I årtusenden har människan samlats kring elden för att dela med sig av berättelser och legender, och få höra historier från när och fjärran målas upp för dem. Denna lust att fly undan mörkret och kylan för att en kort stund få drömma sig bort till världar bortom vår egen kan kanske till och med räknas som en av mänsklighetens absolut mest grundläggande drifter. Berättaren, den som kunnat väva samman dessa verbala landskap av sagor och sägner har med andra ord så gott som alltid haft en given plats i vårt kollektiva medvetande. Men med moderna medel som massproducerade böcker och en veritabel uppsjö av filmer har sagoberättaren kommit att falla något i glömska. Förutom på Rönnells Antikvariat det vill säga.
Det var med en glans av berättandets fornstora dagar som man förberett inför kvällens högläsning av Howard Phillip Lovecrafts Drömmarna i Häxhuset. Med omsorgsfullt designade biljetter och affischer, som osökt förde tankarna till svunna årtiondens storföreställningar utlovade man minst sagt stordåd under kvällen. Valet att ge biljetterna en sådan sträv struktur och nostalgiskt utförande gav det hela dessutom tillställning en ytterst exklusiv atmosfär. Något som det dessutom även skulle visa sig vara, så det inte knappt fanns en enda stol ledig när den brokiga publiken väl hade slagit sig ned.
Med dämpad belysning bjöds så publiken på något av en sonisk seans, när Ernst-Hugo Järegårds omedelbart igenkänningsbara och särpräglade röst plötsligt ekade ut i salen. Hans uppläsning av I gravkammaren, ett av Lovecrafts kanske mindre kända verk, var en synnerligen välplanerad inledning av kvällen, då den genast satte ton för resten av eventet. När publiken senare fick veta att Järegård faktiskt besökt Rönnells under tiden han levde för att framföra just högläsningar var det nästan som att den store skådespelaren faktiskt var där, sittandes i den tomma stolen framför publiken. När berättelsens gastkramande klimax så rungande ut i salen, lämnade den en efter gravlik tystnad som snart lade sig över den trollbundna publik.
Efter en kort paus med förfriskningar i form av rött eller vitt vin, var det sedan dags för kvällens stora huvudnummer – Stefan Sauks uppläsning av Drömmarna i häxhuset. Sauk började kvällens andra akt med att berätta en anekdot om hans yngre år, under den tid då han fortfarande sökte efter sin egen nisch i skådespelaryrket. Det fanns nämligen en särskild man på Dramaten som skulle visa sig vara av yttersta vikt för den då nybakade skådespelaren, som på många sätt och vis skulle komma att forma honom till den scenkonstnär han är idag. Den mannen var, som många nog redan listat ut, just Ernst-Hugo.
Därför kunde man inte kalla det annat än passande Sauk nu förde vidare sin mentors högläsningsarv på Rönnells, decennier senare. Efter den sentimentala anekdoten plockade så Sauk fram sina läsglasögon, varnade skämtsamt publiken om att de hade en riktig maratonläsning framför sig, och påbörjade sedan samlingens gemensamma resa genom tid och rum till ett rangligt litet hus i Arkham, Massachusetts.
Sauk visade tidigt att högläsningskvällen sannerligen var ett av Stockholms H.P Lovecraftfestivals allra mest unika evenemang, då han redan vid berättelsens första ordet fattade ett järngrepp om publiken. Den medryckande och trolska stämningen som snart spred sig när skådespelaren tämjde såväl Lovecrafts snåriga berättarteknik som stundtals labyrintska meningsuppbyggnader är få individer förunnat, och det var nog få ur publiken som lämnade salongen oberörda. Med ett engagemang som båda utmanande och stundom vida översteg hans mentors tidigare framförande levererade Sauk en av Stockholms i särklass mest hänförande litterära upplevelser på länge.
Efter att skådespelaren hade tackats av med såväl blommor som stående applåder var det så dags för kvällen att komma till ända. FromBeyonds utsände dock ett unikt tillfälle att sitta ned en stund med Stefan Sauk för en kort exklusiv intervju om aktörens egna intryck av kvällen, och vad han har för planer för framtiden.
Vilket kanonjobb!
Stefan Sauk: Ja, det var en riktig maratonläsning! Vanligtvis när jag sitter och läser in ljudböcker och liknande så läser jag aldrig mer än tre timmar, och då tar jag ändå gott om pauser. Att sedan framföra det hela framför publik gjorde det ju bara till en större utmaning!
Det lät ändå på dig som att du hade väldigt kul under uppläsningen, och det hela flöt ju på riktigt bra. Hur pass bekant är du med Lovecrafts texter i övrigt?
Stefan Sauk: Jag finner hans texter väldigt fascinerande. Hans språkbruk fångar ens intresse, samtidigt som det ibland kan te sig väldigt slingrande. Man vet aldrig riktigt vad som kommer att komma härnäst.
Har du något exempel på en text som du tycker speciellt mycket om?¨
Stefan Sauk: Där får jag tyvärr göra dig besviken, då jag tyvärr inte är så jättebeläst inom just Lovecraft. Men när Michael Dalager från The H.P Lovecraft Historical Society föreslog den här högläsningen för mig så blev jag förstås väldigt laddad och glad över chansen att få fördjupa mig lite i berättelsen. Men jag fick faktiskt lite av en chock när jag insåg hur lång högläsningen skulle behöva vara för att man skulle hinna få med allt. Det är faktiskt den längsta läsningen jag någonsin gjort!
Skulle du kunna tänka dig att göra fler sådana här framträdanden i framtiden?
Stefan Sauk: Kanske inte så här långa, men jag ställer gärna upp på kortare högläsningsevent!
Du har ju sen tidigare en del erfarenhet av andra skräckproduktioner, som till exempel den klassiska miniserien Skuggornas Hus, och kvällens framträdande gav nog många i publiken blodand tand för fler gastkramande berättelser av alla de slag. Har du kanske rent av något projekt inplanerat med Michael Dalager och resten av hans gäng?
Stefan Sauk: Det kan jag väl egentligen inte säga. Men vi kan väl säga som så, att om det skulle bli så att Michaels rockopera, Dreams in the Witch House, sätts upp på scen som ett framträdande i framtiden, så kommer jag definitivt ha ett finger med i spelet där.
Efter den minst sagt lovande ledtråden tackar FromBeyonds utsände för sig, och säger adjö till Stefan Sauk för den här gången. Vem vet, kanske blir det en ny intervju om något år när scenframträdandet av Dreams in the Witch House sätts upp för fullsatta arenor? För trots allt, är det något berättelsen om Walter Gilman har lärt oss, så är det att drömmar ibland faktiskt blir sanna.
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör