Mörkersikt
Skönlitteratur, Sverige, 2009, Massolit, 2011
Författare: Johannes Källström
Språk: Svenska
416 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011
— — —
Vad som ofta kännetecknar den bästa skräcklitteraturen är att den för in något hemskt i det vardagliga. Det liv vi tar för givet invaderas av hemska makter som vill oss illa, oavsett om det rör sig om vampyrer eller tentakelförsedda monster. Det tydligaste exemplet på detta hos svensk skräcklitteratur kanske är John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in (2004), men man kan även titta på dennes följande verk för att se samma företeelse.
I Johannes Källströms debutbok, novellsamlingen Mörkersikt (2009), händer just detta. I de sex novellerna, inledningen borträknad, för han in något hemskt i vardagliga situationer för de inblandade karaktärerna. Här får vi bland annat stöta på ett dockskåp som visar sig dölja fruktansvärda saker, och när en man ärver sin morbrors herrgård visar sig inte livet där bli så lätt som han först hoppats på. Genomgående för novellerna, bortsett från den sista, är att vi även får följa ett par poliser som i skiftande utsträckning kommer i kontakt med dessa händelser och upplever att det är något på gång som de inte kan förklara.
Även om den svenska skräcklitteraturen verkligen blomstrat ut de senaste åren och visat att den är något att räkna med, är det alltid lika uppfriskande att läsa något som bra som Mörkersikt. Det unika med den är att alla noveller håller i princip samma klass, vilket jag upplevt brukar vara ovanligt när det kommer till novellsamlingar. Även om man givetvis har sin personliga favorit finns det inte någon berättelse som känns onödig på något sätt. Genom att Källström använder sig av återkommande karaktärer knyter han ihop berättelserna till en större helhet, liksom kollegan Anders Fager gjorde i Samlade Svenska Kulter (2011). Här är den röda tråd som binder ihop novellerna kort och gott att något hemskt håller på att hända, något vi inte kan förklara.
Källström har valt att döpa vissa av sina noveller till namn som åsyftar till sagor, och i mångt och mycket är Mörkersikt en samling sagor, fast för vuxna. Exempelvis har vi berättelsen Törnrosa, där den slumrande skönheten får en helt ny och fasansfull innebörd. Det är spännande att se hur Källström stundtals leker med dessa redan etablerade berättelser och ger sin egen skruv på det hela. Samtliga noveller känns originella och jag upplevde aldrig känslan av att det påminde för mycket om något jag redan läst, vilket får ses som beundransvärt för en litterär debutant. Faktumet är att Källström inte känns som något debutant, han har bra koll på sitt språk och verkar redan ha hittat ett eget sätt att uttrycka sig på, som känns vare sig fånigt eller krystat.
Det gemensamma för huvudkaraktärerna i samtliga noveller är att de präglas av uppenbara brister, här rör det sig om allt från utseendefixering till översitteri, eller helt enkelt om starka tvivel över sig själv. De drabbas alla av det hemska som rör sig i Källströms noveller, och det drabbar dom alltid efter att ha visat en allt för stor nyfikenhet inför något de istället borde hållt sig borta från. De är i olika utsträckning ensamma, vi har exempelvis änkemannen som saknar sin nyligen avlidna fru, och läraren som märker att hennes pojkvän blir mer och mer avståndstagande. I det hemska finner de något som kan fylla det tomrum de upplever, men det visar sig vara något de aldrig borde kommit i kontakt med, vilket de på olika sätt bittert får uppleva.
Det kanske säger sig självt att det inte direkt sprudlar av lyckliga slut i Mörkersikt, och utan att avslöja något så kännetecknas samtliga noveller av att hemskheterna trappas upp bit för bit, för att slutligen explodera. Det är en våldsam verklighet som skildras här, där de drabbade ofta blir offer för brutalt våld och blodiga dåd. Källström låter dock aldrig våldet ta överhanden, utan lyckas med fingertoppskänsla hela tiden behålla en skräckfylld stämning som knappt släpper taget om läsaren ens när boken är slut. Oavsett om det utspelar sig på en advokatfirma eller ett äldreboende finns det hela tiden en känsla av obehag, vilket bara bevisar att författaren inte behöver någon särskild miljö för att göra det otäckt.
Få debutverk är lika bra som Johannes Källströms Mörkersikt är. Det enda jag verkligt kan invända mot är att jag hade önskat att boken var ännu längre, men det får snarare ses som ett väldigt gott betyg. Är man det minsta nyfiken på vad svensk skräcklitteratur är så är den här boken ett måste. Den imponerade stort på mig och har berättelser som jag med glädje, och viss fasa, kommer att återvända till igen, vilket i mina ögon är precis vad som kännetecknar en bra novellsamling. Johannes Källström är ännu en författare som bevisar att svensk skräcklitteratur frodas och mår bättre än någonsin, och i sina bästa stunder tillhör Mörkersikt bland det bästa jag läst på detta område.
Betyg: 7,5 av 10
– – –
David Larsson: FromBeyond-redaktör