Martial Law
Action, USA 1990
Regi: Steve Cohen
Medverkande: Cynthia Rothrock, David Carradine, Chad McQueen m.fl.
Längd: 89 min
Finns på import-DVD
Ganska ofta när jag sitter vid tv’n och hoppar mellan kanalerna på jakt efter något att slösa en stund på så börjar tankarna fara iväg. Till den där tiden då Kanal 5 var en guldgruva för mig som filmnörd. Det var actionstänkare, skräckrullar och sköna komedier om vartannat dygnet runt kändes det som, eller ja, det var ju eftermiddagsserierna man gick hem från skolan för att se också. Videoband efter videoband fylldes och kilo efter kilo gick jag upp på grund av alla micropopcorn jag satte i mig. Är ju inte annat än att man fäller en tår när man nu för tiden bara får massa reality-såpor och ointressanta rullar på kanalerna. Men då, som en skänk från ovan landar en DVD med en actionstänkare från 1990 i knät.
Los Angeles är en våldsam stad, och då behövs en stadig knytnäve eller två inom poliskåren. Sean Thompson (Chad McQueen) och Billie Blake (Cynthia Rothrock) är medlemmar av gruppen inom kåren kallad Martial Law, som använder sig av kampsport i sin brottsbekämpning. Istället för att skjuta först och fråga sedan drar de istället lite rundhus mot buset. När de börjar undersöka ett mystiskt mord där offret dödats med ett speciellt slag hamnar de på kollisionskurs med den mångfacetterade skurken Dalton Rhodes (David Carradine). Rhodes har i sitt gäng en medlem som är speciell för Thompson, nämligen dennes lillebror Michael (Andy McCutcheon) som hamnat snett i vardagen. Polisduon bestämmer sig för att bända lite på lagen med hjälp av sina sparkar och snytingar när fallet helt plötsligt blir extra personligt.
Martial Law, vad ska jag säga egentligen? Den innehåller så mycket saker jag gillar och som många andra himlar med ögonen åt så jag vet inte var jag ska börja. Det känns som att filmen kan ha visats på kanal 5 någon gång runt 92-93 en torsdagsnatt i november eller liknande. Sömndrucken satt jag säkert och kollade med ett brett flin över hela ansiktet, och samma sak gäller idag. Det är en ostig action med en ganska tunn story, och det är riktigt underhållande. Martial Law är inte mer eller mindre än vad den utger sig för att vara, det är en actionfilm. Punkt. Den är gjord precis i gränslandet mellan 80 och 90-talet, så den undviker alla fällor som filmer gick i under 90-talet. Det är tydligt vilka som är ”the good guys” och vilka busarna är, det är aldrig långt från att ta till nävar och fötter i en situation som säkerligen skulle kunna ha löst sig på annat sätt och saxofonen i soundtracket är glödhet.
Nostalginivån för mig slår i taket ett par gånger. Är det en bra film då? Nej, såklart är det inte vad folk skulle säga är en bra film. Skådespeleriet är ganska haltande, även om David Carradine är skön som vanligt och storyn är väldigt tunn. Men, är det en bra film? Ja, självklart! För oss som gillar 1 timme och 30 minuter action utan att behöva gnugga geniknölarna av en svår story eller räcka oss efter servetterna för att torka tårarna på grund av något sorgligt och sentimentalt är det lilla julafton. Filmer som dessa är vad som födde min livslånga kärlek för ”B-filmer”, och får mig att resa tillbaka i tiden till när jag lånade massa filmer av en granne vi hade då.
Cynthia Rothrock var ständigt återkommande under en period när mitt filmgäng kollade på film, och det är kul att se en hård kvinna i en annars väldigt mansdominerad genre. Hon gör inte bort sig även om hon, precis som många andra inom actiongebitet, inte är den mest övertygande skådisen, men vad gör det om filmen är underhållande och man gillar att vara med på resan? Ingenting. David Carradine är som han alltid är, lugn och benhård. Aldrig sett någon så nonchalant stå och svinga en stav för att i nästa sekund slå in någons skalle med den samme. Resten av ensemblen är ganska träig, men återigen gör det ingenting för helheten av filmen gör att man ursäktar saker som skulle skava om filmen varit av en annan karaktär. Den tar sig själv på allvar, men är i första hand menad att vara underhållande så det blir inte lyteskomik som det gärna blir om en film försöker ta sig själv på för stort allvar och faller med ansiktet före rakt ner i osten.
Martial Law är en kul karaterulle, och jag tror inte regissören eller manusförfattaren tänkte att den skulle ge tittaren uppslag till långa diskussioner om livets vara och icke vara. Snarare såg de nog framför sig att det sitter ett gäng, dricker läsk, jublar och kastar popcorn och någon kanske ritar ett litet hjärta med Cynthia i tanken. Jag trivs när jag ser Martial Law. Det är underhållande, fräcka actionscener och känns hemvant i all sin pajighet. Den är inget mästerverk, men nivån av underhållning är hög och jag rekommenderar den till alla som uppskattar en rejäl 90-tals spinkick mitt i plåten.
Betyg: 7 av 10.
Mikael Hammarberg