Meny Stäng

Tack för mardrömmarna, Wes

Som liten grabb stod jag ofta och storögt tittade igenom skräckfilmshyllan på den lokala videouthyraren Film & Fabel i min hemort Degerfors. Där samsades klassiker som Exorcisten med mer kontemporära och inte lika legendariska filmer som exempelvis fästingskräckisen Ticks. Min far var klok nog (?) att totalförbjuda mig från att titta på någon film som var ens i närheten av den där hyllan, men han kunde inte hindra det oundvikliga. Mitt skräckintresse var fött.

När det väl var dags att ”bli av med oskulden” gick jag i femman, och filmen alla pratade om var en någorlunda ny skräckis, där en figur i spöklik mask högg ihjäl tonåringar. Filmen i fråga var givetvis Scream, och det var där som min resa, som fortsätter än idag, på skräckfilmens bana började. Att jag inte vågade titta på mordscenerna behöver vi inte prata högt om, jag hade sett min första skräckfilm. Det skulle bara dröja någon månad innan det var dags igen. Mitt elvaåriga jag njöt av sommarlovet i fulla drag och det var när jag en kväll skulle sova över hos en kompis som allt till slut föll på plats. Passande nog var det en mörk sommarkväll och klockan var mycket när jag fick stifta min första bekantskap med Freddy Krueger.

Idag kan jag prata om hur jag fascineras av den drömlika stämning som råder över filmen, där en medveten avsaknad av hundraprocentig logik bara förfinar. Jag kan se det läckra fotot, njuta av den fantastiska musiken och få rysningar längs hela kroppen av den inledande scenen i herr Kruegers mördarverkstad. Då var min smak inte lika raffinerad, men om jag får gissa så var det av samma anledningar då som nu jag föll för filmen. Den väckte något i mig, något nytt som jag inte känt sedan tidigare – njutbar rädsla.

Sedan dess har jag fått åtskilliga kickar av skräckfilm och blir än idag extatisk varje gång en ny film lyckas skaka om mig på liknande manér som Nightmare on Elm Street gjorde. Jag vet ärligt inte hur färglöst och tråkigt mitt liv hade varit utan skräckfilmen, jag vill inte ens veta och bävar inför tanken. Allt detta har jag en man att tacka för. En man som nu inte längre är med oss, som har vandrat vidare mot de okända vidder som sträcker ut sig bortom döden och in i evigheten.

Wes Craven fick mig att älska mardrömmen, det otäcka och att omfamna skräcken. Tack för allt, Wes.

– – –

David Larsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *