Livid
Originaltitel: Livide
Spökskräck, Frankrike, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Alexandre Bustillo, Julien Maury
Medverkande: Chloé Coulloud, Félix Moati, Marie-Claude Pietragalla m.fl.
Längd: 88 minuter
Finns på svensk DVD och Blu-ray från 2012-12-05
— — —
Någon gång under 2000-talet gick det nog plötsligt upp för de flesta att fransmännen måste ha fullkomligt tappat förståndet. Alexandre Aja tog oss tillbaka till något som snarare påminde om 80-talets blodutgjutelser än det torra 90-talet med sin elaka debut High Tension. 
Med den banade han vägen för en ny våg av fransk skräckfilm med titlar som Martyrs och Frontier(s) som fick den amerikanska skräckfilmens Saw-kopior att blekna. Men om man måste välja bland de titlar som sett dagens ljus sedan dess har Inside nog väckt mest uppmärksamhet. Regissörparet Alexandre Bustillo och Julien Maury chockerade skräckfans världen över med filmen om en gravid kvinna vars hemfrid störs av en person som vill åt hennes ofödda barn.
Med denna fakta i ryggen skulle man nog lätt kunna förvänta sig vad Bustillo och Maurys kommande film skulle röra sig inom för territorium. I och med Inside hade man trots allt bjudit på en film som fick även de mest härdade skräckfansen att vrida sig obekvämt i filmfåtöljen, men förvånansvärt nog tar Livid i stort sett avstånd från det fysiska våldet vi nu vant oss med från Frankrike och fokuserar mer på att bygga upp en drömsk spökhistoria. En sagoliknande berättelse tar vid då den unge Lucie ger sig ut på sin första dags fältträning som hemhjälp. I ett stort isolerat hus på landet får hon möta Jessel, en patient som ligger insomnad i koma sedan många år tillbaka och nu tycks befinna sig i ett stadie närmre döden än liv.
Ett rykte går om att Jessel, som trots sitt komatösa tillstånd bor helt ensam, gömmer en dyrbar skatt någonstans i huset. Efter att Lucies pojkvän William och hans bror får nys om detta bestämmer de sig för att tillsammans under natten bryta sig in i huset, delvis för spänningens skull men främst för att tanken om rikedom inom räckhåll var för stark att vifta bort som en skröna. För vad skulle egentligen vara det värsta som kunde hända med tanke på bostadens nuvarande ägare?
Som ni förstår bjuder Livid inte riktigt på ett unikt koncept, men med hjälp av regiparets talangfulla fokus på stil och känsla lyckas de snabbt fånga mitt intresse. Med den gotiska atmosfären som fond gör det inte så mycket att logik får sitta i baksätet och att man känner igen idéerna från otaliga spökhistorier man tagit del av genom åren. Det visuella uttrycket är här såpass slående att man till en början inte kan göra något annat än hänföras över de dystra men vackra miljöer som man tagit fram som bakgrund för berättelsen. Särskilt (o)inbjudande är Jessels hem vilket från utsidan är ett stort hus med tinnar och torn som, omringat med skog, gömmer sig på den franska landsbygden.
Lika fascinerande är insidan av huset vars rum har stått orörda i otaliga år, något som görs tydligt av de tunga lager spindelväv och damm. Tyvärr är det dock även här i huset som svagheterna med Livid börjar visa sig. Trots att Bustillo och Maury uppenbarligen har studerat sina skräckförebilder med lupp och ger oss en fascinerande visuell resa, faller det mesta på när när de på allvar börjar fördjupa handlingen. En rätt vissen bakgrundshistoria pusslas ihop och tempot haltar såpass illa mot den sista akten att jag knappt vet vad jag ska tycka längre.
Alexandre Bustillo och Julien Maury kan sin skräckfilmshistoria, det råder det ingen tvekan om. Både Argento och Halloween III vinkas det exempelvis ivrigt mot, och hojta till om ni blev lika fulla i skratt som jag över referensen till An American Werewolf in London. Det gör mig därav desto mer besviken att dessa två eldsjälar till slut ändå inte lyckas med att undvika generiska skräckklichéer. Trots att jag till en början gläds åt den långsamt tilltagande berättelsen gör avsaknaden av ett intressant narrativ att Livid slutligen lämnar mig med minst lika många negativa som positiva intryck. Dock måste jag säga att det ändå är rätt uppfriskande att få se en ny fransk skräckfilm som inte just är en orgie i kroppsvätskor och baljor med blod.
Betyg; 5,5 av 10
— — —
Rickard Blixt; Frombeyond-redaktör