Moebius
Drama, Sydkorea, 2013
Distributör: Njutafilms
Regi: Kim Ki-duk
Medverkande: Jo Jae-hyeon, Lee Eun-woo, Seo Young-ju m.fl.
— — —
En hemmafru (Lee Eun-woo) får reda på att maken (Jo Jae-hyeon) är otrogen och blir galen av svartsjuka. De våldsamma konfrontationerna som följer observeras av den tonåriga sonen (Seo Young-ju). Frun ämnar sätta stopp för makens affär en gång för alla och attackerar honom med en kniv. När mannen lyckas avvärja hennes attack går modern istället in i sonens rum …
Kim Ki-duk är en uppskattad regissör i västvärlden och har många gånger blivit inbjuden till de allra tjusigaste filmfestivalerna. Värre ställt är det dock på hemmaplan. Där har den kontroversielle auteuren sällan varit särskilt populär. Kanske har det att göra med hans vredgade skildring av Sydkoreas samhälle och traditioner; Ki-duk beväpnar allt som oftast sina alster med en svidande samhällskritik och sättet han levererar den på kan beskrivas som minst sagt smärtsamt.
I Moebius vänder Ki-duk blicken mot den hederliga kärnfamiljen och hur bristen på kommunikation kan leda till katastrofala följder. Filmen saknar helt dialog men har ändock enormt mycket att säga. I den bistra tystnaden vilar ett hav av tankar och känslor. Det är en imponerande bedrift som kräver mycket av samtliga inblandade.
Om Sigmund Freud fortfarande levt hade han troligtvis älskat att sätta tänderna i Ki-duks skapelse. Det förekommande temat av kastrationsångest, avmaskulinisering och kvinnlig monstrositet skulle få vilken psykoanalytiker som helst att gå upp i brygga av förtjusning. Ki-duk avhandlar många obekväma frågor om manlighet och sexualdrift, äktenskap och svek. Svaren som erbjuds är brutala och tragiska, men till viss del ack så sanningsenliga.
I regissörens vanliga anda är det hela skitigt berättat. Den ena scenen starkare än den andra avlöser varandra. För åskådaren är det en bitvis plågsam upplevelse som känns i hela kroppen. Momenten där familjens son försöker uppleva sexuell njutning genom att göra sig själv illa är så fruktansvärt obehagliga att man börjar skruva på sig. Särskilt grafiska är de scenerna egentligen inte, men sättet de skildras på lämnar ett stort avtryck.
En redig eloge ska skådespelarna ha som med bravur klarar av att berätta en hel historia bara med hjälp av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Lee Eun-woos dubbelroll som bedragen hustru respektive utsatt älskarinna är särskilt minnesvärd, men också Jo Jae-hyeon och Seo Young-ju briljerar i rollerna som far och son.
Kim Ki-duks filmer bär på en ohygglig vrede och hans produktioner innehåller sällan någon värme. Som berättare är han kall och elak. Han varken kompromissar eller stryker publiken medhårs, en ståndfast inställning värd att beundra. Att tackla hans skapelser är därför inte särskilt lätt. Man måste liksom befinna sig i rätt sinnesstämning för att ta sig an dem; det här är inget man bara slår på i förbifarten.
Moebius är en skickligt hopsnickrad och modig film som trycker på många ömma punkter. Fingertoppskänslan bakom och framför kameran är på topp. Helhetsintrycket är tajt och nervigt. Kim Ki-duk är inte för alla och somliga kommer säkerligen tycka att det här är för dystert och perverst. För redan inbitna fans är däremot regissörens tjugonde film rena rama julafton.
Betyg: 8 av 10
— — —
Sandra Wallin