Sanctum (2010)

Sanctum

Thriller, USA , 2010

Distributör: SF

Regi:  Alister Grierson

Skådespelare: Rhys Wakefield, Richard Roxburgh, Alice Parkinson m.fl.

Längd: 104 min

Finns på svensk dvd och bluray från 2011-08-17

— — —

Sanctum är en film regisserad av Alister Grierson som är en relativt färsk regissör. Med bara en tidigare långfilm under bältet, är det svårt att på förhand veta vad man kan förvänta sig av denna titel. Att James Cameron varit exekutiv producent lovar gott, men tyvärr uppnår denna klaustrofobiska thriller aldrig sin fulla potential.

Rhys Wakefield spelar Josh, en ung man som blivit medsläpad på en av sin fars många grottexpeditioner. Expeditionen tar plats i Papua Nya Guinea, i ett av världens största grottsystem. Grottsystemet har ännu inte blivit helt kartlagt, och man tror att det kan finnas kilometer efter kilometer av gångar som ingen någonsin sett. Fadern Frank, spelade av Richard Roxburgh, är en sammanbiten äventyrare som har sin fokus på det slutgiltiga målet, utan att verka bry sig allt för mycket om de förluster som kan uppstå längs med vägen. Det är ingen överdrift att säga att familjeförhållandet mellan de båda är minst sagt ansträngt. Frank verkar snarare ha ett bättre förhållande med det team av dykare och klättrare som han har med sig i grottan.  Med sig på expeditionen har de finansiären Carl, spelad av Ioan  Gruffud, samt hans fästmö Victoria, spelad av Alice Parkinson. Teamet överrumplas av en cyklon, och det dröjer inte länge innan vattennivån börjar stiga. Med ingången blockerad, så blir det snart en kamp mot klockan att finna en alternativ utväg.

Något som tidigt kan konstateras är att Sanctum är menat som ett spektakel. Tidigt i filmen får publiken avnjuta storslagna vyer av Papua Nya Guineas visträckta djungler, och den första gången vi ser den gigantiska mynningen till grottsystemet är det svårt att inte dra efter andan. Filmen är menad att visas i 3D, någon som först och främst har använts för att förstärka känslan av storlek och höjd. Till skillnad från många andra filmer så finns det bara ett fåtal stunder då det känns forcerat, och man inser att scenen enbart spelats in för att visa upp den nya tekniken. Allt fokus på att visa upp miljöer gör dock att det spenderas mindre tid på att utveckla karaktärerna, något som snart visar sig vara filmens största problem.

Karaktärerna i filmen känns tyvärr aldrig helt trovärdiga, vilket till stor del beror på dialogen. I vad som verkar vara ett försök att få filmen komma igång så snabbt som möjlig, så har man valt att förklara karaktärsdrag genom dialog istället för att visa upp dem för publiken. Detta leder till styltande konversationer som lite för ofta känns malplacerade. Det ska dock sägas att detta är ett resultat av manuset, och inte skådespelarna. Skådespelarinsatserna är kompetenta, och framförallt porträtteras känslan av panik väl genom hela filmen. Tyvärr leder den styltade dialogen bara till att karaktärerna inte känns trovärdiga, utan även till att vi inte kan utveckla några emotionella band till dem. Det är därför svårt för publiken att bry sig allt för mycket när karaktärer vi knappt fått veta namnet på plötsligt dör. Den aviga dialogen har dock inte bara nackdelar, då den förstärker Richard Roxburghs likgiltiga karaktärsegenskaper.

I ett spektakel är det ju dock sällan karaktärerna som är dragningen. Den egentliga stjärnan är ju det expansiva grottsystem man byggt upp. Alister Grierson har lyckats att skapa en hel underjordisk värld, som trots att den enbart består av sten och vatten, faktiskt bjuder på en hel del variation. Man leker mycket med skalor genom filmen, och visar upp så väl kolossala grottor som klaustrofobiska passager under vattenytan. Och det är just i dessa trånga gångar som filmer verkligen skiner. Man kan nästan känna det iskalla vattnet och hur grottväggarna skrapar emot kroppen. Paniken man ser i karaktärernas ögon är lätt att förstå.

Det är svårt att inte jämföra Sanctum med andra filmer om misslyckade grottexpeditioner som producerats de senaste åren. Men till skillnad från till exempel Instängd eller The Cave från 2005, så lurar här inga monster i grottans mörka gånger. Inte heller är det grottsystemet eller det stigande vattnet som är fienden, utan människan själv. Sanctum är en bra studie i hur mycket stress en människa kan uthärda, och vad extrema förhållanden kan göra med sinnet. Genom filmen får vi se lager efter lager av människans civiliserade sinne nötas bort allt eftersom vattnet stiger, och syret börjat ta slut. Hur mycket kan en man förlora innan han ger upp? Och hur mycket av dig själv är du villig att ge upp för att överleva?

Sanctum är på inget sätt en dålig film, men det går inte att undvika känslan av att något saknas. Man får alldeles för lite bakgrund om den större delen av rollistan för att kunna engagera sig i deras tragiska livsöden, och inte ens karaktärerna själva verkar sörja dem längre stunder. Det som filmen saknar i utvecklade karaktärer väger den dock upp genom att kunna förmedla panik. Det är svårt att inte själv börja känna sig nervös när huvudkaraktären förtvivlat försöker hitta luftfickor i en nästan kolsvart grotta. Med jämna mellanrum tar man dock pauser från dessa klaustrofobiska scener för att utveckla förhållandet mellan far och son.  Handlingen i Sanctum är inte bara ett sökande efter en räddning undan vattenmassorna. Det är även sökandet efter förståelse och acceptans mellan en far som sedan länge förlorat sina prioriteringar, och en son som bara vill ha en far.

Även om filmen kunde ha hanterats bättre, så är det en imponerande prestation av Alister Grierson. Det är nog inte bara jag som kommer att hålla mig borta från underjordiska grottor efter att ha sett Sanctum.

— — —

Johan Axell: filmvetare och frilansande skribent

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*