Lisa and the Devil, alternativ klippning; House of Exorcism, italiensk titel; Lisa e il diavolo
Skräck, Italien, 1974
Regi: Mario Bava, alternativ klippning delvis Lamberto Bava
Manus: Mario Bava, Roberto Natale Romano Migliorini
Distributör: Arrow Films (Arrow Films utgåva innehåller Lisa and the Devil både på Blu-ray och DVD samt House of Exorcism på DVD)
Skådespelare: Elke Sommer, Telly Savalas, Sylva Koscina, Eduardo Fajardo, Gabriele Tinti, Alida Valli, Alessio Orano, alternativ klippning; Robert Alda, Carmen Silva
Arrow Films utgåva innehåller Lisa and the Devil både på Blu-ray och DVD samt House of Exorcism på DVD.
Release på DVD och Blu-ray från Arrow films 2013-02-08
— — —
Regissören Maria Bava hade slitit hårt i många år. Men trots utländskt erkännande hade de stora succéerna på hemmaplan dessvärre lyst med sin frånvaro. 12 år efter genombrottet med den Hammer-doftande Black Sunday (1960) så tog karriären dock ny fart med den framgångsrika Baron Blood/Gli orrori del castello di Norimberga (1962). Filmens producent, Italio-amerikanen Alfredo Leone, vill nu ha mer av samma mynt och erbjöd därför Mario Bava finansiering till valfritt filmprojekt. Bava tackade ja och tillsammans med manusförfattarna Roberto Natale och Romano Migliorini skred han till verket med en idé som länge sägs ha grott i hans huvud. Resultat är idag känt som Lisa and the Devil/Lisa e il diavolo (1974).
Elke Sommer, som även var med i Baron Blood, spelar i Lisa and the Devil en ung tjej på semestrar i Spanien. Hon kliver av sin turistbuss i en liten stad och stannar till för att begrunda en gammal väggmålning förställande djävulen. Kort efter detta förvirrar hon bort sig bland alla stentrappor och identiska gamla byggnader. För att be om hjälp promenerar hon in i en butik, ser ut att vara någon form av dockmakeri. Där får hon syn på en kund (Telly Savalas) som påminner starkt om djävulen på väggmålningen. Hon virrar sedan vidare och blir bland annat konfronterad av en mustaschprydd vädjande man (Espartaco Santoni) som tycks känna henne. Hon knuffar till den mystiska mannen som råkar trilla ner för en trappa. Kort efter detta springer hon åter på den djävulslika mannen som nu bär på en docka, föreställande den mustaschprydde mannen, nej vänta! Dockan förvandlas plötsligt till den mustaschprydde mannen. Lisa får lite senare skjuts med ett rikt par (Sylva Koscina och Eduardo Fajardo) och deras chaufför (Gabriele Tinti). Parets bil bryter dock snart ihop utanför en gammal herrgård. Meden den händige chauffören ger sig på att laga bilen bjuds Lisa och hennes nya vänner in av de som bor på herrgården. Det visar sig var en blind gammal baronessa (Alida Valli) och hennes underligt trånande son (Alessio Orano). Och se där – mannen från väggmålningen/dockmakeriet är deras butler – det är nu det börjar bli riktigt flummigt…
En ung kvinna som hamnar på ett mystiskt slott (eller i detta fall en herrgård) är naturligtvis precis den typ av upplägg som man kan vänta sig av den starkt Hammer-inspirerade Mario Bava. Men där slutar också allt som kan kallas för klassisk narration utifrån genre- och logikkonventioner. I Lisa and the Devil infinner det sig snabbt en surrealistisk ton som med sin långt dragna drömlogik som hela tiden ställer till spratt för filmens åskådare. Både besökare samt herrgårdens ägare dras allt längre in i ett hopkok av illusioner, mord och romantisk åtrå som verkar bottna i något som hänt på herrgården för länge sedan. Allt verkar centreras kring mannen med mustaschen och en kvinna som på pricken ska ha liknat Lisa. Telly Savalas smilande butler finns hela tiden smilande i bakgrunden och naturligas är han Hin Håle personifierad. För att betona hans falskhet så tjuvröker han exempelvis för husets värdinna, men när någon kommer på honom stoppar kan snabbt in en klubba i munnen för att kamouflera sin svekfulla gärning. Samtliga på herrgården är naturligtvis fången i denna lögnernas konungs mardrömslimbo.
Lisa (Elke Sommers) Satan (Telly Savalas) och den blinda baronessan (Alida Valli)
Även om en huvudgärningsman finns så kan man inte säga att någon ”direkt” mördare finns i Lisa and the Devil. Det är snarare så att filmens karaktärer på olika sätt hetsas (av djävulsbutlern) mot varandra, ofta på grund av svartsjuka eller sexuell åtrå. Filmen har knappt något naket och filmens våld är inte speciellt överdrivet, men när det väl kommer är det brutalt och vid något enstaka tillfälle ganska utdraget. Det är heller egentligen ingen idé att försöka analysera vad, eller varför saker händer i filmen. Alla frågor och mystiska vändningar bör istället se som en del av filmens form. En form som inte bygger på klassiska händelserelationer utan som snarare en övergripande känsla av romantiskt surrealistiskt vemod och att nuet nästan helt med det förgångna. Jag har vid flera tillfällen och hört Lisa and the Devil omtalas som en ”romantic dark poem”, och det slår nog huvudet på spiken ganska bra.
När man idag diskuterar Maria Bavas filmarv så verkar de flesta vara överens om att han hade en välutvecklad känsla för foto och scenografi, något som även kommit inspirera kommande filmskapare både i och utanför Italien. Lisa and the Devil är heller inget undantag. Den är hela tiden visuellt smart och intressant, inte minst på grund av filmens medryckande gotiska herrgårdsmiljö. Till hjälp tog Bava denna gång den spanska kinematografen Cecilio Paniagua, en man som verkar kunna sin sak även om det blir lite väl mycket silikon-glättiga kamerafilter. Men denna något skavande smörighet är väl egentligen den enda som man kan se som en skönhetsfläck på filmens förövrigt snygga utseende. Films rollbesättning är dessutom mycket bra. Telly Savalas är utmärkt med sitt breda flin och sin slickepinne, en detalj som sedan blev Savals signum i tv-serien Kojak där han spelade huvudrollen. Men även resten av filmens rollbesättning fungerar bra, speciellt veteranskådisen Alida Valli (Suspiria), som har rejält med surkärringpondus som herrgårdens mystiska furstinna.
Betyg: 6,5 av 10
Historien om Lisa and the Devil slutar dock inte här. Som sagt är filmen inte helt lättsmält och trots positivt mottagande på diverse filmfestivaler hade Bavas egensinniga lilla mardrömsvision svårt att få någon distribution utanför Italien. Den var nog helt enkelt lite för skräckformstöpt för kallas Art House och för surrealistiskt stiliserad för att fungera som regelrätt skräck. Alfredo Leone tänkte dock inte förlora några pengar i första taget. För att rida på framgångarna med William Friedkins Exorcisten (1973) så satte Leone nu åter Bava i arbete i ett försök att stöpa om Lisa and the Devil till något som mer skulle likna Friedkins megasuccé. På så sätt skulle förhoppningsvis någon distributör plocka upp filmen och katastrofen var undviken. Så blev det också och resultatet fick namnet House of Exorcism.
Man kan ju tänkta att det varmed tungt hjärta Mario Bava satt igång att ”Exorcistifiera” Lisa and the Devil. Speciellt att filma extrascener innehållande massa naket och blasfemi sägs ha irriterat Bava rejält. Detta var naturligtvis inte direkt vad han hade haft i åtanke när han fick fria händer av Leone med ett eget filmprojekt, men det är ju trots allt pengarna som styr. Till slut blev det dock för mycket för Bava och han hoppade av hela spektaklet. House of Exorcism kom dock att stanna inom familjen då det var Marios egen son och regiassistent Lamberto Bava som åkte på att färdigställa projektet.
Om man då objektivt försöker se House of Exorcism som en egen film, hur klara den sig? Det ska med alla rätt sägas att betydligt sämre plagiat av Exorcisten har spelats, exempelvis Exorcist II: The Heretic (1977).
House of Exorcism inleds identiskt, men efter att Lisa besökt det mystiska dockmakeriet så kommer de nya scenerna in. Hon ramlar plötsligt ihop och börjar skaka på backen. En ambulans tillkallas och hon ruschas till ett sjukhus. Det är dock svårt att fastställa vad som egentligen är felet med Lisa, speciellt då hon börjar skrika elakheter med en röst som inte verkar tillhöra henne. En präst, Fader Michael spelad av Robert Alda, dyker snart upp för att reda i det hela. När Lisa börjat attackspy grönt, vika kroppen i konstiga positioner och flytta saker med tankens kraft, inser Prästen att Lisa nog är besatt av en elak demon och att det nu är befogat med lite hederlig katolsk exorcism.
Samtidigt som dessa nyinspelade scener spelas så klipps även delar av Bavas originalfilm in (förvisso något pimpad med mer naket). Originalfilmen används som historien bakom demonens ursprung, vilket skulle kunna vara väldigt förvirrande då Lisa faktiskt går omkring där också samtidigt som hon ligger fastspänd och uppenbart besatt. Men konstigt nog det fungerar detta upplägg faktiskt riktigt bra. Övergångarna mellan de nya scenerna och Bavas originalfilm flyter bra och eftersom de har så olika atmosfär och ton så råder det aldrig någon tvekan om vad det är som händer. Bavas originalfilm fungerar helt enkelt mycket bra som Lisas febriga undermedvetna och som bakgrund till varför just hon blivit besatt. De nya scenerna är också väldigt roliga i sitt höga tempo och sin något överdrivna ostighet med spyor och makabra demonutspel. Vid ett extra sleazig tillfälle förvandlas hon till och med till en naken kopia av Fader Michaels döda fru Anna (Carmen Silva) och försöker genom köttets lust locka den goda prästen i fördärvet.
Det här skulle nog inte Maria Bava gilla att höra, men House of Exorcism är faktiskt en jäkligt underhållande historia. Kanske är den till och med mer underhållande än Lisa and the Devil, även om den sistnämnda som helhet är en bättre film. Men en films underhållningsvärde är som bekant svårt att argumentera med och House of Exorcism är både betydligt lättare att ta sig an och svår att inte ryckas med av. Dessutom är Robert Alda klart sevärd som demonutdrivande präst och Elke Sommer får i denne tappning lite mer att bita i. Tro mig när jag säger att hon går stenhårt in för att göra galna demongrimaser, spotta gröna spyor samt häva ur sig obscena otäckheter. Det är helt enkelt svårt att inte gilla blasfemiska demoner, trots deras något begränsade ordförråd.
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Krstoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör