Talk to Me
Skräck, 2022, Australien
Regissör: Danny och Michael Philippou
Medverkande: Sophie Wilde, Alexandra Jensen, Otis Dhanji mfl.
Längd: 94 min
Betyg: 6 av 10
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Av någon anledning har jag för mig själv gjort en stor sak av att Talk to Me är från Australien, en 
australiensisk skräckfilm. Varför detta känns relevant kan jag inte riktigt svara på. Kanske för att majoriteten av de skräckfilmer jag sett på bio varit amerikanska. Kanske för att jag gillar Ozploitation och dess olika genrefilmer från framförallt 70- och 80-talet. Kanske en kombination av båda två. Förmodligen. Men framförallt för att det kändes spännande att gå och se en skräckfilm som inte är från Hollywood och förhoppningsvis vågar göra något annorlunda, som att skippa all CGI som smutsat ner en hel del skräckfilmer de senaste åren. Jag var med andra ord förväntansfull när jag bänkade mig i biosalongen med Coca Cola och en godispåse…
Filmen öppnar med en prolog som utspelas på en stor fest i en skaplig villa med folk i övre tonåren. En av dem, Cole, letar efter sin bror Duckett och när han får veta att han låst in sig i ett av husets rum sparkar Cole helt sonika upp dörren (varpå husvärden utbrister ”Mamma kommer döda mig för att du sabbade hennes dörr.”) och finner sin bror i ett skick som borde
ge en enkel biljett till psykakuten. Fast några tankar på vad de egentligen ska ta sig till med honom hinner knappt kläckas förrän Duckett väljer att avsluta festen med en tragedi.
Mysig hemmakväll med polarna…
Efter prologen träffar vi filmens huvudpersoner; 17-åriga Mia (Sophie Wilde), hennes jämnåriga bästis Jade (Alexandra Jensen) och Jades lillebror Riley (Joe Bird). Dessa båda tjejer är festsugna och vill bege sig till en mindre tillställning där de vet att Daniel (Otis Dhanji, som spelade den unge Arthur Curry i Aquaman) befinner sig. Daniel är inte Jades pojkvän, ännu, men de har uppenbart något fint på gång. Något som inte undgått Mia, och som hon har tvetydliga känslor för eftersom hon har en liten historia med just Daniel. Efter att ha lurat i sin misstänksamma mamma (Miranda Otto, aka Eowyn i Sagan om de två tornen- och konungens återkomst) att de inte alls ska ut på fest beger sig Jade tillsammans med Mia och minderåriga Riley (Riley sitter nämligen på ett s.k. utpressningskort) iväg för att träffa Daniel på tillställningen – en liten fest där kvällens höjdpunkt inte är alkoholen utan en övernaturlig aktivitet som våra huvudpersoner är skräckblandat uppspelta inför. Mia ställer upp som första frivillig. Hon får sätta sig på en stol som hon spänns fast i med ett bälte runt torson (med armarna fria) och på det lilla bordet framför henne tänds ett stearinljus intill en balsamerad och hotfull hand med mycket klotter. Upplägget är nu att Mia med sin vänsterhand ska greppa den balsamerade handen, säga filmens titel, samtidigt som de uppspelta åskådarna filmar det hela med sina mobilkameror. Mia gör det hon blir tillsagd och finner sig omgående i något som närmast kan beskrivas som en 90 sekunders blandning av Exorcisten och Sjätte sinnet. 90 sekunder är maxtiden deltagaren får hålla i handen – innan dess ska stearinljuset blåsas ut och handen ryckas ur greppet!
Det här ger förstås mersmak och kvällen därpå är det dags för en ny session med handen – denna gång hemma hos Jade och Riley och nu övertalar Riley deltagarna att han ska få prova. Den som förväntar sig att hans sekunder med handen blir angenäm och småtrevlig kan ta sitt pick och pack och lämna biosalongen. Det som händer nu är nämligen långt ifrån trevligt och barnvänligt. Den här scenen fick ett gäng tonåringar på raden framför mig att skrika och hålla för ögonen. Det ska sägas direkt: Talk to Me bjuder på en hel del otäcka scener. Både fysiskt våldsamma med blod och mer övernaturliga mardrömsscenarion som definitivt inte är för minderåriga – något som fyndigt speglar både filmens och verklighetens åldersgräns. I Sverige är den tillåten från 15 år, och i filmen måste man tillika – även om det inte förklaras varför – vara över 15 för att greppa den balsamerade handen under 90 sekunder (observera att dessa sekunder inte får överstigas). Riley är yngre än så och konsekvenserna som drabbar honom skulle jag inte ens önska min värste ovän (du vet vem du är). Jag skulle till och med kunna svänga till med att ett av filmens budskap är att man överhuvudtaget inte ska ta med sig minderåriga på aktiviteter de inte uppfyller ålderskravet för. Vem vet vilka men för livet som väntar…
…och mindre mysig bortakväll hos ”polarna.”
Talk to Me är skriven och regisserad av Danny och Michael Philippou och detta är deras debut som långfilmsregissörer. Tidigare ligger de bakom en mängd kortfilmer på Youtube som lär vara en mix av skräck och komedi. Jag har inte sett en enda av dem utan valde att gå och se Talk to Me utan några förutfattade meningar baserat på kvalitén på deras tidigare humoristiska alster. Det har fungerat bra förut. Get Out såg jag utan någon som helst vetskap av regissören Jordan Peeles bakgrund som komiker. När jag såg Halloween (2018) kände jag till att regissören David Gordon Green hade stoner-komedin Pineapple Express på cv:t men den hade jag vid tillfället inte sett. Kanske var det ett bra tänk för det är inte mycket i Talk to Me som känns komiskt. Allt är dystert, färglöst (nästan bokstavligt talat) och subtilt, vilket inte enbart är till filmens fördel. Rollkaraktärerna är mestadels platta och det känns överlag som att grabbarna Philippou kan skriva grabbiga karaktärer men att de hade behövt om inte en tredje manusförfattare så åtminstone en kvinnlig konsult för att berika de kvinnliga karaktärernas något anonyma drag och putsa på dialogen. Det är egentligen bara Mia som sticker ut med sin gåtfulla bakgrundshistoria som man sakta men säkert vill veta mer och mer om. Att filmen i övrigt lämnar lösa trådar behöver i sig inte vara något negativt men jag kan inte undgå känslan att åtminstone en av dem hade behövt någon liten förklaring som är mer än bara en obegriplig antydning.
I det stora hela är det här en helt klart godkänd långfilm- och skräckfilmsdebut och jag hoppas att Danny och Michael Philippou får chansen att göra fler. Talk to Me visar Hollywood med både pek- och långfinger att man kan komma långt som skräckfilmsmakare utan att förlita sig på CGI och uppföljarbete.
PS. Stanna gärna kvar under eftertexterna. Det bjuds förvisso inte på någon post credit-scen
men däremot den tänkvärda textraden ”Inga kängurur skadades under inspelningen och inga
hundar kysstes på riktigt.”
— — —
Roger Möller