Mördaren – En helt vanlig person
Thriller, Sverige, 1967
Regi: Arne Mattsson
Manus: Arne Mattsson, Maj Sjöwall, Per Wahlöö
Distributör: Klubb Super 8
Medverkande: Allan Edwall, Lars Ekborg, Heinz Hopf mfl.
Längd: 97 minuter
Finns på svensk dvd
— — —
Vårt svenska filmarv stavas till mångt och mycket Ingmar Bergman. Mannen har lämnat en diger filmografi bakom sig, där flera av hans filmer har hyllats, och fortfarande hyllas, världen över. Någon som inte lämnat ett riktigt lika stort avtryck, åtminstone inte hos den större delen av filmpubliken, är Arne Mattsson. Det han istället för Bergmans ångestfyllda draman var mer eller mindre exploitationfilm i olika utföranden, vilket såklart är ytterst intressant, men frågan är om det faktiskt funkar, eller istället faller platt?
I Mördaren – En helt vanlig person (1967) utspelas handlingen på ett tåg. På detta tåg finns allehanda skumma typer som alla har lite karaktäristiska drag, eller störningar om man så vill. Samtidigt är det någon på tåget, en svartklädd figur, som slänger av folk från tåget i full fart, vilket givetvis leder till deras död. Vem som kan vara mördaren är dock inte en lätt fråga, då samtliga passagerare besitter egenskaper som lätt skulle kunna finnas hos en mördande galning. Mysteriet tätnar ju mer passagerare som kastas av, och intensiteten vrids upp när de tvingas stanna vid en liten tågstation för att försöka luska ut vad som egentligen pågår.
Under tiden jag såg Mördaren återkom en tanke till mig flera gånger; hur i hela världen ska jag kunna få ner vad jag tyckte om den här filmen i ord? Det är en minst sagt virrig filmupplevelse som är ytterst svår att beskriva. Är det bra då? Nej, tyvärr inte värst. Titeln och rollistan utlovar betydligt mer än vad den sen lyckas hålla, och man lämnas i slutändan inte med mycket mer än en besynnerlig film som är minst sagt hal att få grepp om. Någon regelrätt thriller eller ett lättsmält mordmysterium är det knappast tal om här, och jag förstår inte alls vad man viljat uppnå med den här filmen, för slutresultatet är verkligen något av det mest underliga jag sett hos svensk film.
Att paret Sjöwall/Wahlöö, delvis ansvariga för svensk filmhistorias största filmserie med Beck-filmerna, har skrivit manus hjälper ytterst föga. Det finns ingen riktigt berättelse här att få grepp om, saker och ting verkar hända på måfå utan att ha någon riktig betydelse för det mordmysterium som bör ligga till grund för filmen. Detta gör också att jag flertalet gånger tappar fokus och även intresse för vad som händer, vilket knappast gör att det blir någon bättre filmupplevelse. Det finns en del stunder som är värda att komma ihåg, där det främst handlar om hur underligt karaktärerna beter sig och de besynnerliga repliker de hasplar ur sig. Själva mordhistorien ges tyvärr för lite plats, men när den väl ges fokus funkar det faktiskt rätt bra, där främst twisten i historien lyser som filmens starkaste ögonblick. Tyvärr varar detta bara ett fåtal sekunder.
Mördaren är en film som jag inte blir riktigt klok på. Det är förvisso ett stycke svensk skräpfilm, som ju är en intressant faktor, men tyvärr är det inte heller bra. Det blir för virrigt och för svårt att få grepp om, man tappar helt enkelt intresset för vad som händer och slutar emellanåt nästan att bry sig om filmen. Frågan är ens om man försökte göra något bra av den här soppan, eller om det bara hafsades ihop i syfte att tjäna lite snabba stålar. Hade man tagit tillvara mer på det som funkar i filmen hade det säkert kunnat bli betydligt bättre, men nu blir det istället något som enbart funkar för de som är riktigt inbitna exploitationfantaster, där det blir ett på sin höjd intressant exempel på hur detta kan se ut i svensk film. Det är tyvärr även bara där som filmen egentligen funkar, som något slags kuriosa över en lite udda del av vårt lands filmhistoria. En film som helt enkelt är för virrig för sitt eget bästa, kort och gott.
Betyg: 3 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör