Return to Nuke’Em High
Komedi/Skräck/Science fiction, USA, 2013
Distributör: Njuta Films
Regissör: Lloyd Kaufman
Medverkande: Asta Paredes, Catherine Corcoran, Lemmy m.fl.
Längd: 85 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-01-29
— — —
Det är nog ingen större hemlighet att många av oss här på Frombeyond.se formligen älskar Class of Nuke’em High. För många av oss var det en inkörsport till Tromas barbröstade, slemfyllda och mordlystna värld, just som den troligen var för många andra här i vårt avlånga land. När uppföljarna Subhumanoid Meltdown och The Good, the Bad and the Subhumanoid sedan släpptes var det nog många som hade delade känslor. Att återvända till skolan som startade det hela var självfallet nostalgiskt, men tack vare den betydligt lägre kvalitén på så väl manus som humor blev det aldrig riktigt samma sak. Men trots att dessa filmer aldrig helt gick hem hos publiken, så var Lloyd Kaufman ytterst ovillig att ge upp det vinnande koncept som en gång gjorde hans företag till ett hushållsnamn. 2013 valde man att ge franchisen ett nytt försök, och denna gång i form av en regelrätt redux.
Det är inte lätt att vara tonåring, och då speciellt inte om man går på Tromaville High. Lauren, spelad av Catherine Corcoran, har svårt att passa in på sin nya skola. Hennes rika föräldrar och liv i lyx har sett till att hon har svårt att relatera till andra varelser än sin tama anka. Men så en dag träffar hon miljöaktivisten Chrissy och blir blixtförälskad. Men som om det inte vore nog med besvär att vara ung och kär, så ställs hela skolan snart inför ett nytt problem – skolans lunchmat har nämligen blivit radioaktiv! När den nördiga och falsksjungande sångkören på skolan äter ett lass ruttna självlysande tacos förvandlas de till våldsamma, men skönsjungande, galningar!
Till en början gör Return to Nuke’Em High egentligen allting rätt. Tittarna får raskt en summering av seriens tidigare kapitel genom den legendariske Stan Lee, som sitter och snabbspolar igenom dem med en fjärrkontroll. Inledningen är full av värme, och en hel del bara bröst, och ger genast intrycket av att serien betyder väldigt mycket för bolaget. När introt sedan avslutas med att herr Lees ögon plötsligt blir demongröna, för att sedan tona över till en vy över den nya skolan till tonerna av Ethan and The Coups klassiska Nuke’em High tema så är det svårt att inte sitta där med ett gigantiskt leende. Dessvärre visar det sig snabbt att filmens inledning också var dess bästa del.
Det märks väldigt tidigt att Richard W. Haines, som regisserade den första Nuke’em High, inte har återvänt för att styra skutan den här gången. Istället har det ansvaret helt lagts över på Lloyd Kaufman, en av företagets grundare. Problemet med det är att alltid var Haines, som även regisserade Toxic Avenger, som höll humorn i Tromas filmer någorlunda grundad. Return to Nuke’Em High plågas med andra ord av samma förbannelse som hemsökt bolagets filmer de senaste tio åren – pruttskämt efter pruttskämt efter pruttskämt. Det spelar ingen roll vad det egentligen är för scen det handlar, finns det ett utrymme där det är lite tyst har Kaufman helt sonika slängt in lite bajshumor för att fylla ut filmen. Och det är lite av en skam. Medan Return to Nuke’Em High nog aldrig skulle kunna ha blivit något mästerverk så är ju grunden ändå fortfarande lite sund som den var för 20 år sedan.
Dessvärre är pruttskämten inte det enda inslaget av Tromas moderna humor. Filmen plågas även av hel del visuella tjockisskämt och pinsamt dålig slapstick. Som grädden spela dessutom två av filmens roller av Lloyd Kaufman själv och rocklegenden Lemmy – de kanske två sämsta skådespelarna Troma någonsin haft med i sina filmer. Det usla skådespeleriet skänker visserligen en del charm till filmen, men det är svårt att skaka av sig känslan att det är dåligt enkom för dålighetens skull. Filmen genomsyras av en rent av fånig atmosfär, och dessvärre menar jag det den här gången i ordets allra värsta mening.
Allt är dock inte uselt med Return to Nuke’Em High. Asta Paredes och Catherine Corcoran levererar faktiskt riktigt bra prestationer, inte minst under den ovanligt seriöst hanterade sexscenen dem emellan. Man får även lyfta på hatten för den generella designen på de nya kretinerna, som inte bara lyckas kännas nya och fräscha utan även bevara lite av det som gjorde originalen så fantastiska. Medan humorn oftast är något av ett lågvattenmärke, så finns det faktiskt en del genuint roliga scener. Som när den rullstolsburne kretinen kommenterar att hans rullstol också muterats helt utan anledning, eller när samme mordiska mutant möter sin största fiende – skolans ovilja att handikappsanpassa sin entré!
Något som Njuta Films dock har glömt bort att nämna på filmens omslag är faktumet att det inte är den kompletta berättelsen vi får ta del av. Tydligen fann Troma att berättelsen var alldeles för episk för att få plats i en enda film, och har därför delat upp den i två delar. Medan det är en sak att genomlida en riktigt bedrövlig film, så finns det knappt ord för att beskriva hur frustrerande det är att inse att man bara genomlidit hälften av bedrövlig film. Medan det förvisso finns en viss behållning i att se filmen med ett gäng vänner och kommentera på just hur usel den är, så är det nog ytterst få som längtande inväntar filmens klimax i volym 2. Troma må aldrig ha stått för kvalitet, men Return to Nuke’Em High lämnar en plastig och billig eftersmak som inte ens skolans radioaktiva tacos skulle råda bot på.
Betyg: 3.5 av 10
— — —
Johan Axell; FromBeyond-redaktör