Släktet (2009)

Släktet (Originaltitel: The Strain)

Skönlitteratur, USA, 2009, Bra Böcker, andra upplagan 2010

Författare: Guillermo del Toro och Chuck Hogan

Språk: Svenska, originalspråk är engelska

Översättare: Anders Bellis

466 sidor

Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2009

— — —

När man hör Guillermo del Toros namn så är litteratur kanske inte det första man tänker på, utan snarare hans arbete som regissör, där han bland annat stått för Pans Labyrint (2006) och Hellboy (2004). Dock ligger verkar steget mellan litteratur och film inte alltid värst långt för del Toro, det var ju till exempel från början tänkt att han skulle regisserat Bilbo, och Hellboy är även den baserad på en litterär förlaga. Det kanske inte kom som någon jättestor överraskning att del Toro så småningom skulle debutera som författare, även om det är beundransvärt att han tar sig tid för det, med tanke på alla de filmprojekt han har planerat. Tillsammans med författaren Chuck Hogan, som bland annat ligger bakom romanen The Prince of Thieves, vilken filmen The Town (2010) är baserad på, har del Toro gett sig på en gammal och på senare år välomskriven litterär figur; vampyren.

Släktet inleds med att ett plan landar på JFK-flygplatsen i New York. När man inte får kontakt med någon på planet, och heller inte upptäcker några livstecken alls från det, kallar man in ett gäng specialister för att undersöka om det kan röra sig om ett virus. När man till slut lyckas komma in i planet upptäcker man att samtliga passagerare ligger livlösa, utan några yttre spår av vad som hänt. När fyra av passagerarna vaknar till liv försöker man ta reda på vad som har hänt, och sanningen visar sig vara värre än vad man vågat tro. De överlevande har drabbats av ett virus som gör dom till blodtörstiga vampyrer, och snart hotar de livsfarliga varelserna New York. Lyckas man inte stoppa deras framfart hotas hela världens överlevnad, och vampyrerna låter sig knappast lätt besegras…

Även om man på något sätt skulle missat att del Toro är regissör, så kan man tydligt se spår av detta i hans debutroman. Den bär ofta på väldigt filmiska drag, och berättartempot är konstruerat på ett sätt som gör att det ofta liknar en filmupplevelse snarare än en litterär sådan. Om detta är positivt eller negativt är väl en smaksak, men för mig fungerar det utmärkt för den berättelse som del Toro och Hogan vill berätta. De 466 sidorna flyger förbi med en hejdundrande fart, då författarna konstant lyckas hålla ett bra tempo som hela tiden driver intrigen framåt och aldrig låter läsaren tappa fokus på vad det är som sker. På så sätt blir Släktet en skräckroman med starka actioninslag. Snarare än att ha en krypande och långsam obehagskänsla låter författarna New York översvämmas av vampyrer både snabbt och skoningslöst. Detta bidrar även till att det aldrig byggs upp någon speciellt otäck stämning, helt enkelt för att det aldrig hinner bli det, boken erbjuder istället en läsupplevelse helt utan döda stunder, vilket får ses som en bra kompensation.

Med tanke på hur stor uppmärksamhet vampyrer fått i media de senaste åren, med den gigantiska succén för Twilight-filmerna och -böckerna, känns det väl befogat bör man komma med något nytt om man bestämmer sig för att tackla genren. Det tycker att författarna gör här. Slätets vampyrer är långt ifrån de känslosamma och goda vampyrer som förekommit frekvent i de senaste årens vampyrfiktion. De är istället känslolösa monster som enbart bryr sig om att komma åt mer människoblod. De blir på så sätt väldigt otäcka varelser i allt sitt ursinne, och eftersom de inte visar några mänskliga sidor alls, så förstår man att hoppet är ute för den som blir vampyr. Detta blir tydligt i vissa sekvenser av boken, där karaktärer in i det sista hoppas på att det ska finnas någon gnutta kvar av den person de en gång älskade eller höll nära, när det i själva verket inte är något annat än ett monster som bara påminner fysiskt om den människa de en gång var. Detta är inget nytt sätt att framställa monster på, men det är fortfarande lika effektivt och gör att Släktet även får en melankolisk ton över sig på grund av den mängd hopplöshet som skildras. Mitt största problem med boken ligger dock hos just vampyrerna och ett sätt de framställs. Författarna har i vissa delar av boken av någon anledning valt att redogöra för hur vampyrerna utför sina naturbehov. Möjligen var tanken här att ytterligare skita ner vampyrerna och göra dom ännu mer osympatiska och vidriga, men det funkar inte riktigt utan blir i slutändan mest ett halvdant effektsökeri som gott kunde skippas, vilket jag tror stämningen i boken hade tjänat på. I mina ögon är det redan väldigt smutsiga och obehagliga varelser vi har att göra med, vilket gör att denna del av romanen känns mer eller mindre onödig.

Att del Toro och Hogan valt New York som startskott för deras vampyrinvasion är ett lysande drag, då den folktäta storstaden erbjuder en snabb spridning för viruset, vilket gör att hotet känns betydligt farligare och desto mer svåröverkomligt. Man har dessutom valt att förlägga delar av handlingen till tunnelbaneutrymmen under staden, vilket definitivt ger berättelsen en klaustrofobisk känsla, Detta grepp är dessutom intressant på det sättet att de befäster Släktet som en urban vampyrberättelse, som utspelar sig i nutid i en mångbefolkad storstad. Här kan man dra paralleller till terroristhot mot storstäder, vilket säkerligen låg i bakhuvudet på författarna under skrivprocessen. Istället för terrorister är det som ni förstår dock nu vampyrerna som får stå för hotbilden.

Karaktärsmässigt är Släktet i det stora hela välskriven. Huvudkaraktären, Ephraim Goodweather, är en sympatisk och lättomtyckbar forskare som sliter med att försöka umgås med sin son så mycket som möjligt, något som försvåras av hans krävande yrke samt hans exhustru som kämpar för att få hela vårdnaden. Till detta har vi den gamle mannen Abraham Setrakian, en invandrad loppishandlare som visar sig ha stora kunskaper om vampyrerna, och som blir den här berättelsens van Helsing. Att han dessutom är ägare av en stor arsenal vampyrdödarvapen, som i vissa utföranden är originella, gör honom knappast mindre intressant. Den enda karaktären som känns halvdant skriven är en rockstjärna som smittats av vampyrviruset. Han framställs fånigt som en karikatyrartad Marilyn Manson-figur som går runt med smink och svarta kläder och vars fans givetvis tycker att det mörka är häftigt. Bortser man från detta snedsteg så bjuder Släktet på ett bra karaktärsgalleri, där det aldrig blir svårt att engagera sig i huvudkaraktärernas kamp för överlevnad.

Även om den har ett par små brister så är Släktet i slutändan en fantastiskt underhållande bok som tar läsaren på en fartfylld och våldsam resa genom ett New York som hotas av undergång. Del Toro tar med sin enorma regissörstalang och lyckas mer än väl med att föra in den i litteraturen. Släktet är en välskriven och genomgående intressant roman som känns fräsch på flera sätt, vilket säkerligen också beror på medförfattaren Hogans tidigare bedrifter som författare. Dessutom erbjuder den en alldeles utmärkt oas för alla dom som tröttnat på de känsloyttrande vampyrer som fått så stor fokus de senare åren. Vem kan förresten förneka att man istället ibland behöver besinningslösa vampyrer som enbart är ute efter människoblod?

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*