Nightmare Symphony
Skräck, Italien, 2020
Distributör: Njutafilms
Regi: Domiziano Cristopharo & Daniele Trani
Skådespelare: Frank LaLoggia, Antonella Salvucci, Antonio Tentori mfl.
Längd: 80 minuter
Betyg: 3 av 10
Varje gång jag hör uttrycket ”Det sägs att alla vägar leder till Rom” vill jag lägga till ”Och för oss som snöat in på fantastisk film leder vägarna vidare till Lucio Fulci.” Mannen behöver ingen närmare presentation. Jag är fullt övertygad om att alla som läser detta både vet vem han är och har sett minst två av hans filmer. Själv har jag, utöver några från 70-talet, sett nästintill alla hans filmer från 1980 fram till och med 1990. En hel del av dem har jag väldigt vaga minnen av. En av filmerna jag vet att jag sett men knappt minns något från är Nightmare Concert, aka A Cat in the Brain från 1990. Bara att det var en slags ”Fulcis Greatest Hits” med blodiga scener som återanvändes från hans tidigare filmer tillsammans med nån skum ramhandling där Lucio Fulci själv spelade huvudrollen som en regissör som antingen blev galen eller var det redan från början…
…och det är ungefär det som lett mig till Nightmare Symphony, en italiensk skräckfilm från 2020 som av vissa konnässörer kallats för en illa dold nyinspelning av just Nightmare Concert/A Cat in the Brain. Även de båda regissörerna Domiziano Cristopharo och Daniele Trani och manusförfattaren Antonio Tentori har själva antytt det. Och Antonio Tentori skrev dessutom manuset till just nämnda Fulcifilm.
Nightmare Symphony inleder med en prolog med en naken ung kvinna som kliver in i en dusch. Men precis innan vi tror att vi ska få ett plagiat på Psycho går strömmen och det hela urartar till något värre då en figur i vita handskar, heltäckande påfågelmask och piccolouniform kliver in i både badrummet och handlingen.
Efter det får vi i samband med förtexterna (med ledmotiv av farbror Fabio Frizzi) möta filmens huvudperson: den amerikanske filmregissören Frank (Frank LaLoggia) – som ser ut som en blandning av Paul Giamatti och John Waters – som anländer med tåg till Pristina i Kosovo. Här ska han tillsammans med den tjusiga Isabella (Antonella Salvucci i svart page) klippa färdigt sin senaste film, som är nån form av skräckfilm med självbiografiska element… eller? Det är inte helt enkelt att hänga med. Speciellt inte eftersom handlingen i Nightmare Symphony medvetet håller distans till vad som är verkligt eller inte. Om Frank är galen eller bara excentrisk. Det dyker upp märkliga karaktärer i hans omgivning, bland annat hans manusförfattare (spelad av filmens riktige manusförfattare Antonio Tentori) som är sur för att Frank ändrat och tagit bort det mesta i hans manuskript, en biografmaskinist som utseendemässigt stannat på 70-talet, en bitig skådespelare med tvivelaktigt humör, och en mystisk mörkhårig kvinna med attraktiva drag (av den sort man kan tänka sig Daria Nicolodi spelat om filmen varit mycket äldre och gjord av Dario Argento) som förföljer Frank. Och förstås – prologens näbbiga inkräktare som inte är färdig med att visa sina kreativa sidor. Vem är det som gömmer sig under masken?
Jag vet helt ärligt inte vad jag tycker om den här filmen. Den engagerade i början, men snabbt gick den på sparlåga, mycket tack vare de mystiska tillika ointressanta birollsfigurerna. Det är mer dialog än skräck, och de rysliga elementen är snarare konstiga än skrämmande – även om Påfågeln med sina vita handskar utför aktiviteter som inte är för den känslige tittaren. Men trots att dessa oftast utförs med sylvassa föremål är tempot i dem närmast att likna vid smörknivar. Filmfotot är platt på ett digitalt sätt och ganska färglöst trots att inspelningsplatserna definitivt inte är det. Pristina är en stad som både är vacker och klaustrofobisk på det där ”giallo-aktiga” sättet.
Och hur var det med Nightmare Concert/A Cat in the Brain, att det är en nyinspelning på den? Frågar ni mig så skulle jag säga Nej. Jag fick i alla fall inga flashbacks eller minnesfragment, så Nightmare Symphony kan med gott samvete stå på egna ben. Men det är en smal film med väldigt begränsad målgrupp som förmodligen gör sig bäst på skräckfilmsfestivaler där den visas för en halventusiastisk publik för att sedan glömmas bort… tills det gått 30 år och framtidens kultfilmsarkeologer återupptäcker den. Är jag fortfarande vid liv lär jag bara säga ”Nightmare Symphony säger ni… jaså den! Jo… det var väl nånting om en regissör och en mördare som klätt ut sig till påfågel… jag minns inte ett skit av den.”
Roger Möller