-förbannelsen. Oavsett genre är det naturligtvis bra när man engageras av karaktärerna i en film, men det är inte speciellt bra när de är starkare än själva handlingen. Detta är tyvärr fallet med Qorin. Istället för att kasta oss åskådare och filmens huvudpersoner in i en eskalerande malström av demoniskt mörker landar allt mest tyvärr i generiska jump scares. Tempomässigt är den också lite sävlig och en extra vända på klippbordet hade gjort den gott. Helt ärligt känns det som om Ginanti Rona helst ville göra en film om flickor på internat, men hon fick helt enkelt lov att pressa in skräckelementen i filmen för att den skulle bli verklighet.
Betyg: 5 av 10
IVANNA (Kimo Stamboel, 2022)
På 1700-talet blev Indonesien en holländsk koloni. Under andra världskriget ockuperades landet dock av Japan, och det är här filmen Ivanna har sin utgångspunkt. En ung holländsk kvinna halshuggs av japanska soldater på en lantligt förlagt herrgård. I modern tid används gården som ålderdomshem och allt är frid och fröjd tills en märklig huvudlös staty upptäcks i ett bortglömt källarutrymme. Ett övernaturligt väsen med ett ofantligt hämndbegär vaknar nu till liv, och samtliga på gården i absolut livsfara.
Mo brodern Kimo Stamboel har inga problem att vispa ihop en stabil spökhistoria, men Kimo är också en jäkel på brutalt våld, och det får man rejält av i Ivanna. Den huvudlösa hämnerskans avrättningsmetod är nämligen att klämma åt sitt offers nacke och hals tills huvudet trillar av. Dessa grafiska scener, och en tät klaustrofobisk stämning, gör Ivanna till något mer än ytterligare en The Conjuring-kopia. Filmen är förövrigt välpolerad och snygg och speciellt Caitlin Halderman, som spelar filmens synnedsatta hjältinna, gör bra ifrån sig.
Ivanna är en adaption av en roman skriven av Risa Saraswati, och filmen är gjord som en spin-off till Danur 2: Maddah (Awi Suryadi, 2018). Detta var mitt första möte med det i Indonesien så populära Danur-universumet, men nog väcktes allt mitt intresse att se vad mer denna filmserie har att erbjuda.
Betyg: 7.5 av 10
QODRAT (Charles Gozali, 2022)
Qodrat (Vino G Bastia) är en härjad men stilig ung Imam vars tro prövas då han misslyckas med att rädda sin demonbesatta son. Qodrat anklagas för pojkens död och fängslas, men demonvärlden har inte släppt taget om honom. Efter att ha mördats och återuppstått utanför fängelsets murar inser Qodrat att han har ett högre syfte. Han har valts ut av Allah för att hålla demonvärlden i schack. Första anhalten blir den by där han genomförde sina Koranstudier, en plats som nu invaderats av destruktivt mörker som får skördarna att vissna och unga kvinnor att ta sitt liv.
Tänk dig en blandning av Constantine (2005) och The Exorcist (1973), placerad på den indonesiska landsbygden, så får du en bra bild av Qodrat. Det är en film med rappt tempo, polerad yta och en stark känsla av att vara någon form av superhjälte-origin-story. Detta förstärks ytterligare då vi i filmens slut får en ”Qodrat kommer tillbaka-skylt”. Till filmens nackdel kan sägas att den känns väldigt digital. Har man dessutom problem med starka religiösa undertoner kan det vara en småtuff film att ta sig igenom. Inte för att det är något nytt att en film som behandlar exorcism och besatthet har en starkt religiös koppling, det kommer liksom med genren.
Qodrat var den karismatiska Vino G Bastias första steg in i skräckfilmsgenren, och det är svårt att inte se honom som filmens kanske främsta tillgång. I en av filmens större biroller hittar vi dessutom Bastias fru Marsha Timothy, dessa är ett mycket omskrivet par i den indonesiska pressen. Att en väletablerad dramaskådis och fotomodell som Bastia väljer att prova lyckan inom skräckfilmsgenren säger om inte annat ganska mycket om genrens popularitet och förhöjda anseende i Indonesien. Filmen blev en stor succé och i mars 2023 meddelades det att Qodrat 2 var under produktion.
Betyg 5 av 10
JAGAT ARWAH (Ruben Adrian, 2022),
Efter att ha fått sin far mördad av en ond ande tar den unge musikern Raga (Ari Irham) över familjens arv. Detta är dock inte vilken lättsam syssla som helst, utan Raga ska nu handgripligen upprätthålla balansen mellan mänskligheten och andevärlden. Under detta arbete stöter han på både goda och onda individer från båda sidor av dödens slöja. Han lyckas dessutom närma sig sanningen om vem som egentligen bär ansvaret för faderns död.
Jagat Arwah, som man även kan finna under den engelsk titel Spirited, riktas till en rätt ung målgrupp, uppskattningsvis någonstans mellan 13 och 15 år. Den är snygg, den är full med action och har några rätt bisarra demoner och medryckande skräckscener, men den är också slående enkel och förutsägbar. Det är helt enkelt en rätt traditionell ”coming of age”-historia som för tankarna till både Harry Potter och Spindelmannen.
Filmens innehåll med spöken, demoner och ond bråd död skohornar in Jagat Arwah i den indonesiska skräckfilmsvågen på ett smart sätt. Mer avtrubbade skräckfilmsfans kommer nog finna den mjäkig och tramsig, men den duger ändå rätt bra om man med mild hand vill introducera skräckfilmsgenren till yngre generationer. Om man vill ta lite jävla vuxenansvar med andra ord!
Betyg: 3,5 av 5
INANG (Fajar Nugros, 2022)
För att hantera en oplanerad graviditet låter en ung kvinna (Naysila Mirdad) ett äldre välbeställt par ta hand om henne och hennes ofödda barn. Väl på plats på parets lantligt belägna herrgård börjar hon sakta men säkert inse att allt inte står rätt till med värdparet.
Inang, engelsk titel The Womb, är en förvånansvärt jordnära film. Speciellt filmens första hälft har en stark diskbänksrealistisk ton och saknar de flesta traditionella skräckelement. Den som kom för jump scares var sjunde minut kommer förmodligen tycka att detta blir en aning segt, men vågar man luta sig tillbaka i soffan en smula så är det svårt att inte inse att detta faktiskt fungerar som en styrka i filmen. Realismen och det kompetenta skådespeleriet gör att man investerar rejält i den unga sårbara huvudpersonen. När det sedan blir ”skarpt läge” berörs man helt enkelt lite mer.
Visst kan man säga att Inang är lite lång med sina 115 minuter. Den skulle kunna tightats till en smula vid klippbordet, men det är också det enda negativa jag kan komma på. Den är helt enkelt gjord med en fin fingertoppskänsla, och till skillnad från många andra moderna skräckfilmer ligger tyngden först och främst på atmosfär och krypande obehag. Digitala spöken och demoner lyser med sin frånvaro, istället bjuds vi på analogt presenterade föreställningar om uråldriga offerriter kryddade med starkt rödfiltrerade mardrömmar. Ville Fajar Nugros egentligen göre en film som visade hur värdelösa Indonesien är att hantera oönskade graviditeter? Kanske det, men då är det ju en win-win situation även ur det perspektivet.
Betyg: 7,5 av 10
BETINA PENGIKUT IBLIS (Rako Prijanto, 2023)
Betina Pengikut Iblis, en film vars titel översatt till svenska blir typ ”kvinnliga djävulsanhängare” är en intensiv portion indonesiskt kaos och på många sätt är den rena motsatsen till uttrycket jordnära. I en liten by börjar tre unga kvinnor (Mawar Eva De Jongh, Sara Fajira, Hanggini Purinda Retto) sin resa in i mörkret. På sitt eget individuella sätt har de alla kallat på ondskan, och nu är de lätta byten för en demon (Adipati Dolken) som vägleder dem in i en skruvad värld full av kannibalism, bisarra andeväsen och ond bråd död.
Det händer en jäkla massa i denna film. De tre historierna berättas samtidigt, och alla är fyllda till max med bisarra situationer och övernaturliga väsen. Ärligt tala är det lite svårt ibland att tydligt se narrativet, åtminstone fram till slutet där allt knyts ihop rätt smart och vi dessutom belönas med en antiklimatisk ”Fortsättning följer-skylt. Att inte få ett riktigt avslut är förvisso lite av en besvikelse, men på något sätt funkar det denna gång. Anledningen är att jag vill se mer av detta besinningslösa kaos och det känns som om de tre kvinnornas resa in i mörkret bara har påbörjats.
Personligen gillade jag Betina Pengikut Iblis, men det är definitivt inte en film för alla. Det är en snygg film, det höga tempot gör att det är omöjligt att bli uttråkad, och kvinnliga trion är grym, speciellt Mawar Eva De Jongh. Men med scener, som när en av filmens huvudpersoner matar sin sjuka far med hans eget amputerade ben, så förstår jag varför någon skulle avfärda filmen som mest en förvirrande röra av extrema effekter och bisarra situationer.
Betyg: 6 av 10
BAYI AJAIB (Rako Prijanto, 2023)
Bayi Ajaib (Svensk översättning; Mirakelbabyn) är en nyinspelning av en indonesisk kultrulle från 1982 regisserad av Tindra Rengat. Bakom denna remake finner vi Rako Prijanto, alltså killen som också gjorde Betina Pengikut Iblis. Men förutom den lantliga miljön och några bekanta ansikten i ensemblen finns det egentligen inte många likheter.
För det första är tempot betydligt långsammare denna gång. Det blir ingen orgie av bisarra effekter, utan karaktärerna hinner få kött på benen innan helvetet brakar lös. Kort sammanfattat så går handlingen ut på att en gravid kvinnas foster blir besatt av anden från en elak nederländsk psykopat som hade en förkärlek för sadism och att förtära aphjärnor. Vi får sedan följa hur pojken växer upp och sakta men säkert tar kontrollen över sin omgivning med svart magi. En visuellt intressant detalj är att psykopaten ifråga hade ett stort vitt skägg när han levde, det märks inte minst när pojken blir provocerad och plötsligt får just ett stort vitt skägg. Detta är både ett unikt och mycket underhållande grepp.
Att säga att Bayi Ajaib är inspirerad av Omen (1976) i de två första akterna och The Exorcist (1973) i den tredje är en underdrift. Men den är också fylld med så mycket lokal folktro och intressanta karaktärer att jag köpte hela paketet med glädje ändå. Den hålls ihop av riktigt bra skådisar, speciellt Vino ”Qodrat” Bastian, Sara Fajira och Adipati Dolken, och det bjuds på fyndiga specialeffekter och ett gäng klart minnesvärda scener med den skäggige mördarpojken. Lite småful CGI drar ner intrycket i den tredje akten, men i sin helhet så tycker jag att Rako Prijanto gjort ett riktigt bra jobb.
Betyg 7 av 10
Reflektioner
Utan att egentligen på något sätt ha fördjupat mig i branschen, utan endast ett antal filmer, så är det svårt att inte dra slutsatsen att indonesisk skräckfilm verkar frodas. Visst märks det att vissa av filmerna skapats för att passa in i en formel med på förhand givna parametrar, men man ska heller inte glömma att det värsta för en filmskapare, och för skådespelare också för den delen, är att inte få vara verksam. Denna nya skräckfilmvåg har möjliggjort att den indonesiska filmindustrin fått drivmedel som är ovärderliga – finansiering och köpare. Oavsett om streamingplattformarna själv skjutit in pengar, eller köpt färdiga filmer, så har projekt som annars inte skulle fått se dagens ljus blivit möjliga. Detta är fantastiskt.
Att filmprojekt faktiskt blir verklighet är oerhört viktigt för att ett gynnsamt klimat för filmskapande ska kunna växa fram. För även efter att intresset för indonesisk skräckfilm med utgång i ”lantligt belägen folktro” har mattats av så hoppas jag att den infrastruktur och kunskap som nu byggs upp finns kvar. För trots att de filmer jag sett och beskrivit i denna text till stor del haft samma utgångspunkt, så har individuella utryck och teman utan problem kunna urskiljas. Det rör sig faktiskt inte om samma manus som gång på gång stöps om och repeteras, utan snarare historier som lyckas hålla sig inom genren oavsett om de för diskussioner om social problematik eller är ren och skär splatterunderhållning. Om kvaliteten och hantverket är gott, vilket jag anser det allt som ofta varit med dessa filmer, så ryms liksom de olika infallsvinklarna på ett naturligt sätt. På sätt och vis är det lite märkligt att en genre som fokuserar så mycket på ondska och död kan ha så mycket skaparglädje och liv, men så är det faktiskt. Som sagt frodas just nu den indonesiska skräckfilmen och personligen hoppas jag att vi bara sett början.
— —- —
Kristoffer Petterson, redaktör FromBeyond