Meny Stäng

Territories (2011)

Territories

Skräck/Thriller, Frankrike/Kanada, 2010

Distributör: Arrow Films

Regissör: Olivier Abbou

Skådespelare: Michael Mando, Christina Rosato, Roc Lafortune m.fl.

Längd: 91 minuter

Finns på engelsk import-dvd från 2011

— — —

I film efter film har man kunnat följa amerikanska ungdomars missöden när de råkat i klorna på galna européer som ständigt finner nya sätt att tortera dem på. I Territories har platsen för dessa dåd förflyttats till USAs egna bakgård, och frågan är stundtals om filmens händelser inte ligger lite väl för nära verkligheten för att det ska kännas helt okej att se dem i en spelfilm.

Fem ungdomar är på väg hem efter att ha varit på sin väns bröllop. Då de kanske har tagit något glas för mycket väljer de att åka på in på en skogsväg istället för att åka på motorvägen, i hopp om att undvika tullstationer. Det visar sig snart att detta kanske inte var ett så lyckat val, då de likväl stannas av två tullvakter som satt upp en vägspärr. Det dröjer dock inte länge innan ungdomarna inser att något inte står rätt till, och när de får se en av sina vänner dödas framför deras ögon börjar de inse att de kanske borde stannat kvar på den stora vägen. De är nu i händerna på två galningar, mitt ute i en skog där ingen kan höra dem skrika.

Något som kan sägas redan från början är att Territories är en obehaglig film, och har potential att vara en av de mest oangenäma filmerna på ett bra tag. Till skillnad från filmer som Hostel och The Human Centipede, där man valt att väcka olust hos publiken genom fysisk tortyr och äckel, har man i denna valt att visa betydligt mer av den psykiska aspekten av tortyr. En av filmens absolut starkaste sidor är dess förmåga att skapa en tryckande stämning, där man får intrycket av något skulle kunna bryta loss vilken sekund som helst. Framförallt filmens inledande scen, där ungdomsgruppen stannas vid den falska vägtullen är ett gott exempel på denna stämning. Både filmens protagonister såväl som filmens publik känner nästan ögonblickligen att något inte står rätt till, och den känslan fortsätter att växa tills den når ett nästan panikartat crescendo som är otroligt effektfullt. Denna känsla s återfinns även i filmens tortyrscener, som faktiskt lyckats bättre med att göra mig illa till mods än vad någon scen i Hostel eller Saw lyckats.  Filmen gör inga försök att dölja att den genom dessa scener vill kommentera den tortyr som pågick i Guantanamo Bay, och säkerligen fortfarande pågår på många ställen runt om i världen. De tortyrmetoder som används, som sträcker sig från att svälta de tillfångatagna till att utsätta dem för stroboskopljus och hög musik, är samtliga hämtade från verkligheten, vilket gör att filmen stundtals balanserar på gränsen för vad som är okej att göra film av och inte. Det går dock inte att förneka att detta är en väldigt originell idé för en tortyrfilm, och inte minst en effektfull sådan.

Så länge man fokuserar på dessa scener, som trots allt är filmens kärna, så framstår Territories som något av en toppfilm. Det uppstår dock problem när man vidgar sitt synfält och ser filmen som en helhet. Det finns nämligen inte så mycket innehåll att finna utöver sagda sadistiska tortyrscener. Man får intrycket av att man började produktionen med att spela in dessa scener, och att transportsträckorna mellan dem lades till senare. Nu ska det ju självfallet sägas att man kanske inte kan begära en så djup intrig i en film som mer eller mindre går ut på att gotta sig i människors lidande, men Territories har inte ens en fullbordad dramaturgisk kurva. Halvvägs in i filmen verkar Olivier Abbou ha tröttnat på sin film, då fokuset på de tillfångatagna ungdomarna får lämna plats åt en berättelse om en missbrukande detektiv istället. Detta byte sker så pass plötsligt och onaturligt att det är omöjligt att inte haja till i filmsoffan. Att de två berättelserna dessutom har så pass olika stämningar leder till en känsla av att denna intrig egentligen var menad för en helt annan film. Denna tvärvändning tar helt bort den obehagliga stämning Territories lyckats bygga upp, och när man dessutom inser att huvudintrigen inte kommer att få en avslutning, så är det som att se filmens potential rinna ut i sanden.

Filmens har dock fler positiva sidor än negativa, och en av de saker som filmen verkligen har lyckats med är dess rollsättning. Skådespelarna gör samtliga ett bra jobb, och lyckas verkligen att porträttera panik och uppgivenhet. Filmens stjärnor är dock de två före detta militärerna Walter Sotos, spelad av Sean Devine, och Samuel Torrance, som spelas av Roc LaFortune. LaFortune lyckas spela en man som totalt tappat grepp om verkligheten, utan att det någonsin blir överdrivet. Hans mestadels lugna yttre gör bara galenskapen i hans ögon så mycket mer framstående. Även Devine gör ett utmärkt karaktärsporträtt då han lyckas med det svåra uppdraget att spela en empatisk torterare.

Territories hade potential att bli en av de absoluta bästa skräckfilmerna från 2010 med sin fräscha och originella tolkning av tortyrgenren. Tyvärr lämnar filmens intrig alldeles för mycket att önska, vilket i kombination med en obefintlig dramaturgisk kurva resulterar i en film som känns hafsig och oavslutad. Även om den är värd att se för dess spännande inledning och välregisserade tortyrscener, så lyckas den aldrig helt göra sig fri från känslan av bortslösad potential.

— — —

Johan Axell; filmvetare och frilansande skribent

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *