Årets upplaga av Monsters of Film inleddes redan på torsdagen med den delvis animerade sci-firullen The Congress, där bland andra Robin Wright, Jon Hamm och Harvey Keitel medverkar. Av arbetsskäl kunde vi inte gå på invigningen, och därför blev fredagen den första dagen som vi besökte festivalen. Det hela inleddes klockan 16 med den italienska neogiallon Tulpa (2012), regisserad av Federico Zampaglione. Filmen handlar om karriärkvinnan Lisa, som efter jobbtimmarna beger sig till en något obskyr nattklubb där fokus ligger på att låta kroppen få fysisk njutning. När hon sedan upptäcker att hennes sexpartners blivit mördade, inser hon att hon befinner sig i en livshotande situation, där det gäller att hitta mördaren innan hen hittar Lisa. Det man först och främst måste berömma Tulpa för är att den inte gör samma sak som exempelvis Amer (2010), det vill säga lägger fokus enbart på yta och inget annat. Tulpa har åtminstone en intrig att berätta, samtidigt som den siktar på att ge det hela en snygg inramning. Det märks att man lagt ner tid på den visuella delen av filmen, som i stunder imponerar riktigt med sina färgdränkta bilder som ekar av gångna tider.
Tyvärr lider Tulpa på sina ställen av ett stundtals bristfälligt manus som främst handlar om ett gäng halvdana repliker i den något haltande dialogen, samt det något hastiga slutet där mördaren levereras på ett tveksamt sätt. I och för sig är detta inget nytt i en giallo, det är inte första gången man ser ett bristfälligt motiv ligga bakom mördarens dåd, men här kändes det nästan forcerat, som att filmen var tvungen att presentera oss för en mördare. Eftersom att filmen är inspelad i Italien med en italiensk skådespelare i huvudrollen, känns det något märkligt att karaktärerna i filmen inte brukar sig av sitt modersmål hela tiden, eller att man för den delen valt att låta hela filmen talas på engelska. Nu blir det istället en krock när det blandas och det är svårt att riktigt se varför man valt att göra på det sättet. Personligen har jag inga problem alls med skådisar som med något knackig engelska levererar repliker med stark brytning, isåfall hade man väl övergett italiensk genrefilm för länge sedan, men sättet man valt att låta viss dialog vara på engelska och viss på italienska är ett smått förvirrande val. Det jag bär med mig efter Tulpa, och som är dess tveklöst starkaste sida, är den koppling den gör mellan sex och våld. Här får lusten i oss representeras av en slags inre demon, som bär namnet som gett filmen sin titel. Hade man spelat mer på detta och gjort ett par klokare manusbeslut tror jag Tulpa hade kunnat bli något mer minnesvärt. Nu blir det en snygg och intressant giallo för modern tid, där bristerna tyvärr överväger det positiva.
Betyg: 4 av 10
Nästa film på programmet för oss på FromBeyond att se var Dark Touch (2013). Med den stundande nyversionen av Carrie lär vi se mer filmer kring ungdomar (gissningsvis främst kvinnor) med telepatiska krafter och vilka katastrofala efterdyningar detta kan få. Även om det inte är något nytt koncept och vi har sett det förut, uppenbarligen i bland annat Carrie från 1976, är det en berättelse man fortfarande kan göra något eget av. Värt att tillägga är också att det var en liten extra krydda till förväntningarna att Dark Touch till en till synes rätt stor del har svenskar inblandade, bland annat visuella effekter och ljud. Sverige är inte direkt svältfött på bra genrefilm gjorda av oss själva, så att få se en film som denna på bio gör det hela än mer intressant. Dark Touch handlar om den unga Niamh, vars familj dör när objekt i hennes hus börjar attackera dess inneboende. Niamh tas hand om av vänner till hennes föräldrar som försöker få henne att anpassa sig till ett normalt liv igen, något som visar sig bli mycket svårt. Det kommer fram att Niamh besitter krafter som är få förunnade, krafter som kan leda till dödliga konsekvenser.
Vad Dark Touch först och främst gör rätt är att den inte faller tillbaka på att vara en simpel Carrie-klon. Istället gör den något eget av premissen och ger Niamhs krafter en bakgrund som känns befogat i sammanhanget. Utan att avslöja allt för mycket så är det något hemskt som föder något hemskt inom den unga flickan. Regissören Marina de Van försöker inte heller skriva oss tittare tittare på näsan och överförklara allt, vilket jag uppskattar. Det är istället ett ytterst kompetent hantverk vi får skåda, som tillitar sig till sin egen story och som även erbjuder en överraskande stundtals underlig atmosfär. Vad jag däremot är kluven inför är vad jag ska tycka om Missy Keatings, som spelar Niamh, rollprestation. Det är återkommande gapskrik eller återhållsam tystnad som styr hennes beteende i stora delar av Dark Touch, vilket efter en stund blir något svårsmält. Det går emot den annars relativt snyggt strukna ytan som filmen har och blir en avvikande faktor för att filmen riktigt ska nå upp till högre nivåer. Därmed inte sagt att hon är en dålig skådespelare, det kan lika väl vara den rollen hon blivit tilldelad, som heller inte är det enklaste i världen att ta sig an.
Betyg: 6 av 10
Ända sedan Stephen King skapade karaktären Pennywise i klassikern It, som även skrämt tusentals i sin filmversion, har clowner varit ett återkommande inslag i skräckfilm. Nog för att King inte var först, men man får ändå uppfattningen att den riktiga boomen för de sminkade, ofta rödnäsade, figurerna kom efter It. Som barn fick jag själv uppleva clownen Manne när han uppträdde på en liten skruttig scen i min hemby Degerfors, vilket jag dock inte har särskilt mörka minnen av, även om det kanske känns lite märkligt att han erbjöd banan till barnen i publiken när man tänker på det. Clowner är alltså vad som står i fokus för filmen som fick avsluta fredagen, den irländska skräckkomedin Stitches (2012). Filmens titel kommer från namnet som dess clownantagonist har, och inleds med att clownen Stitches besöker ett barnkalas för att försöka underhålla. Oturligt nog, för honom, är det inte ett gäng gulliga och lätthanterade barn han kommer till, och att underhålla dem blir inte det enklaste. Ett av barnen bestämmer sig för att spela Stitches ett spratt, något som går ohyggligt fel när Stitches dör på ett makabert sätt. Sex år senare är pojken vars kalas olyckan skedde på fortfarande traumatiserad. När hans mor åker iväg på en affärsresa bestämmer hans kompisar att de ska ha en fest, dit i princip alla blir inbjudna. Någon som inte blir inbjuden är en viss clown som återvänt från de döda för att utkräva sin hämnd på de snorungar som orsakade hans död för sex år sedan.
Storymässigt hade Stitches enkelt kunnat göras om till en film med betydligt seriösare ton och till och med blivit en mörk historia där vi som tittare återigen når insikt om att clowner är bland det otäckaste som finns. Nu gör man det istället enkelt för sig och siktar lågt. Komedimässigt är filmen inget att hänga i julgranen. Skämten är infantila och anspelar på saker vi sett i filmer som Scary Movie, vilket talar om den nivå det är på försöken att få publiken att skratta. Vilket är synd, för jag ser potential i filmen i övrigt, saker som hade kunnat lyftas fram mer och gjort en, i mina ögon, bättre film. De två huvudkaraktärerna är sympatiska ungdomar som man ser som mer än bara slaktmaterial för filmens mördare och hade lika väl kunnat fungera i en allvarligare skräckfilm. Filmen har även lyckats på våldsfronten där man åtminstone lagt ner tid på mordscenerna, även om dessa utmynnar i ofta väldigt fåniga poänger. Jag hade uppskattat om man försökt göra clownen Stitches till en i alla fall inledningsvis omtyckbar karaktär. Nu är han ett svin från början till slut istället, och när han dör ser jag ingen direkt poäng med att han ska komma tillbaka från graven för att hämnas. Filmen verkar dock gått hem bland övriga besökare i biomörkret, då det hördes en hel del skratt bland raderna.
Betyg: 3,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör