Meny Stäng

Shadows of the Damned (2011)

Shadows of the Damned
Format: Xbox 360/Playstation 3
Kategori: Third-person shooter
Utvecklare: Grasshopper Manufacture
Utgivare: Electronic Arts
Release: Juni 2011

— — —

Goichi Suda och hans studio Grasshopper Manufacture är, utan att överdriva, legendariska inom spelvärlden. Inte alltid för att deras spel håller en exceptionellt hög klass, utan snarare för att de är så pass unika. Spel som Killer7 och No More Heroes kan nästan sägas vara måsten i en spelares samling. Shadows of the Damned från 2011 fortsätter den trenden. Med en skitig punkrockig attityd som blandar grindhouseestetik med en design som närmast för tankarna till den mexikanska högtiden Día de Muertos, är Shadows of the Damned ett visuellt och tematiskt mästerverk.

Spelaren träder in i rollen som Garcia Hotspur, en demonjägare vars flickvän just har kidnappats av demonkungen Fleming. Som de flesta nog förstår är inte detta något som Garcia uppskattar, så tillsammans med sin vän Johnson, en flygande demonskalle som dessutom fungerar som Garcias arsenal, ger han sig iväg till demonernas rike för att hämta tillbaka henne. På vägen till Flemings stora slott måste de två ta sig igenom kreativa miljöer som inkluderar allt från träsk och gamla klocktorn till glammiga neonbelysta storstäder. Detta är dock lättare sagt än gjort. De har trots allt invaderat demonernas egen värld, och dessa är allt annat än gästvänliga.

Till en början kan Shadows of the Damned framstå som vilket annan tredjepersons shooter som helst, om än med ett minst sagt originellt utseende. Kameran är placerad bakom Garcias ena axel, dina vapen uppgraderas kontinuerligt, och spelet slänger horder av fiender mot dig. Men Shadows of the Damned är så betydligt mycket mer än så. Man skulle snarare kunna kalla spelet för ett adrenalinfyllt pusselspel maskerat till en shooter. Det krävs nämligen betydligt mer i detta spel än att bara besegra dina fiender för att kunna avancera. Du måste samtidigt lösa en del kluriga situationer där det tjocka, nästan flytande, mörker som härskar i demonernas rike spelar huvudrollen. Garcia kan nämligen inte stanna i mörkret några längre stunder utan att dö, vilket leder till att man kontinuerligt måste finna nya ljuskällor. Samtidigt finns det vissa delar av världen som man inte kan komma åt utan att passera genom dessa skräckinjagande passager, där fienderna är betydligt starkare och Garcias liv ständigt minskar. Vissa dörrar kan dessutom enbart öppnas genom att täcka området man befinner sig i med mörker för att då kunna komma åt knappar som inte kunde aktiveras i ljuset.  Resultatet är att det hela tiden känns som en kamp mot klockan att hinna fram till det lockande ljuset, och det är aldrig utan en viss tvekan som man släcker ned ett område i hopp om att kunna ta sig vidare.

Spelets fascination av pusselelement återfinns även hos spelets fiender, som alla ser ut som att vara hämtade från omslag till rock och punkskivor. Det är inte alla fiender som kan besegras med enkla kulor, utan oftast finns det små knep man måste till. Dessa varierar från enkla tekniker som att byta till ett annat vapen, till betydligt svårare strategier som involverar både precisionsskytte och undvikningsmanövrar. Detta gör att ingen sammandrabbning känns den andra lik, då kombinationen av olika fiendetyper gör dessa väldigt varierade.

Men det är inte spelets strider som gör det till den pärla det är. Det är snarare den fantastiska värld man byggt upp som är den största anledningen. De olika miljöerna är otroligt detaljrika, och man upptäcker ständigt nya saker om man bara stannar upp och tittar sig omkring. En klar favorit är det träd med massakrerade dockor hängandes från sina grenar, där en av dockorna till synes är levande och försöker ta sig loss. Dessa detaljer är dock inte bara till för syns skull, utan många av de saker man inkluderat i spelets banor gör upplevelsen så mycket djupare. Det finns till exempel en mängd texter att finna under spelets gång, som varierar från lustiga till rent ut sagt störande. På husens väggar finns det affischer uppsatta som förklarar vissa av spelets funktioner, så som att sprit är något man dricker för att förbättra sin hälsa, och att jordgubbar egentligen har en rätt otäck bakgrundshistoria. Min personliga favorit är dock de böcker man finner med berättelser om vissa av spelets antagonister. Det är lätt att missa dessa ibland, men det är helt klart värt att hålla ögonen öppna efter dem, då de garanterat bjuder på riktigt sköna mysrysningar.

Spelets humor är ytterligare en till bidragande faktor till att jag fattat sådant tycke för spelet.  Denna så kallade humor består till största delen av diverse penisrelaterade ordlekar, vilket mycket väl skulle kunna ha resulterat i pinsamt forcerad dialog, som enbart existerade för billiga skratt. Men istället, kanske för att humorn genomsyrar spelet så fullständigt, framstår det istället som genuint roligt. Det bästa sättet man kan förklara känslan som humorn ger spelaren, är att det känns att Grasshopper Manufacture hade otroligt kul när de skapade Shadows of the Damned. Vare sig det rör sig om den flygande dödskallen Johnson, alla de ostiga actionskämten, eller något av alla de andra hundratals pubertala namnen eller händelserna man finner i spelet, så går det inte låta bli att spricka upp i ett stort leende. När det sedan förekommer scener där Johnson ringer till en telesexlinje för att kunna uppgradera sig själv till ett vapen Garcia kallar för ”The Big Boner”, så är det svårt att inte älska Suda och hans team.

Är Shadows of the Damned ett perfekt spel? Absolut inte. Trots sitt pusselliknande upplägg, och trots att det finns en otrolig variation av spelmoment (vilket även inkluderar sidscrollande segment), så kan det ibland kännas något upprepande. Spelkaraktären Garcia rör sig dessutom väldigt klumpigt, något som vi känner ifrån många andra tredjepersonsspel det senaste decenniet. Dessa klagomål är kanske inget som påverkar spelet på ett direkt avgörande sätt, men det leder tyvärr till spelet tappar lite av sitt grepp om spelaren.

Förutom den värld man byggt upp så gör inte Shadows of the Damned något som direkt står ut som märkvärdigt fantastiskt. Men lägger man ihop alla spelets egenskaper, så inser man att helheten är större än summan av delarna. Shadows of the Damned kan mycket väl vara ett av 2011 års bästa spel, och det är med stor förväntan som jag ser fram emot Grasshopper Manufactures framtida projekt.

— — —

Johan Axell; FromBeyond-medarbetare

2 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *