Krig! Barn!
Skräck, Sverige
Förlag: Eloso Förlag
Författare: Anders Fager
Antal sidor: 235
Betyg: 6 av 10
Många av oss som gladeligen slukar skräcklitteratur är överens
om att HP Lovecraft som idévärld och inspiration är svår att överträffa. Många av oss är samtidigt överens om att hans författande ibland lämnar en del att önska, även om det i hans fall inte handlar om språk och stil, utan snarare känsla. Det är således inte särskilt konstigt att författare, med vassare pennor än gamle Howard Phillips, tagit sig an hans mytologi och hans monster för att själva berätta fasansfulla historier om gudar från världar bortom vår.
En av dessa är svenska Anders Fager, som jag först mötte i Svenska kulter och sedan i Samlade svenska kulter, där hans Lovecraft-i-Sverige-värld fångade mig. Han följde upp denna novellsamling med Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak, som fortsatte att bygga på och ut denna värld, men med fokus på karaktären Cornelia Karlsson. Nånstans längs vägen tappade jag bort Fagers författarskap och blev inte förrän relativt nyligen medveten om att han ju också avslutat sin Cornelia Karlsson-trilogi, där berättelsen om ett Stockholm på väg mot en undergång knyts ihop.
Det man kan börja med att säga om Fager är att han är konsekvent och att han har hittat sin stil. Lägg de två tidigare nämnda böckerna bredvid denna, avslutande del, Krig! Barn!, och den mest läsovana skulle se att det är samma författare som står bakom alla tre böcker. Det är korthugget, med korta meningar som ger berättelsen ett stundtals hisnande tempo. Samtidigt blir det ibland mer åt Lovecraft-hållet i att försöka beskriva den där obeskrivbara galenskapen som drabbar de som vistas i de världar som berättelserna skildrar. Till skillnad från sin inspirationskälla fastnar inte Fager i de mängder av adjektiv som Lovecraft så gärna gör, men lyckas ändå fånga den känsla som är Lovecrafts styrka.
Samtidigt som detta blir något av Fagers signum gör det också boken något svårare att komma in i. Den är inte särskilt inbjudande i sin korthuggna, hamrande stil, och ibland blir det något för mycket av det goda för att man ska orka särskilt länge. Det blir helt enkelt lite utmattande, vilket förtar något. Till Fagers fördel har han god fantasi och lyckas ofta rädda detta med de hemskheter han bjuder in oss läsare till. Dock blir det aldrig riktigt på samma nivå som den första boken i trilogin, där jag snabbt drogs in och fastnade för vad som skedde. Nu med alla tre böcker lästa tätt inpå varandra inser jag att bok två och tre inte har nog mycket Cornelia i sig, eller åtminstone inte nog av den Cornela som man sympatiserar med och känner för. I b0k ett följer vi i princip bara henne och det är en bitvis rörande resa vi gör tillsammans med den trasiga, stackars tjej som möter saker bortom vår värld och lockas av dessa.
Eftersom att det är slutet av en trilogi måste vi ju också besvara frågan huruvida Fager lyckas knyta ihop det hela eller inte. Svaret blir både ja och nej. Det är en apokalyptisk stämning som vevas upp här och när Cornelia drar fram med sin här av galet lojala tonåringar kan man känna den Lovecraftianska undergången runt hörnet. Samtidigt går det lite för fort och det känns som Fager bitvis hastar fram till bokens slutscener. Tyvärr är ju detta vanligt i skräcklitteratur som bygger upp till något – slutet är sällan det bästa. Med det sagt är det ändå ett godkänt slut, men jag lämnas med känslan av att jag hade hoppats på mer.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör