Ron Jeremy, Life After The Buffet (2014)

Ron Jeremy, Life After The Buffet
Dokumentär, USA 2014
Distributör: Njuta Films
Regi: Hedda Muskat
Medverkande: Ron Jeremy, Bettina Brighton, Dennis Hof m.fl
Längd: 84 min


1Jag vet inte hur jag ska kunna skriva den här recensionen egentligen. Jag satte mig till rätta i soffan, läsk i glaset och gjorde mig redo att se en dokumentär om en verkligt mytomspunnen man, nämligen Ron Jeremy. 2000-någonstans porrfilmer gjorda, en bästsäljande bok, skådespelare i en rad ”vanliga” filmer och en alltjämnt intressant person och karaktär. Ingredienserna till en smaskig dokumentär fanns där och jag tryckte på play. Hedda Muskat… vad sysslar du med?

Ron Jeremy är ingen personlig förebild eller en skådespelare jag sett allt av, ska ärligt säga att jag inte sett någon av hans vuxenfilmer i sin helhet vad jag kan komma ihåg. Tycker dock han verkar vara kul som person, och hans karriär är ju som redan nämnts intressant och har skapat en rejäl personkult runt den rundlagde och mustaschprydde mannen. Därför känns en dokumentär om honom lockande, speciellt nu när han haft problem med hälsan på sistone och kanske sjunger lite på sista versen om han har otur. Det är i det som denna dokumentär tar avstamp, då Ron Jeremy under 2013 åkte på ett rejält och farligt hjärtfel och likaväl kunde ha strukit med. Efter att han känt en enorm smärta i bröstet blir han akut opererad och får höra av läkaren att det är dags att ändra sitt liv. Så långt allt gott, det är upplagt för en intressant resa med mycket tillbakablickar på karriären och kanske lite sorgsna stunder nu när åldern börjar ta ut sin rätt. Men det är i min tanke som denna dokumentär stannar som en bra och intressant film, för detta kan faktiskt vara bland det sämst utförda jag sett… ja, någonsin.

Hedda Muskat har en guldgruva redan med Ron Jeremy, och dessutom en kristall extra i och med hans sjukdom och resa tillbaka till någon slags normalt tillstånd. Men istället för ett intressant personporträtt och en karriär utan dess like så bjuds man på en fenomenalt uselt gjord dokumentär. Jag minns när jag gick i gymnasiet och vi gjorde små korta filmer och sketcher då vi lånade mediaprogrammets kameror och klipputrustning, vi gjorde vassare grejer då och då var vi kids utan pengar som inte ens gick media. Så uselt är det.

Åldern börjar ta ut sin rätt för gamle Ron...
Åldern börjar ta ut sin rätt för gamle Ron…

Det första som slår mig är användandet av bilder, som de så uppenbart bara kopierat rakt ifrån Internet. Man ser till och med en pekpil under ett klipp i filmen. Det ser billigt och enkelt ut, och nu känner ju inte jag Ron, men känns inte han som en person som sitter på ett par fotalbum av mer eller mindre explicit karaktär? Till bilderna är det pålagd musik som nästan aldrig passar in, eller nu försöker jag vara hygglig, den passar aldrig in. När det sedan blir intervjuer så är vitbalansen på semester och den som kollar i kameraögat är uppenbarligen dyngrak eller bör omgående besöka en optiker för att fixa sig ett par rejält slipade glasögon. Inklipp från Rons filmkarriär är med såklart, så det bjuds på hud, men de mer intima stunderna utelämnas.

Intervjuerna då? Jag vet inte var jag ska börja… Det är folk som pratar i bakgrunden och stör, det är jätteunderliga klipp som liksom hackar av meningar, ointressanta frågeställningar där det finns massor att fråga och allt annat egentligen som kan vara dåligt att göra när man intervjuar någon. Nu har ju Ron varit sjuk, men han ger både ett relativt ointresserat och förvirrat intryck. De filmar honom när han somnar mitt i intervjuer, och det känns mest som lyteskomik och inte att det är en sjuk person vi ser. Sen känns de flesta av intervjupersonerna extremt klistriga och det känns aldrig genuint. Jag är van att se dokumentärer som inte skyggar från det obehagliga, och det är sådana dokumentärer jag tycker bäst om. Ron Jeremy, Life After The Buffet blir aldrig så. Lägg där till en ”andlig sida” av dokumentären så kan ni blunda och få upp en vision av mig slitandes mitt hår och spränga hål i blodtrycksmätaren.

Är du ute efter snyggt foto? Då kan du leta vidare. Roligare än såhär blir det inte.
Är du ute efter snyggt foto? Då kan du leta vidare. Roligare än såhär blir det inte.

Orden sviker mig inför hur dåligt gjord den här dokumentären är. Det finns liksom ingen förlåtande aspekt man kan koncentrera sig på. Jag kan köpa dålig bild och ruttet ljud om historien griper tag i mig eller om den spelats in under extrema förhållanden, men för att jämföra… det är bättre bild och ljud i Winter On Fire (E. Afineevsky 2015), och den spelades in mitt i våldsamma strider och upplopp där de som filmade kunde bli skjutna eller misshandlade till döds ungefär hela tiden, så ni fattar vilken extremt oskön miljö de höll till i. Inte ens där är bilden lika dålig eller kameraföringen lika svajig. 

Nej, denna dokumentär kan ni stå över att se och det säger jag med eftertryck för den är inte rolig för någon. Så mycket historier och anekdoter jag trodde man skulle bjudas på, lika mycket oskärpa, dåliga kameravinklar, avbrutna intervjuer och annat värdelöst blev det istället. De försöker få in lite lärdomar till folk där ute och då stoppar jag hela ansiktet djupt ner i skämskudden, för det är så plågsamt att se. Du lär dig ingenting av att se den här, och inte bjuds du på några saftiga fräcka historier från en person som spelat in över 2000(!) snuskrullar heller. Ett kapitalt misslyckande….

Betyg: 1 av 10


Mikael Hammarberg 

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*