Karate Kill (2016)

Karate Kill
Action/Thriller, Japan, 2016.
Distributör: Njutafilms
Regi: Kurando Mitsutake
Medverkande: Hayate, Mana Sakura, Katarina Leigh Waters mfl.
Längd: 86 minuter

Smaka på titeln, Karate Kill, och sedan lägger du som ett litet läskande bär på gräddtoppen till en väldigt lovande framsida. Det läskar till ordentligt i kroppen och det är med en ganska rejäl dos optimism jag lägger skivan på plats i spelaren. Musiken vid introduktionsrutan smeker min örongång och min sambo säger: ”Är det 80-tal på gång?” Jag vill så gärna att hon har rätt.

Den tystlåtne karatemästaren Kenji (Hayate) har fått veta att hans syster Mayumi (Mana Sakura) försvunnit i Los Angeles. Han får snart upp ett spår på att hon hamnat i händerna på en grupp personer som är extremt våldsamma och som spelar in snuff och gör annat obehagligt med folket de kidnappat. Han sätter efter gänget och får på vägen möta både vänner och fiender i jakten efter sin syster.

Låter det bra? Ja, för det är det alltså inte tyvärr. Baksidestexten på DVD’n utlovar rå och brutal kampsport á la 80-talet, men det är inte 80-tal tyvärr, varken till utseende eller utförande. Karate Kill lider av en hel radda problem som gör att de delar med filmen som faktiskt är fräcka och skoj går förlorade. Hayate är en kompetent kampsportare så själva fightingen är ju väl koreograferad och allt, men det är inte 80-tal. Han är heller ingen skådespelare vilket lyser igenom väldigt ofta, och inte bara hos honom heller tyvärr. Det är överlag väldigt överspelat och inte på ett charmigt b-filmssätt, utan bara så att jag sitter och vrider på mig. Scener som med bra regi och hyggliga skådisar faktiskt skulle kunna ha blivit obehagliga och råa blir bara platta här i och känns som att ingen är engagerad något nämnvärt. Se till att plocka fram en rejäl kudde att begrava ditt arma anlete i när det ska horisontaldansas i filmen.. för det är riktigt pinsamt. Bjuds på en hel del blottade överkroppar i både rimliga och orimliga stunder.

En annan sak som inte gör filmen mer sevärd är utseendet. Det är ett platt och ganska slarvigt utseende på hur den är filmad. Handhållen kamera kan absolut ha sina fördelar och ge en film ett mer realistiskt utseende, men här blir det i mina ögon bara irriterande. Kameran rör på sig mer som att personen som håller kameran blir trött i armen och fladdrar till lite. Det finns effekter i filmen som kommer uppskattas av den som likt mig satt och förväntade sig en 80-talsstänkare, och de borde ha kört på med den sortens effekter filmen igenom, för när dataeffekterna används blir det så tydligt hur dåliga de är. Ville de åt en 80-talskänsla skulle de ha smutsat ner filmen mer också. Skitigare och mer väderbitet utseende på allting.

Storyn är enkel och hade med rätt personer vid rodret och framför kameran hade Karate Kill kunnat bli en kul film, men det här gör mig bara besviken. Felar på så många håll att det som faktiskt är bra och underhållande blir ointressant.. tyvärr. En snygg framsida men med ett riktigt tråkigt innehåll. Se istället någon av de tusentals underhållande filmer som gjordes på 80-talet, där har du underhållning. Kan vi bara enas om att stämpeln ”80-tal” inte får användas så lätt i fortsättningen?

Betyg: 2 av 10

Mikael Hammarberg