Rabid (1977)

Rabid
Skräck, Kanada, 1977
Distributör: Studio S
Regi: David Cronenberg
Medverkande: Marilyn Chambers, Frank Moore, Joe Silver m.fl.
Längd: 90 minuter
Finns på dvd och blu-ray från Studio S Entertainment


Jag kan nästan känna lukten av den där kartongen jag febrigt gick och hämtade på den lokala affären någon gång under tidigt 90-tal. Jag hade ringt till en filmförsäljare i England där jag ljög om min ålder och på något sätt lyckats betala för ett paket VHS’er. Detta var innan Internet och knapptryckandets glada dagar, så låg lite arbete bakom min order. I paketet låg bland annat Rabid av David Cronenberg. Även Shivers (1975) av Cronenberg var med, plus ett antal andra titlar som kom att gå varma i pojkrummets videospelare. Nu när Rabid firar 40 år så släpper Studio S en digitalt restaurerad och oklippt utgåva som dessutom har svensk text.

Rose (Marilyn Chambers) och hennes pojkvän Hart (Frank Moore) är ute på en motorcykeltur när olyckan är framme och de kraschar. Rose skadar sig väldigt illa och svävar mellan liv och död. I doktorernas arbete med att göra Rose frisk och hel igen så använder de sig av en ny radikal metod inom vården. Rose är fortsatt i koma, men en natt vaknar hon till och en medpatient försöker få henne att lugna ner sig. Dagen efter märker läkarna att denne patient har en skada han inte kan förklara, och Rose är tillbaka i sin koma. Snart börjar det ske mystiska överfall där förövarna verkar vara rabiessmittade och paniken i samhället börjar sätta in.

Jag är svag för body horror, det där obehagliga, äckliga och till och med ibland fina i förvandlingen till ”något annat”. Cronenberg var riktigt bra på att förmedla den känslan, i alla fall förr i världen. Rabid är filmen som kom direkt efter Shivers och de filmerna delar ju känsla och en del beröringspunkter, även om jag tycker att Shivers är mer klaustrofobisk i och med miljön den utspelar sig i. Rabid bjuder på en mer bekant känsla i sitt obehag. Är det inte terrorhotet som blinkar rött i varenda tidning eller nyhetssändning så är det ju någon ny supersjukdom som ska utplåna oss allihop och skicka världen rätt tillbaks till stenåldern, och det är känslan jag får av att se Rabid. Hotet är hela tiden växande och samhällets grundvalar börjar sakta men säkert spricka. Jag sitter och darrar lätt på underläppen när jag ser Rabid och blir påmind om vilka känslor Cronenberg kunde frammana förr i världen.

Det är alltid intressant att se en film i olika utgåvor, och jag måste ge Studio S att denna är en av de bättre versionerna jag sett av Rabid. Från min rejält klippta, gryniga version på VHS via DVD-utgåvor med något bättre bild och mindre klipp till denna som är oklippt och digitalt restaurerad. Bilden är såklart fortfarande sådär 70-talsskitig som jag uppskattar, men den är tydligare och skarpare, vilket också gör så att effekterna får sin rätta plats. Min första träff med Rabid var i väldigt klippt format, och jag kan min väldigt nostalgiska persona till trots känna att det är skönt att slippa se filmer på sönderklippta VHS’er. DVD’n har kommentatorspår av David Cronenberg, plus en trailersamling som förutom några av Studio S skräcksläpp består av Marilyn Chambers porrfilmstrailers. De var väldigt mycket grövre än vad jag är van att filmtrailers är…

Rabid skrämde mig när jag första gången såg den, och vissa av scenerna i filmen är fortfarande med på min lista över obehag. 40 år kan vara extremt lång tid för en film, ibland kan 4 år räcka för att en film ska åldras och bli omöjlig att se utan att stoppa hela ansiktet djupt ner i skämskudden. Men Rabid lyckas blåsa ut alla ljusen på tårtan med all heder i behåll. Det är en spännande, skrämmande film som inte förlitar sig på mängder av effekter utan har dem på rätt ställe. En sak jag tycker bör lyftas fram är Marilyn Chambers. Övergången från just porr till ”vanlig” film brukar ju vara inte helt smärtfri, men tycker att hon sköter sig och känns bra i huvudrollen. Hon är charmig på ett sätt som gör att man förstår att folket i filmen fattar tycke för henne, och lyckas dessutom spela ut flera kort på känsloregistret. Skådespelarna i filmen är genomgående bra, och några känner man igen från andra Cronenberg-filmer.

Rabid är en sådan film jag alltid återvänder till, och Studio S har gjort tittarupplevelsen ännu mer njutbar med en uppdaterad version med bättre bild, ljud och helt oklippt. Cronenberg var en av mina favoriter, men har gjort mig gruvligt besviken med några av sina senare alster. Då är det tur att man kan återvända till filmerna som gjorde honom stor, och när han visade att han var en riktig klippa på att skapa body horror. Det är ett obehag genom hela filmen och det finns en scen som fortfarande får mig att svettas när jag ska åka tunnelbana. 40 år kan som sagt vara extremt lång tid för en film och dess hållbarhet, men Rabid är fräsch och suverän fortfarande alla dessa år senare. En klassiker som ska finnas i allas samling, och finns ingen anledning till att inte välja Studio S utgåva. Grattis till 40 år, och du kommer överleva 40 år till, Rabid. Long live the new flesh!

Betyg: 9 av 10


Mikael Hammarberg

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*