Paranormal Activity: Next of Kin
Genre: Skräck (2021)
Land: USA
Distributör: Paramount
Regi: William Eubank
Medverkande: Emily Bader, Dan Lippert, Henry Ayres-Brown m.fl.
Längd: 98 min
Finns på streamingtjänsten Paramount+ från och med 2021-10-29
Betyg: 3 av 10
När skräckgenren är som bäst erbjuder den människor att utforska
dunkla men grundläggande mänskliga erfarenheter, med (ibland) relativt små medel och på lekfulla, kreativa sätt. Som tråkigast är genren när den fastnar i troper och reflexmässiga upprepningar som återvinns i det oändliga, likt slutna kretslopp immuna mot återvitaliserande impulser. Ofta tycks den senare varianten uppstå när producenter och produktionsbolag slår vakt om en franchise som uppstått i kölvattnet av en kommersiellt framgångsrik förlaga, som debutfilmen Paranormal activity från 2007, vars produktionskostad uppgick till 16.000 dollar men som inbringat 200 miljoner dollar. Den senaste iterationen, Paranormal activity – Next of kin, är den sjunde i serien.
I denna film får vi följa Margot (Emily Bader). Som barn blev hon lämnad utanför ett adoptionscentrum av sin mor. I vuxen ålder söker hon sina biologiska rötter och genom släktforskningstjänsten 23andme framkommer det att hon tillhör en amishsläkt. Detta är tydligen intressant nog att förevigas som dokumentärfilm och till sin hjälp har hon en filmare (Roland Buck III) och en ljudtekniker (Dan Lippert). Efter att ha kommit i kontakt med en person (genom 23andme?) med oklara kopplingar till hennes förflutna välkomnas hon och filmteamet till en gård, styrd av en långhårig patriark (Tom Nowicki). Frågor som rör huvudpersonens mor och hennes förehavanden besvaras svävande och snart börjar givetvis mystiska saker hända på gården.
Att i tur och ordning behandla alla de brister som Paranormal activity – Next of Kin dras med låter sig inte göras inom ramen för en enkel recension men det största problemet är dokumentärfilmsformatet vars konventioner bryts på löpande band under långsökta förevändningar: drönarvyer i fågelperspektiv över en bil som kör genom vidsträckta skogar ackompanjeras av generisk rockmusik (drönaren sköts inifrån bilen och musiken kommer från bilstereon), sjungande barn i motljus som slowmotiondansar i ring (slowmotioneffeten visar sig vara en kamerafunktion som demonstreras för barnen). Därtill kunde man inte avhålla sig från att ha pålagda ljudeffekter vid jumpscares. Illusionen av dokumentärfilm infinner sig givetvis aldrig och det är oklart om det ens är syftet. Snarare framstår det som en konventionellt berättad skräckfilm, strösslad med slapp dokumentärsfilmsestetik. Som tittare befinner man sig genomgående långt före i skeendet jämfört med filmens huvudpersoner trots att vi presenteras för samma information samtidigt. Varningsklockor ignoreras och bortförklaras såsom mystiska nattliga fackelprocessioner i skogen, barn som mumlar passivt aggressiva hot, men också undangömda brev i byrålådor som huvudpersonen hittar vilka förklarar situationens allvar för publiken. När filmteamet slutligen avtäcker sinistra profetiska målningar på golvet i en övergiven kyrka tittar vi på filmens storyboard. Allt detta sammantaget är tydligen inte avskräckande nog för huvudpersonerna och upptäckterna kommenteras med antingen “fuck!” eller “You gotta be kiddin´ me!”. Skådespelarinsatserna befinner sig nog genomgående på rätt sida om gränsen för det uthärdliga men regin lämnar mycket att önska. Tajmingen i hur människor plötsligt kommer in i rum och överrumplar protagonisterna känns både inrepeterade och befriade från autentisk spontanitet, vilket övrigt gäller interaktion generellt mellan skådespelarna. Det bestående intrycket är ett filmskapande som inte vet vad det vill alternativt inte förmår gestalta en vision. Regissören tycks längta efter att göra en annan slags film än vad som förväntas istället för att låta filmens bästa stå i centrum.
I ett försök att formulera några positiva kommentarer kanske filmens ljudtekniker kan stå som exempel. Hans märkliga uppenbarelse och absurda repliker (“har alla grisar så fina rumpor?” och “jag skulle kunna äta människor snabbare än vad jag skulle vilja medge”) gör det svårt att veta var man har honom. Denna osäkerhet är bitvis intressant men gör varken till eller från sett till helhetsupplevelsen.
Ska jag omsätta texten ovan i ett betyg från 1 till 10 så är min spontana tanke en 3:a, men jag inser samtidigt att det är såväl missvisande som orimligt lågt. Jag vill ändå tro att en del människor kan uppskatta filmen för vad den är och njuta av en harmlös bagatell, någonstans i trakterna av 5 poäng av 10. I relation till flera av sina föregångare vill jag ändå tillstå att den är direkt usel.
– – –
Michael von Horn