Rapport från Bio Rios Lovecraftkväll

Torsdagens filmkväll på Bio Rio var som förväntat fullsatt. Det är ju trots allt inte varje dag man får chansen att se gammal kultskräck på den vita duken, och då speciellt Lovecraftinspirerad sådan. Att det hela dessutom utspelade sig i Salong 4, belägen under Restaurang Barbro, där man samtidigt kunde beställa från baren gjorde förstås inte upplevelsen mindre speciell. Det var med stämningen på topp och drinkarna i högsta hugg som kvällens double feature inleddes, och det visade sig snart vara en riktigt annorlunda upplevelse publiken köpt biljett till.

Kvällen inleddes med The Curse of the Crimson Altar från 1968, en brittisk film som nog gått många förbi. Detta faktum gjorde förstås att chocken blev desto större när man bara tio minuter in i filmen bjöds på såväl dekadenta 60-talsorgier som halvnakna damer och uppsprayade frissor – något som man ju knappast förknippar med Lovecraft i vanliga fall. Lägg sedan till läderklädda män med hornbeklädda hjälmar och jurymedlemmar i ankmasker, så kunde man snart komma till insikt med att kopplingarna till Lovecraft somcurse bäst var ytliga. Men vad gör egentligen det när filmen ändå var så underhållande? Doftande lika delar b-skräckis som klassisk Hammerskräck, med klar inspiration från mästerverket The Wickerman, bjöds publiken på en riktigt psykedelisk och genuint roande berättelse om allt från tortyrredskap till hypnotiska lampor. Att filmen sedan var extremt självmedveten, och glatt drev med sin roll i skräckgenren gjorde dessutom att den torra humorn man kryddat skräcken med kändes såväl varm som helhjärtad. I rollen som antikvitetsförsäljaren Rob ert Manning fick publiken följa Mark Eden på hans missöden i det hemsökta hus som en gång sades ha varit platsen för en hemsk häxrättegång – en berättelse som allt som oftast fick lämna plats åt dansande go go-flickor och äventyr i sänghalmen med den undersköna Virginia WetherellChristopher Lee gjorde ett fullgott jobb som den ondskefulla spindeln i nätet, men det var ändå Boris Karloff som var filmens riktiga stjärna. Den åldrade skräckikonen, i rollen som en vresig ockultismforskare, lyckades med konststycket att vara såväl komiskt bitter som genuint hotfull. The Curse of the Crimson Altar gör ett riktigt bra jobb med att strö ut villospår för publiken att följa, men får dessvärre sägas göra ett rent bedrövligt jobb med att knyta ihop säcken mot slutet. Detta är så klart inte ovanligt med just skräckfilmer från 60-talet, men man kunde likväl inte undgå att känna sig något snuvad på konfekten när mysteriets lösning väl presenterades. Vernon Sewells kultrulle är kanske inte vidare skrämmande, men det går verkligen inte att förneka att den är extremt underhållande än idag. Om inte annat för de hiskeliga 60-talskläderna.

Efter en kort paus där många i publiken såg till att fylla på sitt drinkförråd började så kvällens egentliga höjdpunkt: The Dunwich Horror. Med betydligt starkare kopplingar till Lovecrafts originaltext skulle den amerikanska, tungt 70-talspräglade skräckpärlan dessutom visa sig vara en bättre film överlag. Medan man tagit sig en del kreativa friheter med källmaterialet för att bättre anpassa berättelsen till modern tid så var ändå berättelsen om Wilbur Whateley och hans allt annat än mänskliga bror helt klart igenkännbar, och Dean Stockwell och den alltid lika charmiga Sandra Dee dunwichgjorde båda väldigt starka huvudrollsprestationer. Det kanske mest intressanta med produktionen är ändå den något liberala tolkningen av de äldre gudarna, och det stora fokus på fåglar som filmen vävt in sin symbolik. Bokstavstrogna Lovecraftfans göre sig ej besvär, men det går ändå inte att förneka att det är en minst sagt intressant tolkning av författarens uppdrömda värld.

Vad festivalgeneral Anders Lundgren använt för förbjudna riter för att frammana den sällsynta 19mm-utgåva som visades under kvällen låter jag bli att spekulera i, men projektorns idoga smattrande gjorde att stämningen steg ytterligare i den lilla salongen. Det skulle dessvärre visa sig finnas en del problem med filmrullen. Utgåvan hade aldrig tidigare visats i Sverige, och verkade inte vara helt sugen på att ändra på det, då man under filmens andra hälft var tvungen att byta till en DVD för att undvika fler missöden med maskinen. Den lilla paus som uppstod på grund av detta verkade dock inte störa publiken något vidare, då alla var spända på att se filmens klimax. Inte så konstigt, men tanke på den höga kvalité filmen höll trots sin relativt magra budget. Det första man slogs av var, just som Anders Lundgren tidigare under kvällen påtalat, det otroliga ledmotiv som Les Baxter komponerat. Vemodigt och kraftfullt satte det genast ton för filmen, som trots att den hade sin beskärda del av porrmustascher och hippiefyllda drömsekvenser lyckades vara riktigt tryckande och kuslig.

Efter nästan fyra timmar av fantastisk film, goda drycker och gott umgänge var det en minst sagt nöjd skara besökare som lämnade Bio Rios fjärde salong för att påbörja sin vandring hemåt i regnet. Det är med arrangemang som detta som Anders Lundgren verkligen visar att Lovecraftfestivalen behövs här i Sverige, som en samlingspunkt för likasinnade.

Festivalen fortsätter under helgen med något mer nischade och unika arrangemang, och FromBeyond hoppas att många av våra läsare tar chansen att besöka några av eventen.

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*