Vad som en gång började som simpel idé på en flygtur till Stockholm skulle snart sprida sig, växa sig större och involvera eldsjälar från två vitt skilda kontinenter. Och i fredags var det så äntligen dags att sluta cirkeln, då releasen av Michael Dalagers drömprojekt Dreams in the Witch House – A Lovecraftian Rock Opera firades på KGB Bar och restaurang i Stockholm.
Troligen skulle Howard Phillip Lovecraft, den odödlige författaren vars verk stått som inspiration för rockoperan, trivts alldeles utmärkt nere i den tvåplaniga festvåningen där man inhyst releasefesten. Belägen djupt under marken satte man snabbt ton för kvällen med melodier och sånger från svunna tider och dansande häxljus som flödade över såväl väggar som tak. Om författaren skulle samtyckt med den stora bysten av Lenin som prydde en av väggarna får vi kanske låta gå osagt, men de karga, ruffiga väggarna gav i kontrast med den glittrande ljuskronan och luxuösa champagnen som serverades gästerna ett intryck av såväl lyx som dekadens. Med andra ord, en perfekt plats för ett fåtal utvalda att ägna sig åt såväl svartkonst, dryckenskap och en hel del headbangande.
Många av festens stora gäster som Anders Ringman, Lennart Östlund, Chris Laney och Douglas Blair Lucek från W.A.S.P. fanns på plats redan från kvällens början, och fanns till större delen tillgängliga för minglande med den brokiga skara som samlats för kvällen under den gnistrande kristallkronan. Medan en del av kvällens publik mest höll sig på källarens övre plan, där sittplatser och bord fanns tillgängliga, så var det ändå ett stadigt flöde av besökare som rörde sig bland de celebra gästerna och framför den välutrustade baren. Till och med självaste Stefan Sauk tittade in en kort stund för att besöka eventet och få sig en pratstund i goda vänners lag.
Medan minglet säkerligen kunde ha pågått hela kvällen, så blev det dock snart dagens för kvällens stora huvudnummer – själva invigningen av skivan. Doug Blair var den förste som lämnade folkhavet för att ta plats på 
den lilla scenen som gjorts iordning, där han snart plockade fram sin dubbelhövdade gitarr som flugits in till Sverige speciellt för aftonens galapremiär. Han fick snart sällskap av Lennart Östlund, Chris Laney och Anders Ringman, som medan ljuset dämpades och musiken sakta tonades bort började spela de inledande tonerna till No Turning Back. Och så plötsligt, som en blixt från klar himmel, stod den amerikanska aktrisen Alaine Kashian framför dem med mikrofonen i sin hand. Likt en viskning hade hon rört sig genom publikhavet, men när hon lät de första raderna av texten klinga ut fanns det inget spår av vare sig försiktighet eller timiditet. Kasihian som är känd från musikaler som Cats och Jesus Christ Superstar vet hur man levererar, och framförandet under fredagskvällen kan kanske som bäst beskrivas som trolskt och hänförande. Som genom ett trollslag befann hon sig sedan plötsligt på den stora bardisken, blickandes ut över publikhavet med stadig och stundtals olycksdigert glimrande blick full av ofog. Hennes tolkning av häxan Keziah Mason var nog förvisso så långt från den gamla tärda gumman i Lovecrafts berättelse, men ingen kan nog förneka att hon verkligen bemästrat svartkonsten att trollbinda sin publik. Med en enkel handrörelse manade hon fram två frivilliga ur massan som lyfte henne ned från den improviserade scenen, utan att någonsin sluta sjunga, för att avsluta sången nere på golvet bland publiken.
Dessvärre bjöd man bara publiken på denna enda låt under själva liveframträdandet, men Mike Dalager från H.P Lovecraft Historical Society hade just vad som behövdes för att råda bot på publikens blodande tand. Vid intåget i lokalen hade nämligen alla besökare blivit tilldelade, utöver den gratis champagnen, varsin specialutgåva av rockoperan. Utöver det faktum att den var utsökt utformad som svunna tiders biblioteksfickor för stenkakor, utan tveksamt med mening att föra tankarna till Lovecrafts fiktiva Orne-bibliotek, så innehöll den dessutom för kvällen det så viktiga librettot. Efter Dalagers öppningstal började man nämligen spela upp skivan i lokalens högtalare, från början till slut, och gav publiken en chans att följa med i berättelsen via det lilla texthäftet. Minglet gjorde det stundtals lätt att tappa bort sig i den nytolkade berättelsen, men de flesta lyckades nog finna både en och annan favorit under kvällens gång. Snart kom så även artisterna att åter börja röra sig bland publiken för att prata om skivan, framträdandet och allt mellan himmel och jord medan kvällen led mot sitt slut. Vid klockan 21.00 hade eventet förvisso sin officiella punkt, men för många fortsatte ändå nattens firande långt in på småtimmarna.
Vad kommer nu att vara nästa steg för Mike och de andra? Som FromBeyond avslöjade i vår intervju med Stefan Sauk häromdagen så när gänget fortfarande drömmar om att få sätta upp operan på stora scenen som ett fullskaligt teatraliskt framförande. Och efter att ha bevittnat kvällens framträdande, och fått omfamnas av rockoperans eklektiska och hemsökande toner så kan nog ingen egentligen förneka att Dreams in the Witch House – A Lovecraftian Rock Opera är på tok för stor för att bara existera i en enda form. Jag skulle inte bli förvånad om projektet, likt Keziahs häxljus, snart växer sig alltför starkt för att kunna förnekas sin rättmätiga plats som ett mångdimensionellt väsen.
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör
Awesome coverage!
BRIAN