Pestkung
Skönlitteratur, Sverige
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Författare: Mikael Strömberg
Antal sidor: 218
Betyg: 6 av 10
Många är berättelserna om stora konstnärer som varit i det närmaste besatta av sitt värv.
Människor som helt gått in i sin konst och låtit den sluka dem, ibland med tragiska följder. Inte lika många är romanerna där författaren låter sig själv vara protagonist (jag vet att de finns, ni behöver inte maila listor), ett litterärt drag som spontant kan låta antingen pretentiöst eller som att man är extremt självgod.
I Mikael Strömbergs färska roman Pestkung slås ovanstående faktorer ihop, utan att det blir vare sig pretentiöst eller självgott. Strömberg själv, eller Micke som han får heta i romanen, stöter under en bokmässa på ordet ”pestkung” under en föreläsning med creepypasta-poddaren och källkritikern Jack Werner, och sedan igen under en konsert samma höst. Detta leder till att Micke dras in i en jakt på ordets ursprung tillsammans med tidigare nämnde Werner och kulturjournalisten Fredrik Strage. De tre upptäcker snart att det verkar ligga något mörkt och rent av farligt bakom ordet…
Först och främst, stor credd till Strömberg att han ens vågar ta sig an ett projekt som detta, där han själv är huvudroll och två andra offentliga kulturpersonligheter spelar rollerna. Det är något som hade kunnat falla otroligt platt, men som för det mesta lyckas bra och aldrig känns vare sig fånigt eller sökt. Man engageras på samma sätt som om det hade varit ett gäng helt och hållet fiktiva figurer, skillnaden här blir väl att man fyller på lite grann med sin tidigare uppfattning om vilka personerna är. Detta skulle jag dock säga snarare ger djup till dem än förstör dem, då man på ett annat sätt tänker på dem som ”riktiga” människor redan från början, även om de liksom valfri fiktiv karaktär också är gestalter i en skönlitterär värld.
Dessutom är huvudberättelsen ofta spännande, där man märker att Strömberg funnit inspiration i den creepypasta-värld Werner så framgångsrikt skildrat i både bok och podcast. Det är också något med själva ordet pestkung som gör att man blir nyfiken på vad det egentligen är, vilket Strömberg säkerligen tänkt på när han suttit ner för att skriva sin roman. Om det är något som skaver lite i läsningen så är det berättarperspektiven, som här varieras mellan Micke, Werner och Strage. I sig är det inget dumt val, men språket i de olika kapitlen är för likt för att det faktiskt ska kännas som tre röster, vilket gör att man tas ur illusionen något.
En annan sak som är lite synd är att boken känns något kort, vilket samtidigt ska ses som beröm till vad boken faktiskt lyckas med. Jag hade velat ha mer och vara med längre på de tre männens jakt på pestkung, nu blir det istället lite… inte antiklimaktiskt, men heller inte helt tillfredsställande. Det finns grund för något större här, men det kanske sparas till framtida romaner?
Nu är det några år sen jag senast recenserade en roman av Strömberg, men minns jag rätt så var jag inte särskilt imponerad den gången. Nu lyckas han i mina ögon betydligt bättre och har skrivit en roman som jag inte kommer glömma, då den i sin karaktär är så pass unik att den sticker ut. Det skadar inte heller att den är bitvis otäck och drar in en som läsare i den fascinerande värld som skildras.
– – –
David Larsson