Scherzo Diabolico
Thriller, Mexico, 2015
Manus och regi: Adrián Garcia Bogliano
Skådespelare: Francisco Barreiro, Daniela Soto Vell, Jorge Molina mfl.
Distrubutör: Njuta Films
Längd: 91 min
Ute på svensk DVD 2016-06-13
Mexico, vad har man på det landet? Som dåligt insatt och påläst flimrar bilder av Santo-wrestlare förbi mina ögon. Filmindustrin har jag om möjligt ännu sämre koll på, men det finns något kittlande med filmer som produceras under USA, och som att mycket spännande kan hända där. Mitt eget möte med mexikansk film, och regissören Adrian Garcia Bogliano ”bekräftar” detta. För ett par år sen dök hans lätt galna Here comes the devil, som jag såg och fascinerades av, trots dess brister.
Boglianos senaste film bär det inte helt illaklingande namnet Scherzo Diabolico och handlar om revisorn Aram, som inledningsvis får sägas vara en rätt mesig typ. Han sliter för glatta livet på sitt jobb, med massor av övertid som han ens får betalt för. Frugan hemma börjar tröttna på att situationen är som den är och att hennes karl aldrig lyckas bli något större, bättre och mer välbetalt. Aram tar till slut saken i egna händer och börjar planera för en livsrenovation, något som sätts igång när han kidnappar sin chefs dotter. Detta leder i sin tur till att chefen slutar och Aram får det där jobbet han så suktat efter, men allt är långt ifrån löst…
Med regissörens förra film Late Phases (2014) någorlunda färskt i minnet väntar jag mig en smågalen film från den gode Bogliano, men serveras istället en film som känns tämligen standard. Hämndhistorier fungerar ofta bra på film, men är för det inget givet recept för succé. Det är främst intrigmässigt som det skaver med Scherzo Diabolico, för även om jag kan köpa huvudkaraktärens motiv är det allt efterföljande som inte fungerar lika bra. Hans utflykter till en prostituerad (frugan släpper ju inte till!) känns rätt så påklistrat och inte superviktigt för att filmen ska fungera, och när väl hämnddelen av filmen börjar går allt väldigt fort. Jag saknar en mer välutvecklad uppbyggnad inför filmens sista akt, för som det är nu känns filmen något obalanserad och som att det man vill se mest av allt är det man får minst av.
Filmen bärs däremot upp av Francisco Barreiro, som spelar Aram på ett övertygande sätt. Han får en karaktär som på pappret kan se rätt ospännande ut att bli fascinerande och faktiskt stundtals mångfacetterad. Det finns något otäckt i den brist på utstrålning som Barreiro ger Aram, vilket gör att han som karaktär och kidnappare blir desto intressantare än vad filmen i övrigt är.
Tyvärr blir inte Scherzo Diabolico i slutändan mycket mer än en hämndhistoria i mängden. Även om det fungerar hantverksmässigt, bortsett från stundtals halvdant vald musik, blir det aldrig särskilt spännande. Bitar av intrigen känns för långsökt för att jag som tittare ska köpa det hela vägen och jag tror att Bogliano har mer att ge än vad han visar här. Hämnden, liksom filmen, saknar en riktig punch och det känns aldrig riktigt när det går dåligt för karaktärerna i filmen. Istället blir det våldsamma inslag som man mest smårycker åt axlarna åt, och det är aldrig ett särskilt bra betyg för en film.
Betyg: 4 av 10
David Larsson; FromBeyond-redaktör