Stallo (2012)

Stallo

Skönlitteratur, Sverige, 2012, Albert Bonniers Förlag

Författare: Stefan Spjut

Språk: Svenska

592 sidor

— — —

Stefan Spjuts roman Stallo inleds med ett kapitel där en mor, tillsammans med sin son, beger sig ut till en något avlägsen stuga. Här återges berättelsen främst ur den lilla pojkens perspektiv, där varje intryck är i det närmaste gigantiskt, samtidigt som man uppfattar moderns besvikelse med den halvsunkiga stugans skick. Spjut återger skickligt hur det som liten parvel var att komma ifrån det vanliga livet, och få njuta av den tillfredsställelse som en mild form av isolation och avskildhet kan bringa.

Det går snart fram att något underligt händer kring stugan, när sonen och hans mor ser ett par djur bete sig underligt anar man att något märkligt är i görningen. Det är också här som Stallo tar sitt avstamp, när pojken försvinner. Berättelsen hoppar sedan framåt till modern tid (där ”prologen” utspelat sig under tidigt 80-tal). Här får vi följa Susso, som sedan barnsben varit övertygad att vår värld döljer varelser som för den stora allmänheten är okända. Detta grundar sig i att hennes far, en flygfotograf, fångat en bild på en varelse ridandes på en björn; en varelse man inte kunnat förklara eller bestämma var det är. När en pojke försvinner i hennes trakter, kort efter att Susso lyckas fånga en underlig figur på kamera, dras hon in i en jakt på sanningen, där hon tvingas konfrontera saker som överträffar även hennes föreställningar.

Jag har i tidigare recensioner återkommit till min uppskattan för när man använder sig av nordisk folktro i skräckberättelser, både när det kommer till film och litteratur. Stefan Spjut tar sig i Stallo an trollmyten, och slänger vidare in lite småknytt här och där, vilket i sig bäddar för en lovande läsupplevelse. Nu går det väl i regel inte att säga att Stallo är en typisk skräckroman, utan påminner i flera stunder snarare om hur en deckare är upplagd, där man nystar fram en större och mer vriden story ju längre in i den man kommer. Emellanåt tycker jag att Spjut får till det rätt bra när han grottar ner sig i sin berättelse, men tyvärr förekommer det också ögonblick i intrigen där man känner att det blir för långdraget och förstorat utan att det behövs. Onödiga sidospår som drar ut på handlingen blir i längden tröttsamma, och Spjut hade med gott resultat kunnat dra ner på sidantalet för att ge det hela bättre flyt.

Vidare har jag problem med dialogen Spjut ger sina karaktärer. Vissa repliker känns inte trovärdiga för fem öre. Romanfigurerna utbrister saker som det inte känns som att någon riktig människa skulle göra, och när detta sker, blir också karaktärerna mindre autentiska och således svårare att engagera sig i och riktigt bry sig om. Frågan är om Spjut verkligen hanterar genren i fråga, då inledningen står sig mycket högre mot hur resterande boken är, och det blir heller aldrig särskilt läskigt, utan på sin höjd, lite småspännande.

Stallo är åtminstone en lättsmält bok där sidorna flyger förbi utan några större bekymmer. Jag hade önskat att Spjut gjort det svårare för sig och skalat ner på sin berättelse, samt filat mer på dialogen. Ambitionen att införa nordisk mytologi är beundransvärd, och när detta väl ges plats så tycker jag att det fungerar, men i det här fallet blir det mer som en spännande krydda i en annars ordinär deckarhistoria.

Betyg: 4 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

1 Comment on Stallo (2012)

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*