Kyrkoherden
Sexkomedi, Sverige, 1970
Distributör: Klubb Super 8
Regi: Torgny Wickman
Medverkande: Jarl Borssén, Margit Carlqvist, Magali Noel, Diana Kjaer mfl.
Längd: 91 min
Tillgänglighet: På bluray från 21/12 2020
Det är lätt att skämta om sex. Det är en mänsklig drift som lätt leder till komiska situationer som det med fördel, och nackdel, kan byggas film utifrån. Lägg där till att det är samhällsklasser som vi vanligtvis inte förknippar med sänghalmsaction, och det blir genast roligare. Eller blir det verkligen det?
Torgny Wickmans Kyrkoherden handlar om just en kyrkoherde som relativt ny på sitt jobb i en by till sin förskräckelse märker att han har en erektion som vägrar ge med sig. Detta är en följd av en gammal häxförbannelse lagd på byns kristna män, och den stackars kyrkoherden vet inte vad han ska ta sig till. Lyckligtvis är han omgärdad av pilska och driftiga kvinnor som mer än gärna försöker lösa bekymret åt honom.
Premissen är, som ni ser, milt uttryckt fånig. Och det är säkerligen syftet, det här ska vara en lustig bagatell för den som är sugen på både snusk och skämt, två varor som det frekvent bjuds på i filmen. Att bedöma snusket skulle stämpla mig som gubbsjuk, och jag vet heller inte hur det skulle gå till, men vi kan väl säga så att nakna kvinnor finns det gott om och är ganska uppenbarligen vad man sålde in filmen till en törstande biopublik med. Skämten då, hur står sig dem? Ja, det är ju där skon klämmer med den här filmen. Det är inte kul.
Den främsta anledningen är att tiden sprungit i från Kyrkoherden. Det är fullt möjligt att jag skrockat gott åt den här filmen om jag sett den när den kom, men när jag sitter här 2021 och möts av mossiga sexskämt är inte arbetsbördan på mina smilband särskilt stor. Gissningsvis hade man inga större ambitioner att bjuda på ett komiskt mästerverk heller, det var nog bara bröst som var fokus för både filmskapare och publik. Jag kan inte riktigt se vem som skulle vara filmens målgrupp idag, jag vet bara att jag inte tillhör den. Jag kan se det historiska värdet i att det här mastras och släpps högupplöst, som ett slags kuriöst inslag på filmmarknaden, men bortom det är det svårt att hitta argument varför man ska se Kyrkoherden.
Utan att låta för butter och såga ner filmen för mycket finns det inslag som ändå sätter sig. Cornelis Wreeswijk dyker upp med jämna mellanrum och lirar lite dängor som anspelar på filmens handling. Inslag som är både rätt knäppa och mysiga och som faktiskt tillför något unikt till en film som annars hade riskerat rinna av mitt minne totalt.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör