I lördags slog anrika Stockholmsbiografen Zita upp portarna för genrefilmfestivalen Monsters of Film, ett välkommet initiativ i huvudstaden. Trycket var massivt, och en av filmerna som visades (Thale) sålde slut redan på lördagen. Zita är en väldigt fin och trevlig biograf, men den är också väldigt liten och trång. Redan när jag kom dit två timmar i förväg sträckte sig kön ut på gatan (!), och jag som trodde jag var ute i god tid fick häpet vänta ett bra tag på mina biljetter. Efter att ha ätit middag i närheten (på vägen lyckades jag dessutom troligtvis göra arrangören Johanna Holmin mycket obekväm genom att eye-ball:a henne på gatan, då jag glömde bort att hon inte vet hur jag ser ut bara för att vi har mailat med varandra) var jag åter på plats, den här gången lagom för arrangemanget att dra igång. Kön var nu ännu längre, och det det inledande panelsamtalet fick börja något senare än utsatt tid.
Konversationen var mellan Anna Höglund (fil. dr. i litteraturvetenskap som jobbar på kommande mastodontverket ”Monstrets idéhistoria”), Jonnie Eriksson (fil. dr. i idé. och lärdomshistoria som disputerat på avhandlingen ”Monstret och människan”), Bitte Andersson (regissör till kommande exploitation-rullen Dyke Hard, med bakgrund i specialeffektsverkstaden hos Troma) och Jason Meredith (filmjournalist som bland annat arbetade med SVT-serien Skräckministeriet och driver eminenta bloggen cinezilla.blogspot.com), och leddes av Emma Gray Munthe (filmjournalist med bland annat ZTV, Aftonbladet och Filmkrönikan i citt CV). Samtalet var en intressant diskussion om monstrets roll i filmen och samhället, även om det stundtals kändes som att några deltagare ibland la mer fokus på att presentera sitt eget arbete än att faktiskt diskutera Emma Gray Munthes frågor.
Efter diskussionen, som varade i ungefär en timme, var det så dags för kvällens första film: Monster Brawl av Jeff T Cook. Upplägget för Monster Brawl var att låta olika mer eller mindre klassiska monster, så som en mumie, en varulv eller ett Frankensteins monster, mötas mot varandra i en sorts wrestlingmatch på liv och (o)död. Hela filmen utspelade sig på en mörk och övergiven kyrkogård med en boxningsring i mitten, där de olika monstren slogs, samtidigt som två gapiga män kommenterade matcherna. Det fanns ingen direkt handling, utan från start till slut fick vi förutom kortare presentationer av monstren enbart se de här matcherna. Make-up-effekterna var på sin höjd godkända, skådespeleriet helt bedrövligt och själva fighterna oengagerande. Idén att låta monster möta varandra är lite småkul (tänk Jason vs Freddy eller Mega Shark vs Giant Octopus), och det hade kanske varit kul som en kortare grej på Youtube. Men i en och en halv timme? Verkligen inte kul. Det kändes mest som en wrestling-film för wrestling-fans satt i en skräckmiljö, snarare än en skräckfilm för skräckfans satt i en wrestlingmiljö. Och jag är inget wrestling-fan. Känslan jag fick i salongen efteråt var att de flesta besökare också delade min uppfattning.
En kortare bensträckare senare blev det tid för kvällens antagliga höjdpunkt; den slutsålda Thale av Aleksander Nordaas. Jag kommer att recensera den utförligare på FromBeyond så fort jag får tummen ur, men kortfattat var det en med tanke på dess budget en imponerande och välgjord film, som lyckas göra någonting nytt och ganska originellt av de senare årens nordiska folktrosinspirerade skräckvåg. I Thale får vi möta två saneringsarbetare som under ett jobb i en stuga ute i skogen får stifta bekantskap med ett skogsrå. Silje Reinåmo som spelar skogrået bär filmen utan att yttra ett endaste ord. Tyvärr led Thale av stundtals ganska märklig klippning och manus, och det blev tillräckligt många detaljer som drog ner på helhetskänslan för att min slutgiltiga upplevelse av filmen blev ganska ljum. Silje Reinåmo fanns på plats och klev efter visningen upp på scenen för en intervju och frågestund med Emma Gray Munthe. Silje berättade bland annat att de aldrig var fler än fyra personer på plats under inspelningen av Thale. Hon berättade också att källaren där större delen av filmen utspelar sig var oisolerad och väldigt kall, vilket gör hennes insats imponerande med tanke på att hon är naken hela filmen igenom.
När vi kom ut ur salongen efter Siljes frågestund bjöds alla besökare på kaffe och fika, vilket var mycket uppskattat. Sen var det dags för kvällens tredje film, Grabbers av Jon Wright.
Återigen stod skräckkomedi på menyn. Grabbers utspelar sig på en liten ö på Irland, där tentakelkaos utbryter efter att någonting från rymden slagit ner i havet utanför ön. Handlingen är enkel och rak, där vi får följa en ung polis från fastlandet som tillsammans med lokal alkoholiserad polis tar upp kampen mot de tentakelprydda monser som slingrar sig upp ur havet. En kul twist på det hela är att monstren inte tål alkohol, vilket gör filmens final till en väldigt blöt historia. Grabbers var välgjord och hade bra tempo, och monstereffekterna var riktigt imponerande. Publiken storskrattade flera gånger, även om jag tyckte den på sin höjd ibland var småkul. Skräckkomedi är en genre jag har väldigt svårt för, så jag kan inte riktigt bedöma den här filmen på ett vettigt sätt. Men jag tror att för de som gillar filmer som Attack the Block eller Shaun of the Dead kommer Grabbers att leverera.
Kvällen sista film var Mutant Girls Squad, men vid det här laget (klockan var nu runt ett) var jag väldigt trött, framförallt på skräckkomedi, så jag begav mig istället hemåt. Sammanfattningsvis hade jag en trevlig kväll på Zita. Att låta fokus ligga på just monsterfilm känns fräscht och intressant, då monster varit ganska underrepresenterade i skräckfilmen sedan mitten av 90-talet någon gång, till förmån för mer mänskliga otäckingar. Filmvalet föll mig inte direkt i smaken, och jag skulle gärna se ett urval av filmer med lite seriösare ton. Med det sagt hoppas jag verkligen att Monsters of Film blir en långlivad tradition, huvudstaden behöver en genrefilmfestival värdig namnet!
– – –