Sarno och Sverige
The Sarnos – A Life in Dirty Movies
DVD, Klubb Super 8, 2014
Young Playthings / Siv, Anne & Sven
DVD, Klubb Super 8, 2014
SS Operation Wolfcub/Helgerån
DVD, Klubb Super 8, 2015
— — —
Första gången jag såg en film av Joseph W. Sarno (vanligtvis kallad Joe Sarno) var det, likt många andra svenskar, hans Fäbodjäntan. Jag upplevde filmen varken som erotisk eller upphetsande, utan mest bara märklig, och kanske lite rolig. Men det fanns något i den som var intressant. Nämligen en skildring av lust som jag inte riktigt tidigare hade stött på. När jag lite senare såg dansk ”gladporr” fanns denna glädje och lust även där. Genom åren har porren verkat tappat detta glada och lustfyllda, och det är något som jag tycker mig se även i Joe Sarnos filmer – han gick ifrån att berätta om människor och lust, förvisso utforskade han även mörkare sidor hos människor, men till slut var det enbart hårdare pornografi.
I Wiktor Ericssons dokumentär The Sarnos – A Life in Dirty Movies berättar Joe själv att han inte gillar att göra ”Hardcore-pornografi”. 
Han gjorde också många av dem under pseudonymer (Curtis Hollingwood, Lester Jordan, Monica Fitta osv). Det var dock den typ av film som han fick göra om han skulle få göra något alls. En ”money-shot” i en Joe Sarno-film på 60-talet var en närbild på en kvinnas ansikte när hon får orgasm. I dagens porrfilmer är det en motsvarande en man som får ejakulation, ofta på en kvinnas ansikte. I dokumentären om får vi förutom Joe möta hans fru Peggy Sarno. Peggy som från början medverkade i hans filmer som skådespelare (inte i sexroller dock) och senare bland annat som scenograf, kostymör, skådespelar-coach, allt-i-allo skyddar nära på idag Joe från omvärlden. Joe närmar sig nittio. Men trots att han gjort över sjuttio filmer, och skrivit manus till majoriteten av dem, så vill han göra ännu en.
Trots att det idag egentligen inte finns några biografer som visar den typ av film som Joe vill göra har han inte förlorat hoppet. Eftersom idag inga filmdistributörer som vill betala för denna typ av film inser Peggy att det kommer att bli mer eller mindre omöjligt, men Joe ger inte upp, trots negativa besked från de flesta håll. Han ser hopp för sin film, när andra ser det hopplösa i att överhuvudtaget försöka. Parets ekonomiska situation blir dock allt sämre. Peggy döljer så gott hon kan detta för Joe. Deras relation är mycket rörande. Joe är det missförstådda geniet som vägrar erkänna sig besegrad och Peggy hans musa och sköld mot den bistra verkligheten.
Många kanske tror att alla som rör sig porrindustrin enbart är intresserade av pengar. Det man märker i Sarnos filmer, speciellt i de tidiga, är att pengarna aldrig var hans ledstjärna. Han ville berätta om människor, på sitt vis, och han gjorde det genom att lägga till sex. Pengar behövs dock för att göra film, och vissa av Joes filmer gick faktiskt bra ekonomiskt, men i slutet av sjuttiotalet blev det allt svårare för honom att få ekonomi till filmerna. Till och med Peggys familj sköt till pengar för att Joe skulle kunna fortsätta att filma sina filmer, trots att de i grunden var i emot det som han gjorde. Förmodligen var det för Peggys skull. När Joe dör, 89 år gammal, och utan att ha gjort sin sista film, så hedras han med en dödsruna i New York Times. Han lyfts där fram som en viktig kraft bakom den sexuella revolution på sextiotalet. Kanske var det först då som Peggys mor tillslut förstod vad det var som Joe ville göra med sina filmer.
Paret Sarno tillbringade nästan varje sommar i Sverige, men inte för att semestra, utan för att göra film. Sarnos första svenska film var också en av hans största succéer hemma i USA . Filmen som har Marie Liljedahl i huvudrollen heter Inga och kom 1968. Detta var en film som onekligen spädde på ryktet om den svenska synden. Förutom Fäbodjäntan från 1978, så är det nog inte så många av Sarnos svenska filmer som är särskilt kända i dag. Men nu har Klubb Super 8 tillgängliggjort några av dem på DVD. Ett par sexfilmer, men också några mer ordinära filmer. Om man nu kan kalla en film som SS Operation Wolf Cub (även känd under titeln Wolf cubs), för ordinär, men den och skräckfilmen Helgrån finns nu utgivna på samma DVD.
SS Operation Wolf Cub (1983) är en berättelse om en mystisk nynazistisk kommandostyrka i Dalarna (dock verkar det som de rent praktiskt befinner sig på en annan plats än just Dalarna då de för att komma till träningslägret tillbringat timtals på båt för att komma dit). Kommandostyrka består av både män och kvinnor som verkar resa runt och döda människor eller spionera på hemska kommunister med hjälp av sex-spioner. 
En av filmens huvudroller görs av Harry Reems, som blev känd genom Långt ner i halsen i början av sjuttiotalet (antagligen lärde de känna varandra när Joe gjorde Långt ner i halsen 2 1974). Reeves spelar en karaktär som tror sig ha fått jobbet att lära upp den unga kommandostyrkan tillsammans med en kollega (Göran Löfgren) då de båda har en bakgrund som legosoldater. Men senare visare det sig snarare att de har fått uppdrag att stoppa dem. Typ.
Någon har sagt att SS Operation Wolf Cub är bland de märkligaste filmer som har gjorts, det är ett uttalande som jag inte riktigt kan skriva under på (kanske säger detta mer om vilka filmer som jag har sett, och inte så mycket om de som tycker filmen är så märklig), men det jag undrar när jag ser filmen är varför den överhuvudtaget gjordes? Den saknar en inre drivkraft, ingen verkar vilja berätta något – inte Sarno, inte skådespelarna. En regissör som Mats Helge Olsson var en mästare på att få den här typen av filmer att funka, trots begränsad budget – men det verkar verkligen inte vara Joe Sarnos grej. Inte så förvånande fick filmen aldrig biopremiär.
Betydligt intressantare är Helgerån som finns med som ett bonusspår på SS Operation Wolf Cub. Att filmen bara är ett ”bonusspår” kan bero på att den tekniska kvalitén på filmen faktiskt är riktig låg. Filmen verkar vara överfärd från VHS, och på några ställen är det så stora bandstörningar att man inte kan se vad som händer – men är man som jag uppväxt under VHS-tiden så är det nästan som en trevlig kuriosadetalj, en påminnelse om hur filmerna såg ut som jag såg hemma på åttiotalet. Det vill säga VHS:er som kopierats så många gånger att man ibland inte kunde avgöra om det var en skådespelare eller ett träd på bilden. Jag påminns exempelvis om första gången jag såg Evil Dead, den var dubbad till polska och överkommen genom en kompis kusin i Glimåkra.
Precis som SS Operation Wolf Cub är Helgerån på engelska. En av huvudrollerna görs av amerikanskan Amy Brentano, som spelade huvudrollen i några skräckfilmer på åttiotalet men som sedan försvann från radarn. Numera jobbar hon som lärare på Berkshire Country Day School. I en annan av rollerna spelar Joe och Peggys son, Matthew Sarno, som likt de flesta andra i filmen var amatör. Helgerån är en klassisk, ganska tafflig, men charmerande, åttiotalsskräckis där den ena efter den andra runt en kristen sekt får sina huvuden avhuggna. Läskigheten är väl nästintill noll, men den har en hel del annat som gör att den trevlig ändå.
Siv, Anne och Sven (1971), kommer som bonusfilm till Young Playthings, är mer den typ av film som man förväntar sig från någon som gjort Fäbodjäntan. Fotografen Siv (Lillian Malmqvist) har en pojkvän som heter Sven (Bosse Carlsson) samt en assistent som heter Anne (Britt-Marie Engström). Anne förälskar sig i Sven som så småningom visar sig mer än intresserad.
Sexet i filmen är ganska snällt i dagens ögon, inga pumpande manliga organ eller närbilder på könsorgan, utan det handlar först och främst om kvinnlig frigörelse och njutning. Männen är egentligen inte så viktiga. Filmens kvinnor går och förlustar sig på bordellen Juno. De har där sex med andra kvinnor och en namnlös man, som man bara skymtar till någon gång, ofta under en kvinna. Siv inser till slut att hon egentligen är kär i Anne, men Anne blir rädd för känslorna. Hon säger istället ja till Svens påstötningar och flyr tillsammans med honom. 
En ganska gullig historia på det stora hela även om dialogen är extremt konstlad. Dialogen blir förövrigt aldrig helt naturlig i Sarnos svenska filmer. De är som framförda av fundamentalistiska brechtianer – ”detta är bara teater”, men främst beror det nog på att det till större delen var amatörer som skådespelade i hans filmer.
Young Playthings från 1971 är den mest intressanta Joe Sarno-film som Klubb Super 8 släppt. Länge trodde man att filmen var helt förlorad – som i fallet med så många andra av Sarnos filmer var det ingen som egentligen tog ansvar för att bevara något. De ansågs förmodligen ofta vara filmer gjorda för stunden som ingen skulle vara intresserade av efter att de försvunnit från repertoaren. Young Playthings är återskapad från en inkomplett 16mm arbetskopia funnen i Sarnos svenska källare samt en VHS-kopia. Ljudet har tagits från VHS-kopian, tillsammans med de scener som saknades på 16mm-kopian.
Filmen är smått surrealistisk, men i grunden finns en enkel story om ett par, Nora (Eva Portnoff) och Janne (Thomas Nervell). Noras bästa vän Gunilla (Christina Lindberg) inleder ett förhållande med Janne bakom Noras rygg. Gunilla drömmer om att de alla tre ska leva tillsammans, och genom att få Nora att tillfälligt flytta ihop med henne, så ska Nora inse att detta är en bra idé. Men historien utvecklar sig lite annorlunda än tänkt, då det visar sig att hela huset som de nu bor i verkar ingå i någon typ av sekt. Grannarna har till och med sagt upp sig från ”hederliga” jobb för att istället ägna sig åt brott. Anledningen till detta är i sin tur är att de då kan vara tillgängliga i de märkliga mimföreställningar som leksaksreparatören och sektledaren Britt (Margareta Hellström) sätter upp.
Föreställningarna görs till ett förinspelat rullband (info för stream-generationen: googla) där Britts syster läser egna sagor. Till detta spelar de boende upp en mim, mestadels nakna och vitsminkade. Sagorna blir mer och mer märkliga, och det visar sig att systern egentligen är Britt och att hon i själva verket är galen. Det hela slutar i en sexorgie.
Återkommande i alla de fyra filmerna är den svenska naturen. Den spelar onekligen en stor roll och då ofta som den plats där karaktärerna kan prata igenom vad de har upplevt. Man kan också anta att en av de anledningar som gjorde att Joe Sarno återkom till Sverige var just förälskelsen till den svenska naturen. Naturligtvis fanns det nog också en fascination för de svenska kvinnorna.
Något som slår mig är att Siv Anne & Sven och Young Playthings mycket väl kunde ha gjorts i dag som mer eller mindre ”feministiska porrfilmer”. Jag tycker exempelvis att de lyckas bra mycket bättre på att vara just det än till exempel den svenska antologin Dirty Diaries och den danska Pink Prison. Men det är också förvissa att byta kontext helt. När Sarnos 70tals-filmer gjordes ansågs de av många att vara grova och mycket pornografiska. Men med tanke på pornografin ser ut idag, och att det i regel är mer grafiskt sex i Hollywood-filmer än vad som förekommer i Young Playthings och Siv, Anne och Sven, ter de sig istället snarare annorlunda. Kanske kan vi i dag lättare se vad Sarno egentligen ville göra med sina filmer – att berätta om människor
Joe Sarnos svenska filmer är långt ifrån några mästerverk, men de är på sitt sätt roande och intressanta helt av egen kraft Det är dessutom mycket trevligt att de gjorts tillgängliga på DVD. Dokumentären om Sarnos är dessutom en mycket fin berättelse om två älskande människor, två konstnärer som hjälpte till att befria sexualiteten.
— — —
Mikke Schirén