Pickman’s Model (2012)

Pickman’s Model
Adapterad av Kim Holm
Teckning och tusch: Kim Holm
Den Unge Herr Holms Tegnede Tjenester, 2012
110 s.

— — —

När Kim Holm först slogs av tanken att illustrera H.P Lovecrafts korta novell Pickman’s Model hade han nog inte kunnat föreställa sig hur lång tid det skulle komma att ta att slutföra projektet. Många har genom åren försökt återge berättelsen, men den krypande, nästan klaustrofobiska skräcken som gjorde Lovecrafts original så otroligt effektfull har länge verkat omöjlig att lyfta från de gamla sidorna den först skrevs på, och alla försök att adaptera den halvobskyra berättelsen har hittills fallit rätt platt.  Medan man lyckats filmatisera och dramatisera en rad andra av Lovecraft mer kända noveller, så har Pickman’s Models unika presentation alltid varit ett hinder. Med en handling som presenteras genom en lång vindlande monolog skiljer den sig rejält från författarens tidigare verk, och gör den dessutom ytterst svår att göra visuellt engagerande utan att göra allt för stora avvikelser från källmaterialet. Att då ta steget fullt ut och göra en serietidning av berättelsen skulle med andra ord visa bli en herkulisk utmaning för Kim Holm, som först 2012 fulländande sin mörka vision. Resultatet är, inte helt olikt herr Pickmans tavlor i novellen, en riktigt kuslig vandring längs vansinnets visuella rand med en fantastisk känsla för detaljer.

Att adaptera en av Lovecrafts berättelser till en grafisk novell är på många sätt såväl inbjudande som problematiskt. Många skulle kanske argumentera att den största dragkraften i flertalet av författarens texter ligger i de groteska och ohyggliga sinnesbilder han lyckas måla upp; bilder så främmande vår egen värld och verklighet att upplevelsen nästintill blir transcendental. Men samtidigt var kanske anledningen till att Lovecraft verkade besitta den makalösa förmågan att stirra rakt in i det mänskliga sinnets allra mörkaste vrår ett resultat av de rätt skrala och fattiga detaljerna i hans berättelser. Lovecraft gav egentligen sällan sina läsare mer än en ram, en slags skugga, där läsaren sedan själv fick använda sitt undermedvetna för att fylla i resten av de groteska detaljerna. Men när berättelsen översätts till ett så visuellt medium som den grafiska novellen erbjuds ju dock tecknaren en helt unik möjlighet att förmedla just sin egen visuella tolkning av Lovecrafts förvridna skapelser. När berättelsen sedan, som i detta fall,  handlar om en konstnär som lamslår kulturvärlden med sin chockerande och morbida konst skulle det nog vara både lätt och kanske väldigt lockande för en serietecknare att släppa lös sina allra värsta mardrömmar på Pickmans taveldukar i hopp om att förmedla ens ett uns av de horribla motiv Lovecraft beskriver i sin text . Kim Holm har dock i sin adaption av Pickman’s Model tack och lov förstått att inget av det han skulle kunna måla vore lika förfärande som det hans läsare själva skulle komma att drömma upp under berättelsens gång.

Precis som berättelsen som ligger till grund för Holms seriealbum så börjar Pickman’s Model rätt trevande.  Serierutorna känns till en början kala, nästan sterila i sin tomhet, och den skissartade porträttering av berättelsens huvudperson Thumber kan kanske bäst beskrivas som timid. De inte helt raka ramarna runt seriens paneler och en del skvallrande ansiktsuttryck ger dock tidigt en förvarning om att allt inte riktigt står rätt till, hur ordnade de annars så sparsmakade rutorna är. Det är dock först när konstnären Richard Upton Pickman introduceras som Holms konst verkligen kommer till sin rätt. Medan den grafiska novellens inledande kapitel kanske bäst kan beskrivas som ordnat och spartanskt, så är det lite som att världen plötsligt vänds upp och ned när den kuslige konstnären gör sin entré. Färgerna känns nästan inverterade, och den ljusgrå tuschning som accentuerat Thumbers anlete tidigare verkar här har bytts ut mot tjockt svart bläck. Pickman verkar som sprungen till liv ur skuggorna, och den drastiskt annorlunda teckningsstilen ger karaktären en riktigt effektfull monstruös framställning. Allt eftersom berättelsen pågår byts dessutom de försiktiga serierutorna ut mot allt vildare uppslag, fyllda av oregelbundna och slumpmässiga penseldrag, färgsplatter och rinnande bläck. Även series karaktärer förlorar sin form allt eftersom berättelsen fortsätter, och framstår mot berättelsens slut som abstrakta representationer målade av ljus och skuggor i en teckningsstil som bäst kan kallas ursinnig och desperat. Holms bilder är ibland som fönster till en mardröm, och sättet som hans illustrationer förvrängs på speglar verkligen den nedstigning i helvetet som berättelsen representerar. Kanske är det just tack vare hur skickligt han återger Pickmans groteska anlete som det blir extra effektfullt att Holm utelämnat motivet på konstnärens tavlor. Det är svårt att inte känna sig lite lurad på konfekten ibland, då Holm nästan retar läsaren med tavlornas närhet, men det går inte att förneka att hans berättarteknik är ytterst effektfull.

Det är få författare som genomgått ett sådant återuppvaknande som Howard Phillip Lovecraft. Medan han förvisso hade sin beskärda del fans redan i början av 1900-talet, så är det kanske först nu, snart ett decennium efter författarens död, som hans texter verkligen börjat nå ut till de stora massorna. Medan hans makabra berättelser tidigare har adapters till såväl den vita duken som musikaler och radiodramer, så har man dock aldrig riktigt kunna förmedla skräckförfattarens noveller noveller och deras utomvärdliga obehag i serieformat. Det var åtminstone sant fram tills Kim Holms Pickman’s Model släpptes. Med en slående dualism i sin framställning av berättelsens två karaktärer och en otrolig hängivelse till källmaterialet har Holm lyckats skapa en relativt sällsynt skapelse, nämligen en genuint obehaglig serietidning. Medan berättelsen kanske saknar det blod och de grafiskt illustrerade monster som kommit att bli den kontemporära industrins standard, så pulserar sidorna av en smygande olustighet som skulle gjort Lovecraft stolt.  Kim Holms Pickman’s Model är en riktigt ryslig berättelse målad med en pensel doppad i våra mörkaste drömmars bläck.

Betyg: 8.5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*