Lone Wolf McQuade (1983)

Lone Wolf McQuade
Action, Usa, 1983
Regi: Steve Carver
Distributör: Studio S
Medverkande: Chuck Norris, David Carradine, Robert Beltran m.fl.
Längd: 103 minuter
Finns på svensk DVD från 2011-03-02

— — —

Över 120 00 svenskar besökte 1983 sina lokala biografer för att se Chuck Norris i actionfilmen Lone Wolf McQuade. Trots denna höga siffra har filmen konstigt nog aldrig fått något ordenligt svenskt dvd-släpp. Inte förrän nu i mars 2011 vill säga.

En gång i tiden var Chuck Norris en riktigt lyckad actionhjälte. Tack vara sin kampsportsbakgrund fick han en roll i Bruce Lee-filmen Way of the Dragon (1972) vilket blev inledningen till en lång karriär som amerikansk actionstjärna. Idag så är Chuck Norris mest ett skämt. Han har öppet gett uttryck för konstiga högerradikala idéer och folk springer runt med hans skäggiga nuna på ironiska t-shirts. Conan O`Brien har dessutom gjort tradition av att driva med honom genom att lyfta ut extra fåniga citat från Norris långkörarserie Walker, Texas Ranger (1993 -2001). Med all rätt faktiskt. Både i och utanför kameralisen har Chuck Norris sedan 90-talen mest varit en plågsam uppenbarelse och man kan idag utan problem likställa honom med fåntratten Steven Seagal. Men på 1980-talet var Norris ”Chucken” med hela svenska folket. En stor anledning var just filmen Lone Wolf McQuade.

En rejält kroppsbehårad Chuck Norris spelar J.J. McQuade, en tystlåten Texas Ranger som inte är rädd för att låta hårdhandskarna tala. Han sätter fast banditer på löpande band, dricker öl till frukost, och hans bästa vän är en tam varg. Trots att McQuades polisiära effektivitet gett honom en legendstatus så är han varje polischefs mardröm. När hans dotter blir vittne till hur en armékonvoj kapas blir det dock lite stökigare än vanligt. Med sin (naturligtvis) påtvingade nya partner Kayo (Robert Beltran) får den gamle ensamvargen McQuade snabbt upp kornet på kaparna. De visar sig vara en mordisk vapenhandlarliga, ledd av en kamsportsexpert vid namn Wilkes (David Carradine). Ligan planerar nu också att smuggla stora mängder vapen till diverse usla terrorister. Det här kan naturligtvis inte McQuade tolerera. När Wilkes dessutom skadar hans dotter och skjuter hans tama varg rinner McQuades bägare över med råge.

Tonen av Spagettiwestern är dominant genom hela Lone Wolf McQuade. En stor anledning är filmens musik och kameraarbete. Italienaren Franceso De Masi har komponerat ett minst sagt Ennio Morricone-doftande ”vissel-soundtrack” till filmen och de svepande kamerarörelserna, i kontrast mot närbilder i motljus, känns starkt igen från Sergio Leones Dollar-trilogi. Även filmens grundidé, med en ensam tystlåten oövervinnerlig sheriff, för naturligtvis tankarna till otaliga Westernfilmer. Men förväntar man sig en avslutande regelrätt revolverduell så lär man bli besviken. Filmens crescendo blir istället en kampsportsfight mellan Norris och den nu bortgångne ”Kung Fu-legenden” David Carradine (1936-2009). En fotsulsuppgörelse som förvisso står rejält i skuggan av Norris och Bruce Lees möte i Way of the Dragon men som ändå är en fröjd att se.   

Man ska naturligtvis inte hylla denna klichéfyllda machoröra som något filmhistoriskt mästerverk, eller egentligen inte ens som en speciellt bra film. Men den har faktiskt sin charm. Det märks att regissören Steve Carver har gjort sitt bästa för att skapa en så hård actionfilm som möjligt. Han har också försökt tänka ut en så pass smart formel som möjligt till sin skapelse. Carver har tagit ett rejält avstamp i spagettiwestern och blandar sedan in hård snutfilm á la Dirty Harry. Han kryddar det hela med en rejäl näve Kung Fu/Karate-film och där finns plötsligt Lone Wolf McQuade. Att tänka på detta sätt påminner faktiskt en smula om hur exempelvis Quentin Tarantino och Robert Rodriguez gör sina filmer idag. Även om Steve Carver kanske inte har dessa herrars talang, eller ens en bråkdel av deras budget, så rör det sig ändå om samma medvetna flört med tidigare kommersiellt fungerande actionfilmer. Men kanske handlade det också bara om rent plagiat från Carvers sida. Gränsen mellan att sno och att hylla är ju ganska hårfin inom filmmediet.

Visst blev resultatet ganska fånigt och på sina ställen är överspelet rent ut sagt skrattretande. Ändå tycker jag Lone Wolf McQuades är ganska charmig och underhållande. Även om det aldrig blir speciellt blodigt så sparkas och skjuts det hejvilt från början till slut. Filmen blev också en stor succé när den kom 1983 och kom att spela in många gånger sin egen budget. Lite ironiskt är det kanske att filmen 10 år senare blev förgrunden till just Walker,Texas Ranger, en serie som kom att sudda ut all tuffhet hos ”Chucken” och förvandla honom till ett fånigt t-shirtmotiv.        

Betyg: 6,5 av 10

——–

Kristoffer Pettersson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*