Primal
Skräck, Australien, 2010
Distributör: Njutafilms
Regissör: Josh Reed
Skådespelare: Zoe Tuckwell-Smith, Krew Boylan, Wil Traval m.fl.
Längd: 82 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2011-09-07
— — —
Man brukar säga att människan är det farligaste djuret, och detta är en superb idé att bygga en skräckfilm på. Människans gömda djuriska ilska och våldsamhet lämnar oftast större intryck på en publik än vad monster från främmande världar någonsin skulle kunna göra. Primal är en film som på pappret ser ut att ha kunnat bli hur bra som helst, men som tyvärr inte håller måttet i praktiken.
Djupt inne i Australiens urskog finns en grottmålning som ingen har sett på tusentals år. Detta visar sig vara just det som antropologstudenten Dace letar efter för sin doktorering. Han samlar därför ihop 5 kompisar och ger sig iväg på en expedition. Det visar sig dock att det finns mer att finna än uråldriga grottmålningar på platsen, och det dröjer inte länge innan en ur kompisgänget plötsligt insjuknar efter att ha badat i ett vattendrag. Hon har lyckats bli smittad av ett uråldrigt virus som tar bort alls sans och moral, och förvandlas sakta till ett djuriskt monster som enbart drivs av lusten att döda. Finns det något sätt att bota henne, eller måste vännerna göra det otänkbara? Och vad är det egentligen som lurar inne i det mörka grottsystemet som grottmålningarna verkar varna om?
Detta är regissören Josh Reeds första långfilm, och det märks tyvärr på dess många brister. Primal är en film som kunde ha varit betydligt bättre om den hade redigerats mer kompentent. Vissa scener varar längre än vad dem borde, och man finner sig ofta stirrandes på skärmen undrandes om det är menat att man ska se något dolt. Ett förbryllande användande av slowmotion under den sista sekunden i vissa klipp gör att det känns som att man desperat försöker göra filmen lite längre. Användandet av slowmotion och även ökningar av hastighet genomsyrar även framställandet av den förvandlade Mel och Dace för att skapa effekten av att de numera är långt bortom mänskliga. Oftast fungerar detta bra och skapar en hel del effektfulla scener. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om man verkligen behövde dessa effekter. Poängen med filmer där människor i huvudkaraktärens omgivning plötsligt förlorar all vett och logik som samhället har stöpt oss igenom årtusenden, är just att de är människor, att vår sanna djuriska natur blottas. Detta är självfallet en smakfråga, och Primal antagonister påminner fortfarande tillräckligt mycket om människor för att tanken ska vara tilltalande skräckfylld.
Tightare klippning är dock inte det enda som Primal kunde ha mått bra av. Den största boven i dramat är dess digitala effekter. De analoga effekterna i filmen, som blod, sår och våld är väldigt välgjorda, och det är svårt att inte bli lite äcklad när karaktärer tappar sina tänder. Man sugs helt enkelt in i filmen av välgjorda specialeffekter som dessa, men tyvärr så kastas man ut lika snabbt igen när man börjar använda datagjorda effekterna. Såväl insekter som rök, och inte minst sagt filmens förvånande klimax använder sig av effekter som aldrig helt lyckas övertyga. Primal gjordes på en rätt låg budget, och det är förståeligt att dessa effekter inte håller samma klass som Hollywood-filmer. Men frågan är varför man kände att de ens behövdes? Filmens stora klimax är så pass oväntat och dåligt hanterat, att det skulle kunna ha skippats helt utan att skada filmen. Tvärtom hade filmen haft en bättre dramaturgisk kurva utan dessa scener.
Allt är dock inte negativt med denna film. Skådespeleriet håller oftast en bra klass, och skådespelarna gör vad de kan med sina lite träiga karaktärer. Framför allt Zoe Tuckwell-Smith gör stundtals ett riktigt lysande jobb som Anja, när hon förmedlar panik, klaustrofobi och total rädsla. Ett av filmens starkaste ögonblick är till exempel när Anja konfronteras med tanken på att behöva döda en av sina närmaste vänner för att själv kunna överleva. Man ser nästan hur tankarna far igenom hennes huvud, och slutresultatet är en scen som det är svårt att inte bli berörd av. Även Krew Boylan gör en bra prestation i rollen som Mel, som går från stereotypisk bimbo till blodtörstigt monster.
Att se Anjas karaktär utvecklas genom filmen är dess största behållningskraft då man faktiskt genuint bryr sig om henne. De andra karaktärerna känns tyvärr oftast som stereotyper, och man finner sig ofta undrandes varför de alla egentligen följde med på resan, då de uppenbarligen inte tycker om varandra. Utöver Tuckwell-Smith så är det bara Damien Freeleagus i rollen som Warren som faktiskt är sympatisk av gänget. De övriga beter sig så pass dåligt mot varandra, att man undrar om inte expeditionen skulle fått ett blodigt slut oavsett om någon hade blivit smittad genom vattnet eller ej.
Primal är en film med en bra premiss som skulle kunna ha utforskats till en mycket större grad än vad regissören Josh Reed gör. Det är synd att se en sådan här film när man tänker på vad den faktiskt skulle kunna ha varit om den hade skötts kompentent. Istället är Primal bara ännu en b-skräckis i mängden. Den har sina guldkorn, och kan stundtals vara engagerande, men det är troligen ingen film man kommer att se om.
— — —
Johan Axell: filmvetare och frilansande designer