Texas Chainsaw 3D
Skräck, USA, 2013
Regissör: John Lussenhop
Skådespelare: Alexandra Daddario, Tania Raymonde, Bill Moseley, Scott Eastwood, Trey Songz
Längd:1 timme 31 minuter
Premiär:1 februari 2013
— — —
Tobe Hoopers betydelse för skräckfilmsgenren är obestridlig. Lika obestridlig som Wes Cravens. Och John Carpenters. Och Dario Argentos. Motorsågsmassakern från 1974 är rent av att betrakta som en av genrens mest tongivande produktioner någonsin. 
Och en av de mest kontroversiella. Vi minns alla Studio S och videovåldsdebatten 1980, där Motorsågsmassakern agerade apokalyptisk videovåldssymbol tillsammans med klassiker som Verktygsmorden och Dödens mannekänger.
Publiken ställdes inför ett helt nytt ramverk där skräcken i vidare bemärkelse var geografiskt ödelagd och isolerad – sentimentalt urholkad och med en skoningslös brutalitet. Därtill med en mördare som manifesterade sin galenskap med en motorsåg på högvarv och med ett avskuret människoansikte som mask. Om Den sista färden – två år innan – hade sått fröet till det som senare skulle kallas hillbilly horror så cementerade Motorsågsmassakern onekligen subgenren 1974.
Med Motorsågsmassakern underströk också Hooper hur skräckfilmsgenren kunde användas som en slags samhällskritisk megafon. Filmens brutalitet – inkapslat i det mänskliga monstret Leatherface – kan i paritet med dåtidens krigiska USA (tänk Vietnam-kriget och bombningarna av Kambodja) tolkas som en förlängning av människans brutala natur i stort.
Nuförtiden är det illa ställt med de filmiska massakrerna i Texas. Leatherface och hans motorsåg går – bildligt sett – på infernalisk tomgång. Det fanns en viss behållning med remake –och prequelproduktionerna från 2003 och 2006, där Tobe Hooper tillsammans med blockbuster-regissörerna Marcus Nispel och Jonathan Liebesman utvidgade historien kring skräckhistoriens mest diaboliska familj. 
Filmklassikern hade flyttat in i 00-talet och blivit både smutsigare och betydligt mer brutal. Substanslöst kanske men ändå efterlängtat.
Men när John Luessenhop nu börjar rycka i dragsnöret på den blodiga motorsågen så står det klart att filmklassikern har spelat ut sin roll 2013. Storyn är beprövad. Ett gäng ungdomar sätter sig återigen i hippiebussen och blir 30 minuter senare ihjälsågade. Det finns visserligen en forcerad ambition att försöka tillföra historien något nytt via en slags mänsklig demaskering av Leatherface men det faller oerhört platt. Sanningen är den att Motorsågsmassakern har sågat ihjäl sig själv – det finns inget mer att tillföra. Det enda som får smilbanden att rycka är det nostalgiska introt samt det överkörda bältdjuret i inledningsscenen. Mest för att det påminner om ett kärt minne i fjärran.
Fanken om jag ens ska kommentera 3D-tekniken. Glasögonen var som vanligt en narratologisk barriär mellan mig och filmupplevelsen. Plus att det var fult. Om jag fick bestämma hade Leatherface gett 3D-tramset en rejäl motorsågssalva får längesen. Usch!
Betyg: 2,5 av 10
— — —
Tommy Johansson